Jag minns så tydligt när jag hade en panikångestattack på S:t Görans sjukhus. Allting snurrade, kroppen skakade, bröstet kändes som om det skulle sprängas inifrån. Men mitt i kaoset fanns hon där hon satt bredvid mig, sa - det kommer bli bättre. Jag vet inte hur länge vi satt där. Kanske bara några minuter. Men det kändes som en evighet och på något sätt bar hennes närvaro mig igenom det.
Efteråt försökte jag ta mig ut i korridoren, men jag var helt vilse. Jag hittade inte tillbaka till mitt rum. Den där känslan av att vara vilse både fysiskt och mentalt har etsat sig fast. Det är sånt man kommer ihåg.

En annan gång, en helt annan plats men samma sårbarhet. Jag var berusad och bestämde mig för att simma. Det var dumt. Jag höll på att drunkna. Jag minns paniken, vattnet som drog mig ner, och plötsligt en båt. De räddade mig. Men jag hade redan hunnit få en propeller genom benet. Jag åkte i ilfart till akuten, blodet pumpade och allt var ett virrvarr av ljus och röster. Jag rullades in på bår. Där låg jag, rädd och förvirrad. Jag minns att jag vände mig mot en sjuksköterska och frågade:
“Får jag hålla dig i handen?”
Hon svarade inte direkt, men hon sträckte ut sin hand. Den värmen glömmer jag aldrig.

Och så finns det den där dagen jag aldrig kommer att glömma den 18:e november. Den dagen när allt hade kunnat ta slut. Jag var på gränsen, bokstavligen. En röst i mig var färdig, redo att släppa taget. Men där stod Sandra, polisens förhandlare. Jag minns inte allt hon sa – men jag minns tonen, lugnet i hennes röst, hur hon mötte mig som en människa och inte ett fall.

Hade någon skrikit: “Hoppa då!” ja, jag hade säkert gjort det. Men Sandra gjorde tvärtom. Hon såg mig. Hon pratade med mig. Och på något sätt, genom hennes ord och närvaro, höll hon mig kvar i livet.
Jag skickade blommor till polisstationen efteråt. Det kändes som det minsta jag kunde göra. För sanningen är att hon med sitt mod, sin empati och sin röst räddade mitt liv den där kyliga novembernatten.

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Hade ett väldigt fint samtal med doktor Maria idag. Vi bestämde att jag åker till Frankrike i tio dagar i sommar – och även några dagar till Gotland. Jag kommer gå till öppenvården två gånger i veckan under sommaren och fortsätter med Antabus. Om ett halvår kanske det blir aktuellt med utsluss igen. Nya djärva tag.

Annars rullar livet på riktigt bra – med massor av hundar omkring mig! ‍

Första månaderna på flera år som jag går PLUS istället för minus.
Och det är så det blir… när man inte spelar.

Snart tre månader spelfri.

Och vet ni vad? Jag mår bättre än någonsin.

Det går att vända, även när det känns omöjligt. En dag i taget.

Stolt, tacksam och taggad på framtiden.

#spelfri #nylivsstil #månadsplus #enandagången #stoltsomfan #ekonomiskfrihet @spelfriheten @spelberoendes.riksforbund @spelberoendegruppen

Nu har jag sett dokumentären ”Vad är det för hemskt My Martens egentligen gjort?”. Jag har haft att göra med en handfull knepiga människor genom åren. Bland annat dåren som kontaktade hela min släkt, som jag berättat om i tidigare inlägg. Det fanns till exempel en kille på Knasudden som ofredat flera unga pojkar. Han fick märkligt nog ingen särskild utskrivningsprövning, vilket innebar att han i praktiken kunde fortsätta begå brott med sin mobiltelefon från anstalten. Mycket märkligt.

Det är uppenbart att fler människor borde få vård – för lägre påföljder och konfrontation biter uppenbarligen inte.
I fallet My Martens slutade stalkern tillfälligt efter konfrontation, men nu har stackars My fått nya brev och hot.

All kärlek och respekt till My Martens.❤️
 

“Om en person är gay – vem är jag att döma?”

Ett djupt engagemang för flyktingar och utsatta.

“Nationalism och populism skadar Europa.”
Påven Franciskus var en förebild på så många plan.

Han stod upp för religion och yttrandefrihet, varnade för ökande antisemitism och uppmanade till ett slut på kriget i Gaza.

Vila i frid – en röst för medmänsklighet har tystnat. ❤️

#påven #fred #medmänskligeht #förebild #kristendom

Terrordådet på Drottninggatan, jag kommer aldrig att glömma den kvällen. Chocken och rädslan! Jag jobbade på sjukhuset den natten och det var kaos, folk kunde inte ta sig till jobbet så vi var tvungna att jobba dag och natt. Men vi försökte ändå hålla lugnet, så att inte patienterna skulle bli oroliga. ❤️

#sjukhus #drottninggatan #terrordåd @psykiatrisyrran @normaltgalen_podcast

TRIGGERVARNIG

⬇️

⬇️

⬇️

⬇️

Ni kanske märkt att det varit tyst den senaste tiden. Jag vill berätta min historia och visa att en profilbild, eller hur du framstår på sociala medier inte säger allt. 

Utåt sett var jag en glad och ambitiös kille.

Men djupt inom mig döljde jag en mörk sida fylld av spelberoende och depressioner.

Vad blev vändpunkten? 

Efter fyra månader på sjukhus på grund av ett allvarligt självmordsförsök, känner jag att jag börjar komma på fötter igen. 

Först och främst vill jag hylla polisen (mina hjältar) och speciellt polisens förhandlare som räddade mitt liv. Hade nån skrikit till mig - hoppa hoppa hade jag gjort det. Istället räddade hon mitt liv genom att lyssna och visa förståelse/ respekt för min situation. ‍♂️

Jag är glad och tacksam att jag fick stanna så pass länge på sjukhus. Jag glömmer aldrig hur fantastisk personalen var när jag behövde det som mest. Alltifrån en extra kaka, en extra kopp kaffe till en nybäddad säng. Jag är också mycket glad att jag blev inlåst. Psykiatrin i Sverige fungerar faktiskt emellanåt. Och ibland behöver man bli inlåst ett tag, självklart med ett humant bemötande.  ‍⚕️‍⚕️

Behöver verkligen all positiv energi jag kan få. Min ekonomi är delvis i botten. Men jag har insett att det finns viktigare saker än pengar. Och att det är sjukdomen som tagit över inte jag som person. 

Det viktigaste för mig är att få läka tillsammans med familjen och människor som bryr sig. Det kommer inte att gå på en dag och natt att förändra mitt liv. Men med allt stöd är jag övertygad om att det kommer gå! 

Jag går på spelhjälpsmöten och har insett att det kanske aldrig blir riktigt som förr. 

Det kan bara bli bättre. 

Om jag kan hjälpa någon som sitter i skiten just precis nu blir jag glad. För jag känner att jag börjar ta mig tillbaka. ☺️❤️

Har många erfarenheter av vården.

Rättspsyk i Umeå:

Där fick jag massvis med sprutor och en manlig sjuksköterska sa nu ska vi droga ned dig.

St Görans akuten:

Mycket goda erfarenheter fick en propeller genom benet. Gick snabbt och bra vård. Jag minns att jag fick hålla en undersköterska i handen. Det är sånt man kommer ihåg.

St Görans Psykaut:

Blev ej inlagd fast jag behövde vård. Mycket arg på läkaren vilket resulterade i rättspsykiatrisk vård. Har ångrat mig och bett om ursäkt för att jag ringde läkaren privat.

En annan gång när jag blev bältadförklarade en skötare exakt vad som hände. 

Karsuddens sjukhus:

Ganska bra vård men långa vård tider och mest förvaring i början. Där upplever jag att det finns gott om personal och personalen har mycket dötid i alla fall skötarna. Men tar sig tid att umgås med patienter.

Rättspsyk Löfvenströmska:

Har en jätte bra läkare, om jag gör det som förväntas av mig får jag det jag ber om. Hon är väldigt ödmjuk. Även snäll och hjälpsam personal. Men långa vårdtider.

Beroende mottagningen upplands Väsby:

Mycket bra personal!

Allmänpsykiatrisk mottagning upplands Väsby:

En bra sjuksköterska.

Det var en stor del av mina erfarenheter.

I det stora hela är personalen fantastisk men det finns tyvärr rötägg inte minst inom psykiatrin.

https://sverigesradio.se/avsnitt/lyssnarnas-upplevelser-av-varden

Jag skulle fylla 14 år. Jag tävlade med några kompisar ”du får 50 kronor om du sveper flaskan”, min första kontakt med alkohol. Jag däckade på isen. Dagen efter firade jag min födelsedag. Jag åkte hem och sa att jag hade varit ute och promenerat. Det var inte en bra strategi att svepa en hel flaska. 

Jag stod vid fönstret inlåst i ett rum och funderade på om jag skulle hoppa eller inte.

Jag fick min damp diagnos vid 14 års ålder. Jag blev kallad damp unge. 

Jag mobbade tyvärr en kille, jag ångrar mig. Jag blev kriminell i vuxen ålder för att impulserna erövrade mig. 

Jag har också blivit mobbad och utsatt för brott. 

Idag har jag vänt diagnosen till någonting positivt för att hjälpa andra. Jag skulle vilja säga att ADHD många gånger är någonting positivt. Utan min ADHD tror jag t.ex. inte att jag hade gått upp mitt i natten och skrivit den här texten. Det gäller bara att hitta strategier för att hantera diagnosernas bakslag. Ibland behöver man hjälp. Ibland behöver man någon att snacka med. Ibland behöver man någon som säger ”tänk på konsekvenserna” eller ”hur ska du göra nu?”. Man får lixom öva på att hitta svaret med hjälp från vuxenvärlden. 

Jag är inget offer eller förövare jag är en människa.