Det är sånt man kommer ihåg

Jag minns så tydligt när jag hade en panikångestattack på S:t Görans sjukhus. Allting snurrade, kroppen skakade, bröstet kändes som om det skulle sprängas inifrån. Men mitt i kaoset fanns hon där hon satt bredvid mig, sa - det kommer bli bättre. Jag vet inte hur länge vi satt där. Kanske bara några minuter. Men det kändes som en evighet och på något sätt bar hennes närvaro mig igenom det.
Efteråt försökte jag ta mig ut i korridoren, men jag var helt vilse. Jag hittade inte tillbaka till mitt rum. Den där känslan av att vara vilse både fysiskt och mentalt har etsat sig fast. Det är sånt man kommer ihåg.

En annan gång, en helt annan plats men samma sårbarhet. Jag var berusad och bestämde mig för att simma. Det var dumt. Jag höll på att drunkna. Jag minns paniken, vattnet som drog mig ner, och plötsligt en båt. De räddade mig. Men jag hade redan hunnit få en propeller genom benet. Jag åkte i ilfart till akuten, blodet pumpade och allt var ett virrvarr av ljus och röster. Jag rullades in på bår. Där låg jag, rädd och förvirrad. Jag minns att jag vände mig mot en sjuksköterska och frågade:
“Får jag hålla dig i handen?”
Hon svarade inte direkt, men hon sträckte ut sin hand. Den värmen glömmer jag aldrig.

Och så finns det den där dagen jag aldrig kommer att glömma den 18:e november. Den dagen när allt hade kunnat ta slut. Jag var på gränsen, bokstavligen. En röst i mig var färdig, redo att släppa taget. Men där stod Sandra, polisens förhandlare. Jag minns inte allt hon sa – men jag minns tonen, lugnet i hennes röst, hur hon mötte mig som en människa och inte ett fall.

Hade någon skrikit: “Hoppa då!” ja, jag hade säkert gjort det. Men Sandra gjorde tvärtom. Hon såg mig. Hon pratade med mig. Och på något sätt, genom hennes ord och närvaro, höll hon mig kvar i livet.
Jag skickade blommor till polisstationen efteråt. Det kändes som det minsta jag kunde göra. För sanningen är att hon med sitt mod, sin empati och sin röst räddade mitt liv den där kyliga novembernatten.