Livet på gatan är hårt! Vi som inte har varit där kan inte föreställa oss hur livet på gatan skulle var, ens i våra vildaste fantasier. Vi kan därför inte säga att vi förstår, men när man har varit där så kan man verkligen säga att man vet hur det känns. I alla fall för en natt! Jag tillbringade nämligen dygnets mörka del på gatan, under en svår och destruktiv period av mitt liv. Det var inte speciellt underhållande, det var ett dygn fyllt av otrygghet, osäkerhet och en ständig jakt på droger. För att berusa sig, för att komma bort från det verkliga jordelivet. Mörkret som för mig också resulterade i kriminalitet. Handlingar som jag i mina sinnes fulla bruk inte skulle förmå att begå, handlingar som jag idag fördömer och vill vägleda andra ungdomar att inte begå. Genom att öka förståelsen kring psykisk ohälsa och speciellt dess orsaker. Varför gör en människa såhär mot sig själv (och sin familj)? Hade människan något val eller alternativ, har vi alltid en valmöjlighet? Hur kan vi hela samhället bli bättre på att bemöta människor som lider i utanförskapets Sverige? Genom att besvara dessa frågeställningar hoppas jag vi kan förändra hur situationen ser ut för dagens ungdomar. Det spelar ingen roll hur mycket familjen än bryr sig, om inte kunskapen om problematiken finns kan bekymret aldrig lösas. Om man blir mobbad i skolan eller känner sig ensam berättar man inte alltid, även för dem som kanske älskar än mest för man är rädd och rädslan för att bryta tystnaden måste brytas!

Lyckligtvis hittade polisen mig full och drogad. En osäker, rädd, ensam och skadad 17-åring som egentligen längtade hem till mamma. Modern som alltid skyddat och vakat över honom, en moder som varit förskräckt och ifrån sig hela natten samt en fader som också varit helt förfärad.

För att citera ur min bok "Sanningens ord" såhär skrev jag några månader efteråt:

"Det är svårt att säga att ingen eller inget annat än jag själv påverkat mina beslut. Vissa nätter var jag helt borta från min familj. De kämpade för mig någonstans där borta i periferin. Jag såg dem inte, jag kämpade för mitt liv och för min ångest."

Visserligen var det så men idag i efterhand kan jag skriva upp den främsta orsaken som påverkade mina beslut. Det var mobbningen i skolan utan tvekan men det försvarar inte för valet gjorde jag trotts allt själv. Det är ett val som jag ångrar djupt idag, valet att svika min familj och ignorera deras stöd. Valet som jag önskar att andra inte väljer.

Hemlöshet är en vardag för många som tack och nog inte kom att bli min vardag längre. Människor som inte har hem eller trygghet. Människor som kanske inte har någon familj som bryr sig! Vilket jag hela tiden haft och ändå hamnade jag märkligt nog där i drogträskets vakuum, för att jag kände fruktansvär stor instabilitet och fruktan. Så märkligt kanske det trotts allt inte var, med tanke på hur jag faktiskt blev behandlad av människor. Just detta liv skriver "Sopkök Malmö" om på sin blogg..

Hur ska man kunna söka hjälp om man inte vet vart man ska, eller vad man ska göra?

http://soppkokmalmo.wordpress.com/