Det här inlägget vill jag först och främst tillägna mina saknade medmänniskor. Först och främst dem som inte länge är vid liv. I andra hand samhället. Jag saknar bekanta som dött av överdoser. Ibland undrar jag om dem gjorde något val. Fick dessa människor ens möjligheten att välja? Kanske var det så att samhället valde att döma dem till döden. Det låter hårt, men jag tror inte i mina vildaste fantasier dessa själar valde att plötsligt avsluta sina liv. Jag lärde känna dessa människor. De var unga människor fyllda av framtidstro, otrolig godhjärtade.

När jag själv missbrukade tog många vänner avstånd från mig. Med all rätt. De allra flesta vänner återupptog kontakten senare i livet för att ge mig en ny möjlighet att lyckas. Min absolut bästa barndomsvän, lämnade mig dessvärre för gott. Jag hade velat förklara för honom varför jag gjorde som jag gjorde. Det var redan för sent, han hade bestämt sig. Visserligen var jag 16-17 år. Men jag gjorde ett val, ett förbannat val som jag kommer att bära med mig och ångra för resten av mitt liv. Jag måste respektera och leva med hans beslut – Att bryta kontakten helt. Jag tänker på min absolut bästa vän som lämnade mig på grund av spriten och drogerna. Egentligen borde jag inte tänka på honom, egentligen borde jag inte bry mig strunta i att någon som varit där för en i närmare 10 år av ett liv plötsligt inte vill veta av en. Det gör sannerligen ont i mig, när jag blickar tillbaka och när hjärtat skär av skam och samvete. För jag inser varför han gjorde sitt val.

Jag vill citera och tänka på Kaptens Röd fina låt ”Saknade vänner”. Musiken och det sunda skrivandet har många gånger hjälpt mig att genomlida livets ständiga vakuum och utmaningar. Tack alla fina artister för vad ni givit mig!

”En morgon
Så många frågor, inga svar
Så många frågor, inga svar 
En morgon, hey! 

Jag glömmer aldrig bort min polare han tittade på mig och sa:
Känner du vinden som blåser I stan? 
Det blir en förändring, allt dåligt är bra. 
Jag vet nu att jag... jag svarade ja. 
Jag hörde någon blåste honom en dag. 
Han är bortam nu finns bara drogerna kvar. 
Jag tänker nästan aldrig tillbaks på den dan 
Men vinden han prata om blåser idag 
Jag undrar: Går jag ensam här, 
Eller visar du min väg från en parallel värld? 
Hoppas du hör mig vart du än är. 
För den här går ut till våra saknade vänner. 

Så många frågor utan utan svar. 
Så många låtar som fanns kvar. 
Men vi glömmer aldrig er. 
Nej, den här går ut till våra saknade vänner 
Ni kommer alltid leva kvar, 
I varje steg vi tar. 
Så vi hyllar er nu! 
Ja, den här går ut till våra saknade vänner 
Våra saknade vänner (x3)”

(Lyssna på hela låten här) 

Människor som hjälpt mig extremt mycket är, familjen som hela tiden varit där genom min uppväxt och de vänner som valde att ge mig en andra chans. Tro på mig igen trots alla lögner och svek. Jag är otroligt tacksam och känner hopp och möjligheter. Jag känner också att jag vill behandla människor som jag tillslut själv blivit behandlad. Jag vill tro på människor och se deras förmågor och potential oavsett bakgrund. Jag vill inte döma, jag vill förlåta och förstå. Men för att jag ska kunna bekräfta är jag fullständigt övertygad om att man måste vilja förändra sin personliga situation.

Vad har jag då lärt mig av mitt och andras öden? Vänner är värdefulla, det är inte värt att låta dumdristiga impulser styra kontrollen över deras känslor. Det påverkar mer än vad man tror och slår tillbaka otroligt hårt. Speciellt när man ljuger och manipulerar. Saknaden blir alldeles för stor. Vi klandrar ständigt varandra, istället kanske vi borde dra lärdom av människor som förstår och agera utifrån vad vi ser hos dessa människor. Jag har sett empati, förlåtelse och förnuft.

Igår visade SVT:s Uppdrag Granskning ett skrämmande reportage om Rosengårdsskolan. Det visades bland annat upp en film där flera elever barrikaderar en dörr, så att läraren först inte inte kunde komma in. När läraren tillslut kom in hotade hon med att ringa hemmet. Hennes svar blev – Jävla hora och ett knytnävsslag i ansiktet.

UG:s reporter hittar en av pojkarna som medverkat i filmen. När reportern konfronterar pojken med filmen och frågar följande fråga:

-Hur ofta gjorde ni det här?

Får han följande svar: 

-Varje dag.

Rosengårdsskolan stängdes ned.

Andreas Konstantinides (S), bad efter att ha sett reportaget alla de barn som förlorat sin skola om ursäkt. Frågan är hur uppriktig Konstantinides är?

Det vi såg i UG:s reportage kan endast tolkas som ett bevis på en ostrukturerade och farlig skola. Rosengårdsskolan är inte något unikt exempel. Enligt mina erfarenheter har en strukturlös skola, som inte förbereder sina elever för vuxenlivet tyvärr blivit verklighet.

Alla vet att resultaten sjunkit och att följderna blivit förödande. Jag vill ändå tro att saker och ting kan bli bättre och att vissa delar av skolan är bra.

Jag har faktiskt gått i skolan i 13 år. Jag har gått i många olika skolor från norr till söder. Jag har sett förbannat stora skillnader i hur resurser prioriteras och i hur barn behandlas. 13 år av entusiasmen, kunskap och utveckling. Men också 13 år av mobbning, nedskärningar och okunskap.

Jag skriver detta för att jag är arg, bekymrad och sorgsen över att inte tillräckligt hänt under mina 13 år. 

Ni vuxna har bara tittat på samtidigt som min skolgång förfallit. Min utbildning, mina möjligheter och mina förutsättningar har varit orättvisa tack vare er. Jag är 19, jag känner att jag måste göra något för alla de barn som lider i tysthet. Men när jag verkligen försöker agera, då skyller ni alltför ofta dessvärre på det ena och det tredje. Ni förstår inte att mönstret måste brytas, att det handlar om prioriteringar, att det behövs nytänk att alla människor är individer och inte maskiner.

Jag generaliserar inte. Det är en viktig sak som jag lärt mig i skolan: att inte bedöma onyanserat. Jag menar inte att alla vuxna blundar. Det finns sannerligen fantastiska människor. Riktiga förebilder! Jag önskade bara att det vore fler sådana, fler som förstår barnen fullt ut.

Jag borde ha reagerat för länge sen. Jag borde ha satt käppar i mitt hamsterhjul, jag borde ha agerat, jag borde ha sagt eller skrikit - såhär får det inte vara! Jag borde ha haft redovisningar om likvärdighet, jämlikhet och respekt i skolan. Nu vill jag sätta stopp för den negativa skolspiralen en gång för alla. Är ni med mig? Snälla, säg att ni också vill förändra den Svenska skolan en gång för alla. Det har gått för långt.

Hunden har länge varit ”människans bästa vän”. Samstämmig forskning visar att tamhundar, sedan 12 000 år tillbaka i tiden spelat en extremt viktig roll för människans utveckling. I Sverige har man funnit gravar, av hundar sedan 7000 år tillbaka i tiden. Idag har ungefär 600 000 hushåll i Sverige hund. Från början var hundens roll som nattvakt viktig i ett något outvecklat samhälle. Det ryktas om att den första hunden tämjdes, genom att jägaren belönade hunden för hennes duktiga ledaregenskaper då viftade hunden för första gången på svansen åt människan. Annan forskning visar att valpar i alla tider har väckt en stor glädjer hos människan, rent naturligt.

I likhet med människan kan dock varje hund bli farlig om denne behandlas på fel sätt. Tusentals fall av hundbett rapporteras varje år till sjukvården. Det beror oftast på att hunden uppfostrats i en pressad miljö, blivit utsatt för hot eller känt sig rädd. Det kan också vara stora skillnader på aggressiviteten inom olika hundraser. Därför är det viktigt att man har kännedom om varje specifik ras, dess likheter och skillnader. En hund som används i arbetande syfte för en människas välbefinnande ska alltid vara välutbildad, välbeprövad, testad och garanterat ofarlig.

Med rätt metoder blir de allra flesta tama hundar en del av flocken, och ser människan som en typisk ledargestalt. Eftersom hundarna får mat, motion och i princip alla sina behov tillfredsställda av just människan. Utan människan ingen överlevnad.

Idag är hunden mycket mer än bara ett redskap, hunden är många människors bästa vän, en väl utvecklad intelligent varelse såväl rationellt som medkännande. Tack vare människan som genom olika metoder tex. belönat och berömt hunden. Hunden har också på senare tid börjat understödja människan i läkande syfte. I dagens något inåtvända samhälle viftar hundar ständigt på sina svansar, till fördel för många människor och till nytta för många hundar. Förhållandet till hunden är sannerligen ömsesidig. Det är inte så att man vanligtvis utnyttjar hundar i dagens samhälle, även om många hundar och djur tyvärr far illa.

Det har varit en angelägen debatt om terapihundar den senaste tiden. Med anledning av just den debatten skriver jag det här inlägget.

Jag har själv vuxit upp med två, på senare tid dessvärre en hund. Jag kan bara intyga att hundarna många gånger varit mina allra bästa vänner. Faktum är att mina hundar aldrig varit fiender i relation till mig. Dessa fantastiska individer har funnits där med ödmjukhet, instinktivt skyddande och deltagande. Utan att döma eller skälla på mig, trots upprepade felsteg i livet. I vått och torrt. Utan tal men med otrolig förmåga att förstå och bemöta mina känslor med respekt för mig som människa. Kanske är det genom hundarna jag lärt mig den sanna innebörden av ärlighet.

Jag har också vistats på ett behandlingshem, på grund av mina missbruksproblem. Även om jag omgavs av fina människor under min behandling, hade jag jag önskat att jag fick möjligheten att ta del av en specialutbildad terapihund. Ytterligare en expert, som definitivt inte hade kunnat hjälpa mig rent konkret och fullständigt. Men hunden hade i varje fall varit en trogen vän som olikt människan aldrig drar någon slutsats eller klandrar. Jag är fullständigt övertygad om att varje människa behöver någon som endast iakttar, lyssnar och bryr sig.

Jag basera inte bara detta inlägg på fakta som jag läst, känslor och egna upplevelser. Jag har också sett exempel på autistiska barn, som faktiskt växer, vågar och får en bättre självbild med hjälp av hundar.

Jag tycker därför man borde införa terapihundar som progressiva resurser på varenda behandlingshem/ vårdhem i Sverige. Det lönar sig både ur ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Jag tvivlar inte en sekund på att både personal (som inte sällan har en tuff vardag) och patienter får ut oerhört mycket positivt av hundarnas närvaro.

Vi får dock inte glömma bort att det finns människor som är allergiska eller är rädda för hundar. Självklart ska bedömningen göras utifrån brukaren och personalgruppens specifika behov. Vi borde sträva åt målet att åtminstone en enhet på varje större behandlingshem/ institution, vårhem har hundar som kognitiva arbetande individer. Om det nu behövs en eller flera djur ska naturligtvis utredas.

Enhetschefer, kommuner och landsting. Utbilda en eller flera terapihundar nu! Tveka inte.

”Jag växte upp med två hundar. Mina hundar kom att betyda mycket för mig. Tilda och Tisja var båda två av rasen engelsk cockerspaniel. Jag fick schyst kontakt med båda hundarna och gick ofta långa promenader med dem. De förstod direkt när jag kände mig ledsen eller glad och idag är jag tacksam för detta deras inbyggda sinne. ”

Citerat ur min bok: ”Sanningens ord, 2011”.

http://www.popularhistoria.se/artiklar/vilda-vanner/

Hur mycket smärta tål en människa? Den frågeställningen väcks direkt i det Mexikanska Oscarsbidraget 2013. ”Smärtgränsen” är en hjärtskärande film som sannerligen gör ont att se. Filmen handlar om unga Alejandra som efter moderns död flyttar till en helt ny stad och placeras i en helt ny skola. Allt för att börja om igen. Filmen skildrar en fasansfull vändning i form av sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, misshandel och de många övergrepp som mobbning innebär. Det är svårt att inte känna skuld och ansvarskänsla till det som pågår efter att ha sett filmen. Att lämna salongen med gott samvete går helt enkelt inte.

I veckan har ett  omtalat våldtäktsfall där Hovrätten friade sex pojkar som dömdes för våldtäkt tidigare i år uppmärksammats och väckt starka känslor. En 15-årig flicka ska ha blivit våldtagen under en lägenhetsfest i Tensta. Enligt domen i Tingsrätten turades några av pojkarna om att våldta flickan, samtidigt som flickans kläder och mobiltelefon tagits ifrån henne. Flickan befann sig inte enligt Hovrättens dom i ett ”hjälplöst tillstånd”. Enligt domen saknas också bevisning för att flickan ska ha känt sig rädd eller råkat illa ut.

Våldtäkter sker dagligen på såväl skoltoaletter som på hemmafester. Enligt BRÅ var 96% av alla som anmälde våldtäkt kvinnor år 2012. När det gäller våldtäkt mot barn var hela 10% av offren pojkar.

Personligen tycker jag det är bra att människor visar sin totala avsky och skam åt rättsväsendet, att det är så få som döms för våldtäkt i Sverige överlag är katastrof, ett etiskt rättsfiasko. Problemet är att man trots bevis eller vittnen, många gånger väljer att inte tro på den som har blivit utsatt och dennes upplevelse av situationen. Istället lägger man fokus på hur förövaren upplever det hela. En konkret rättsskandal som styrker mitt påstående, är fallet där tre killar i Umeå under våren friades fast de kört upp en flaska i en kvinnas underliv så att hon började att blöda.

Det är omöjligt att inte bli äcklad rentav spyfärdig när man hör om de många fruktansvärda övergrepp som kvinnor utsätts för.

Jag var själv nära på att bli våldtagen, genom att nästan få en bandyklubba uppkörd i ändtarmen. Jag vet precis hur det känns att vara riktigt rädd för att bli våldtagen och jag kan bara föreställa mig smärtan av att uppriktigt sagt bli våldtagen.

Dock har någonting lyst med sin frånvaro i den här debatten om våldtäkt. Vad som missats är det våld som dagligen torterar oss män världen över. Är det så att vi män ska tåla mer våld än kvinnor, är det fegt att påstå att man blivit misshandlad eller våldtagen som man? Feminismen är bra men det får inte bli så att män diskrimineras och trakasseras på grund av de fördomar som präglar samhället. Det får heller inte bli så att vi glömmer bort de 10% respektive 4% av våldtäkterna som faktiskt anmäldes av pojkar eller män 2012.

- Jakob!

- Pratar vi inte med varandra längre?

- Du kan komma ut om du vill prata med mig.

- Nej jag måste med den här tuben nu!

Fingrarna mot rutan – FUCK YOU! Det här var visserligen klockan 4 på natten. Men jag minns det ändå och jag tänker att det är viktigt att skriva om vad som hände. Killen som ropade till mig var onykter, killen var en före detta elev från Grennaskolan. Själv var jag på väg hem efter en riktigt rolig kväll med några kompisar. Vi hade skiljts åt vännerna och jag. Jag kommer ihåg hans omogna, fega och sarkastiska sätt att försöka få kontakt med mig.

Var jag rädd för honom? Nej. Jag tycker däremot killens sätt att reagera var tragiskt. Jag trodde min mobbare växt upp och blivit mer mogen än att peka finger.

Vad som nästan är än mer skrattretande är att ingen på tunnelbanan reagerade. – Vad i helvete håller du på med? Hade någon kunnat fråga honom. Han blockerade ju ändå dörrarna så att tåget var tvunget att stanna, när han ropade till mig. Ingen visade minsta tecken på irritation.

Jag blev kränkt men bara för en sekund, för ett ögonblick. Jag tänker att han faktiskt var berusad och att det kanske var hans egna bitterhet som gav än mer uttryck. Frustration över att han inte tilläts ge igen på de personer som förtryckt honom, fast mot någon annan. Det är sorgligt när människor inte kan inse att en ond spiral någon gång måste få ett avslut. Eller vilket beteende som är fel respektive rätt. 

Om han verkligen hade velat prata med mig, hade han gått ut och snackat med mig, väntat på nästa tunnelbana eller tagit en taxi hem. Han kanske ville trakassera eller försöka skada mig på något vis, det hoppas jag inte men vad vet jag när han inte resonerade med mig. Förmodligen inbillar jag mig bara att han känner ångest och sympati. Vilket förstärker min bild av att mobbaren kanske tyckte det han gjorde mot mig kan rättfärdigas. Ändå hoppas jag att det går bra för killen, att han inte behöver vara fylld av illvilja längre in i framtiden, att han kan erkänna, be om ursäkt och gå vidare. Jag skulle vilja uttala mig mer personligt om de andra killarna som mobbade mig. Men det är svårt eftersom att jag inte har träffat dem på många år. Jag tror att människor kan förändras, då krävs det framförallt egen ambition och insikt.

Förstörde denna märkliga konfrontation min kväll? Verkligen inte. Jag skrattade lite för jag tänkte på den värme jag fått av min familj och mina vänner. Hur människor uppskattar det jag gör och ser mening i det. Kärlek är utan tvivel en varm inspirationskälla. Jag väljer att bemöta hat med empati, förståelse och kärlek. Samtidigt som jag tydligt tar avstånd från handlingar fyllda av hämnd.

Nästa dag tog jag kontakt med killen. Jag förklarade att jag tyckte det var fel av honom att peka finger, erbjöd honom att mötas för ett samtal under Söndagen. Han blånekade allt. Blev knappast förvånad.    

”Jag minns inte en enda natt från mitt läsår på internat då jag sov gott. Jag fick vatten och snö kastat på mig i sängen, jag blev fastbunden, slagen och sparkad”. Det var på Grennaskolan 2011.  2012 häktades tre elever för grov misshandel i Sigtuna. 2013 läggs Lundsberg skola ned efter att tortyr bekräftats. Gemensamt är att ledningen inte haft någon som helst kontroll över våldet. Jag ser ytterligare ett allvarligt mönster att övergrepp triggas av aggressivitet. Jag såg själv hur elever på min skola satt och tittade på filmer som Ondskan och inspirerades till att begå övergrepp. 
 
Idag läste jag med stor lättnad och glädje att skolinspektionen stänger ned Lundsberg med omedelbar verkan. Det är naturligtvis inte roligt att elever gråter och att personal förlorar sina jobb. Människor som under många år levt i en tämligen annorlunda värld där normer styrt och där tortyr varit vardagsmat. Om man inte passar in ska man anpassa sig, annars är det kört. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni människor får chansen att komma till en trygg skola och att ni får ett värdigt arbete som passar er. Eventuellt känner ni att helvettet äntligen är över. Även om det är jobbigt att slitas från en extrem värld. En del har också en fin bild av internatskolevärden, det finns också mycket fint med internatskolorna men den fysiska och psykiska tortyren överväger min bedömning. 
 
Debatten borde inte enbart handla om Lundsberg. Debatten borde handla om samtliga tre riksinternat. Även om nya fall av kamratförtryck inte uppdagats på exempelvis Grennaskolan, tvivlar jag inte  ett ögonblick på att mobbning inträffar där just precis nu.
  
Varför jag tror att mobbning existerar på Grennaskolan, är för att samma skolchef som bevisligen inte agerade sitter kvar som VD och skolchef. Jag litar inte längre på att skolinspektionen godkänt skolan en gång eftersom skolinspektionen även godkände Lundsberg. Trots att min skolchef inte agerade har skolchefen som sagt fått fortsatt förtroende från ledningen. Hur ledningen kan ha fortsatt förtroende är en frågeställning som kan förklaras av begreppen  norm och generation. Möjligen pekar frågeställningen på en generell svårighet där skolchefer för samtliga riksinternat inte tar ansvar för att barn far illa. Och där mobbarnas mäktiga föräldrar har stort inflytande. Jag kände i alla fall så utifrån hur jag blev bemött. 
 
Jag förväntar mig att skolinspektionen granskar samtliga riksinternat noggrant och kontinuerligt. 
 
Vad riksinternaten borde göra är att genast placera ut fler vuxna på elevhemmen och byta ledning. Jag har framfört konstruktiv kritik. Vad är kritik när chefen är okontaktbar (vilket skolchefen på Grennaskolan har varit när jag kontaktade honom)? En ledning som flera gånger accepterat pennalismen har visat så tydliga brister i sitt ledarskap, så tydliga att det inte längre går att leda en skola eller arbetsplats enligt min mening. Vilket Grennaskolan har visat eftersom mitt fall inte var det första. Lundserg har visat det tydligast och det är nog bara en tidsfråga innan någon av de andra riksinternaten visar det igen. Hur många gånger ska skolledningen behöva bevisa att deras ledarskap inte håller? Nu är det dags att vi vaknar upp, det är 2013 och vi kan inte ha skolchefer som tänker som om det vore 1813.  
 

Jag läste en ledare i Aftonbladet: ”Rätten att bära slöja är värd att försvara”, Anders Lindberg, 2013-08-19. Krönikan handlade om den höggravida kvinna som attackerades, i en förort till Stockholm och slogs medvetslös bara för att hon var muslim. Hat är ett ämne som berör oss alla speciellt när fientlighet riktas mot samhällets mest pressade individer, gravida kvinnor, funktionshindrade eller äldre människor. Att ge sig på en försvarslös individ är synnerligen grovt.

När jag läste krönikan kände jag att Lindberg missade något men jag kunde inte sätta fingret på vad Lindberg missade. Jag surfade vidare och hittade ett klart debattinlägg på SVT Debatt: ”Hijabuppropet förstärker bilden av muslimska kvinnor som offer”, Nuri Kino, 2013-08-16. Kino skriver om det så kallade hijabupproret. Aktionen går ut på att icke muslimska kvinnor ska bära slöja för att normalisera hijab och stödja muslimska kvinnor. I inlägget citerar Kino vad en facebookvän till Kino skrev:
 

”Idag ska hela Sverige ta på sig sjal som solidaritetshandling efter att en beslöjad kvinna i fredags blev misshandlad av en svensk man i Farsta. Jättefint tycker jag. Medmänsklighet är en dygd. Frågan jag ställer mig är dock när Sverige ska ta på sig ett kors som solidaritetshandling (och inte mode/trend) för alla Kristina minoriteter som blir brutalt torterade, våldtagna och mördade i Mellanöstern och övriga delar av världen. Bara de senaste dagarna har över 60 kyrkor förstörts i Egypten. Det sker ett en rensning på de människor som tror på Korset, och detta har pågått i flera år, men hela världen blundar för det. Jag är för hijab-upproret men önskar också att få se ett uppror från omvärlden mot det brutala massmorden mot de Kristna.”

Att stödja muslimers rättigheter är inte fel men frågan är om man hade gjort en liknande kampanj om det var en etnisk kristen gravid kvinna som attackerades, jude, rom eller zigenare?

Hat är vardagsmat inte bara för funktionshindrade, gravida eller äldre. Även för människor som sticker ut på annat vis tex. genom religion. Hat bottnar i fördomar, generalisering, utanförskap och rädsla. I ett samhälle där människor kategoriseras som Svenskar och icke Svenskar diskrimineras människor. Istället för att fortsätta diskriminera människor genom att ständigt kategorisera människor, bör vi jobba utifrån alla människors lika värde och nolltolerans mot alla former av misshandel och hatbrott. Utifrån visionen att vi medborgare är Svenskar oavsett religion eller hudfärg. Hatet kan drabba vem som helst.

Faktum är att en annan gravid kvinna misshandlades och rånades på midsommarafton, rånaren var 160 – 165 centimeter och mörk i hyn. Spelar det någon roll? Det borde inte spela någon roll om en människa trakasseras, misshandlas för att hen är svart, brun, vit eller muslim. Hatets fördärvande existens måste erkännas med en nyanserad bedömning. För om vi fortsätter att enbart se hatet från en vinkel är risken att hatet frodas i ett evigt kretslopp. 

Jag är Jakob Lindén, ingen människa får ta ifrån mig rätten att vara Jakob. Att vara Jakob innebär att leva med ett funktionshinder, att i det verkliga livet vara stämplad både till för och nackdel. Min historia kan jag välja att berätta som hackkyckling eller som den Jakob jag är och har rätt att vara. 

Till att börja med vill jag nämna några fördelar med att ha just en AST diagnos. 

• En viktig fördel är att vi med diagnoser till följd av våra diagnoser kan få gedigna möjligheter att leva ett värdigt liv, utifrån våra förutsättningar (därför görs specifika individplaner inom LSS). Målet är att vi med diagnos ska vara så självständiga som möjligt för mer information om LSS. Därav kan placering på en så kallad LSS bostad vara lämpligt. Det råder stor skillnad på dessa boenden i jämförelse med ett paragraf 12-hem eller LVM hem. Funktionshindrade är generellt inga missbrukare och bör därför inte behandlas som sådana. Dessutom bör det som sagt alltid utformas en specifik individplan. LSS lagen är bred och behöver inte vara en nödvändighet för alla med funktionsnedsättning. Men kan vara till stor hjälp för många med exempelvis autism. 
• En annan fördel är att vi som har en AST diagnos, har våra specialintressen vilket gör oss till produktiva och kreativa människor. Vi är lojala, iakttagande och fullgör i princip våra arbetsuppgifter. Vi med diagnos kan också vara snabba, tåliga, kreativa, sociala och engagerade. För att bara nämna några exempel.
• Dock blir vi ofta överambitiösa och presterar mer än vad vi har förmåga till, eftersom vi är målinriktade och inte sällan extremt känslosamma individer. Just det, vi har känslor vi är inte empatilösa människor. Vi kan ha problem med social interaktion, men det går att träna och det gör oss inte direkt till iskalla varelser.
• Det finns ytterligare en stor nackdel att leva med en diagnos. Dagligen blir vi med funktionshinder trakasserade och diskriminerade på våra arbetsplatser. Vi får inte våra rättigheter tillfredsställda, tex. en skolgång som passar just oss eller sysselsättning. Men det värsta är enligt min mening inte att vi inte får skolan eller vårat stöd tillfredsställt. Det värsta är det trakasserier, påhopp och kränkningar som vi ständigt tvingas utstå. Pjäsen Autist javisst! skildrar detta på ett lysande vis. 

Jag har blivit ombedd av flera läsare att kommentera händelserna i Glasberga. Jag tycker det är fruktansvärt, tragiskt och kopplar direkt fördomarna som beskrivs i kommentarerna till nazisternas framfart i forna Nazityskland. Jag tog illa vid mig men antar att många av de personer som bor eller kommer att bo i boendet känner sig djupt förolämpade av sina egna grannar. Jag minns själv vad som sagts till mig, ”Aspbergerhora”, ”Dampunge”, ”Du kommer aldrig klara dig, du kommer aldrig bli något för du är värdelös”, ”Din diagnos ställer bara till bekymmer för dig” mm. Det är vardag för oss, det är fel det ni säger och det kan inte fortsätta för ingen människa är klandervärd. Till er kära grannar vill jag säga - Tänk om det var din syster, bror, son eller dotter som blev mobbad. Då kanske ni skulle förstå lite bättre. Men ska ni verkligen behöva få en son eller dotter med speciella behov för att förstå att alla människor är lika mycket värda och att människor går före alla pengar i världen? Det är viktigt att media uppmärksammar detta. Men det är enligt min mening totalt oacceptabelt att sprida hat mot orten Glasberga. Vi personer som lever med olika diagnoser måste bemöta hatet som sprids om oss med kunskap. Förhoppningsvis tar grannarna i Glasberga och fler grannar lärdom av dessa tragiska protester när det planeras nya LSS boenden runtom i landet. 

Inkompetensen är ett konkret bevis på att utbildningar bör präglas av mer kunskap om olika diagnoser. Men det handlar inte bara om kunskap, det handlar också om grundläggande respekt för olikheter som uppenbarligen vissa människor saknar. Visst är det så? Det ska inte behöva vara så. Rätta mig om jag har fel. Därför ser jag gärna att man lägger in fler värdegrundstimmar i såväl högstadium som gymnasium. Samt att man anlitar fler personer som vet hur det är att leva med ett funktionshinder/ funktionsfördel (läs tidigare inlägg). Vi finns här villiga att informera, så länge vi orkar kommer vi att berätta våra historier vi måste bara få chansen att berätta.

Avslutningsvis vill jag säga till er alla - Se mig för den Jakob jag är, inte för den Jakob jag borde vara. Jag är inte farlig. Jag vill leva ett gott liv utan att bli kränkt rent ut sagt förnedrad. Det skär i hjärtat när mina medmänniskor blir kränkta och diskriminerade. Jag har i alla fall bestämt mig, jag tänker vara och förbli en röst för alla barn och ungdomar som inte kan tala för sig pga funktionshinder. För jag vet att det är sant, det finns ett samhälle präglat av intolerans, diskriminering och fruktansvärd okunskap. Jag tänker inte blunda för verkligheten. Speciellt inte efter det som hände i Glasberga. Jag tror på ett acceptabelt samhälle där jag får vara Jakob. Vad tror ni?

http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=19408

Nu ska jag berätta något djupt och personlig för er ...

Jag var 17 år, jag befann mig på ett familjehem i Sörmland. För några dagar sedan var min älskade far här, min älskade far dessförinnan min mor, min älskade mor. Mina föräldrar hjälpte mig att fixa skolan för jag skulle fixa skolan, jag skulle klara den trots allt. Jag hade börjat läsa bibeln, inte den bibel som mina ”bröder” några månader tidigare eldat upp. Bristen på respekt gjorde mig bedrövad, nedslagen och utslagen. Utslagen till viss del på grund av de droger som fritt flödade på skolan, trots skolans strikta policy (se artikel) och att det faktiskt är olagligt med narkotika i Sverige. Varför samarbetade inte Grennaskoalan mer med polisen? Är fortfarande en viktig frågeställning.

Jag minns tydligt familjehemmets omnejd med skog och vackra insjöar, här skulle jag freda mig och framförallt inte ha tillgång till drogerna, djävulssubstanserna. Men så var det inte, drogerna flödade precis lika fritt som på internatskolan och något hem kan jag väll inte påstå att det var, det där gula huset vid prärien. Familjehemmet kunde utåt sett framstå som ett hem eller en drogfri värld när någon var på besök. Hon visste precis vem hon skulle köpa saker till, hon som drev familjehemmet. Hon bodde i ett hus uppe i skogsgläntan ovanför gräsplätten där vi bodde, vi 3 killar ensamma i ett hus ute i skogen. Hur kunde någon acceptera att vi med våra olika besvär bodde där i ett hus på egen hand ute i skogen? Jag minns också vilka ord som flög i mitt huvud – frihet, skog, skola, rusningsmedel, något som dämpar. Knark försökte jag också få tag på, det köpte jag okomplicerat svart hasch från Afghanistan, det bästa haschet av alla sorter om jag minns rätt. Det var där jag lärde mig hur man når bäst effekt och vad som krävs. Det var också där jag blev hotad igen, hotad med kniv vilket bidrog till att jag vandrade sexton kilometer för att ta tåget till Stockholm. Jag åstadkom dessvärre kalabalik, en dag innan min brors student. I min bok ”Sanningens ord” skrev jag inte mycket om den stora risk som rådde på jourhemmet, jag skrev i princip bara att jag levde i ett hus utan någon vuxen, med killar som tagit droger och att jag började att kedjeröka. Inte varför anledningen var att jag kände mig rädd och osäker. 

Ändå klarade jag av skolan på distans tack vare, föräldrar, en engagerad mentor och inte minst mig själv. Jag fick skriva proven under uppvaktning på en skola i Katrineholm, prov som sedan skickades till min lärare för rättning. Jag fixade ett helvettes år trots all oordning och kaos som präglade min vardag.

Lyckligtvis fördes jag till ett annat jourhem, ett riktigt hem med trygghet och uppsikt. Det som är mycket intressant i min historia är skillnaderna. Hur det kan vara så stor skillnad på två olika familjehem? I Sverige 2011, är en av det viktigaste frågeställningarna som jag ofta belyser i mina föreläsningar. Då protesterade jag inte men nu reagerar jag med kraft mot hycklare som tyvärr driver familjehem.(Inte bara familjehem, även skolor, institutioner och mycket annat). När jag inser att det är barn som av socialtjänsten placeras i dessa orättvisa vakuum, blir jag än mer motiverad till engagemang för jag anser att varenda unge har rätt till en trygg uppväxt. 

Till slut kom jag till ett behandlingshem, ett till en början bra behandlingshem och ett för mig fantastiskt behandlingshem när vården fungerade. För mig funkade behandlingsformen utmärkt, jag behövde just dessa metoder. Jag fick jobb och sysselsättning på en gång. Jag fick "bearbeta" mina traumatiska upplevelser, genom samtal och ibland även behovsmedicin, dock inte genom att träffa en utbildad psykolog. (Tillagt 2015-06-07 även om jag till viss del kan vara kritisk "Dags att tala klarspråk om psykisk ohälsa", 2015-03-03). Personal och resurser fanns det alltid gott om. Drogerna kunde jag ibland sukta efter men successivt började jag motsätta mig dem. Jag fick möjlighet till ett värdigt liv med mycket stöd och hjälp utifrån mina behov. Jag fick struktur på tillvaron, äntligen kunde livet ordna upp sig till det bättre igen för mig.

Jag minns henne vi kan kalla henne för Amanada, Amanda var bara 17 år. Amanda var min granne, vi åt ibland tillsammans på hemmet där vi bodde och vi umgicks. Amanda hade haft det kämpigt, hennes liv hade kantats av droger och självskadebeteende. Jag minns Amanda hon var glad och entusiastiskt, full av liv en sån där sprallig 17 åring precis lika munter som 17 åringar ska vara. Ingen kunde ana att det fasansfulla skulle inträffa bara några veckor senare. Hon hängde sig, jag minns den där dagen och jag vet precis vilken person det var som upptäckte hennes döda kropp. Vem som jobbade då.

Tidningarna skrev, bloggarna skrev, det som skrevs var inte nyanserat eller konstruktiv. Ingen fokuserade på det positiva med vården på ASP Center. Tex. som jag blivit behandlad den aspekten fanns olyckligtvis inte med. Det fanns resurser och personal, ändå skedde det som inte får hända. Det som borde ha förhindrats – ett självmord. Bilden som plötsligt målades upp av ASP Center var knappast rättvis. Det kändes så när jag läste allt som skrevs av andra, som inte visste utan bara hade en vag vald aning. Det kändes både sorgligt och fel att läsa så jag funderade och bildade mig en egen uppfattning utifrån vad jag faktiskt visste. 

Från socialtjänstens borde man inte ha placerat flickan på detta behandlingshem enligt min uppfattning. För hon krävde uppsikt dygnet runt och man vaktar inte en människa 24/7 på ASP Center.  

Den vård jag fick var kognitiv, individbaserad och ansvarsfull vård. Inte minst präglad av mina speciella behov och förutsättningar. Fler borde få möjligheten till en vård som är lämplig utifrån deras premisser. 

Självmord sker tyvärr inom vården, ibland går det inte att förhindra men utgångspunkten borde ändå var att det går att förhindra självmord överallt i samhället. Inte minst inom vården. Läs även tidigare inlägg ”Myterna om självmord bland unga kan inte fortsätta att vara myter”.

Naturligtvis måste någon stå till svars och innan man ställer någon eller några till svars måste man återge en helhetsbild. Man måste veta hur folk jobbar och inom vilket område kompetensen sitter, inte minst vilka behov patienten har detta bör noggrant utredas innan man placerar klienten på en institution. För det finns stora skillnader i hur man jobbar och var kunskapen sitter på landets behandlingshem/ institutioner. Det kan vara en lång resa att ta sig till ett öppet behandlingshem för vissa, det måste få kosta varenda krona, för långsiktiga vårdinsatser får bara inte gå för raskt. Vård kräver ofta tid och långsiktig planering. En sak är säker på familjehem ska det inte vara några större skillnader, varenda unge har rätt till värme och kärlek. Lika som varenda patient har rätt till en beprövad och specifik vård. Det är dags att vi börjar prata klarspråk, idérikt, tydligt med direktiv om hur saker och ting ska fungera. En ung flicka får bara inte bli felplacerad, ingen ska behöva ta sitt liv på grund av att någon inte gjort rätt.

http://undantagstillstand.wordpress.com/2012/01/30/asp-center-i-boden-visar-vad-de-gar-for-en-dod/

http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?articleid=7147554

Vi och dom, allra helst skulle jag inte vilja använda mig av termer som ”Vi och dom”. För jag tror på ett enat samhälle och den enade kraften som en gemensam ståndpunkt. Men sanningen och verkligheten ser annorlunda ut, så för att förankra mig med verkligheten och sanningen måste jag tyvärr inledningsvis nämna begreppet som en gnista till hat. En generell nedskärningspolitik i princip hela EU-området kombinerat med arbetslöshet skapar frustration. Vem vinner på frustration? Högerextrema och nationalsocialistisk röster direkt förknippat med förakt, förakt mot hudfärg, nya maträtter, nya språk, främmande religioner ja de mesta som inte är sig ”likt”. I Grekland lockar högerextrema krafter allt fler röster, i Frankrike röstade nästan var femte fransk väljare på ett invandringsfientligt parti och inte minst i Sverige där Sverigedemokraterna enligt Novus låg på hela 10% i februari månad inte långt ifrån Frankrikes valresultat. Sverigedemokraterna är ett parti som gör väldigt tydlig, rent ut sagt tydligaste att det är ”Vi och dom”. Det är invandrarnas fel att det blivit som det blivit och det krävs än mer segregation till svar. Lika som i Frankrike och Grekland. Invandrarna ska bort! Ett skrämmande exempel i vår samtid på förakt och hets, var Frankrikes tvångsutvisning av romer 2010 som stred mot Europakonventionen. Enligt en rapport från Lunds Universitet.

Historiskt har Sverige och övriga Europa från 1600-talet varit beroende av arbetskraftsinvandring.  Personligen har många av de sjuksköterskor, poliser eller lärare jag träffat varit just invandrare. Jag tvivlar på om jag hade fått samma resurser utan dessa människor. Faktum är att Sverige inte hade kunnat byggas upp utan människor från andra länder Tyskar, Italienare, Greker, Polacker, Turkar, med flera. Vi nationer är beroende av varandra och ett samarbete över gränser – Utan gränser.

Att det riktas förakt mot de människor som samarbetat, byggt upp vår kontinent och framförallt nation är totalt oacceptabelt.

För att kunna vända föraktat krävs förståelse och fakta till ett både komplext och känsligt ämne - Politik. Det handlar om politik och förakt som gnista till hat. Vi såg vad som hände i lågkonjunkturens Tyskland under 1930-talet. Vi ser steg mot en trend av det idag. Det har återigen blivit trendigt att skylla sin egen bitterhet på någon annan. Låt inte nationalsocialistisk politik eller skräckpropaganda bli trendigt. Låt istället gnistan till hat bli en vändpunkt och framförallt en lärdom. Våga också ställ frågan – Hur kan vi forma en bättre integrationspolitik, mänsklig så att alla får en plats i samhället? För när vi skapar en realistisk lösning på integration, då behöver vi inte lyssna på Sverigedemokraternas förslag eller något annat absurt förslag. Då har vi hittat vändpunkten. 

5 minuter. Jag hinner inte mer än googla på orden "Upplopp i Husby", innan jag läser den ena mer fasansfulla kommentaren än den andre. Jag ser ett samband att näst intill varje kommentar jag läser handlar om muslimer och koranen "Jag pissar på koranen, era små Sharmutas :)Önskar att polisen går lös ordentligt på zigenarköttet nästa gång och låter sina K9 hundar tugga sönder dom till trasor...". För att bara nämna ett exempel från Youtube. Varför forum som exempelvis Youtube låter dessa kommentarer flöda? Är en fråga för sig men en fråga värd att fundera över.

En kommentar som får mig att reagera extra starkt när jag ser Youtubeklippet. Ett Youtubeklipp där en ensam polis misshandlas. Är följande kommentar:

"Seriöst, varför tar inte polisen fram sitt vapen och skjuter dom en efter en? Hans liv var i fara för i helvete. Vem vet vad dessa gjort om han blivit liggandes medvetslös, antagligen fått ansiktet insparkat."

Polismannens liv var inte i fara och han sköt inte. Det hedrar honom! Såväl polismannens som ungdomarnas liv hade kunnat vara i fara. Det beror på något att inte ungdomar och poliser konverserat först förrens det som inte får hända hände. Precis som i Gottsunda, Backa och många andra förorter där dialogen varit ett alltför tydligt problem. Som förslag på lösning ser jag att fler poliser har en kontinuerlig dialog med istället för om ungdomarna. Jag vet att det finns poliser som har en bra dialog med ungdomar till er säger jag – Fortsätt, jätte bra! Men inte bara poliser. Lärare, fritidsledare, coacher och naturligtvis föräldrar är också viktiga drivkrafter för att få bukt med upprorsstämningen som råder i Husby.

Vad vi måste förstå är att det inte handlar om invandrare. Det hela handlar om arga, förvirrade och uppgivna människor. Det handlar om prioriteringar, resurser och politik. Att vi måste prioritera före och inte efter. Om inte vi agerar genom att vägleda, visa ordets respekt innebörd och att vi alla är Svenskar oavsett kulturella eller språkliga skillnader går det såhär, bilar brinner och människor misshandlas.

En annan viktig aspekt är att vi måste visa att vi tror på dessa ungdomar. Att alla oavsett förort har en möjlighet att lyckas i livet, bara viljan och rätt metod finns. Vi måste gång på gång intala dessa ungdomar att rätt metod inte är att kasta sten eller elda bilar. Genom att lyssna på ungdomarna och fördöma förkastliga och kränkande kommentarer från alla sidor. 

De allra flesta i Husby är med all säkerhet sorgsna, rädda och ledsna. Problemet är allvarligt. I en ort ska inte människor behöva hålla sig undan, människor ska kunna leva tillsammans och tillfreds.

Vill vi att detta ska ta slut en gång för alla? Visst vill vi ha en föredömlig framtids generation och inte en bortkastad generation? Då kan vi göra något tillsammans det är jag fullständigt övertygad om.

Återigen alla har ett ansvar, såväl polis, föräldrar skola som Youtube. Inte minst ungdomarna själva. Jag har alltid trott på att varje människa kan förändras och framförallt på möjligheter före segregation som leder till hat. Det ska inte behöva gå så långt att en polis eller att någon blir misshandlad. Eller att vi accepterar hets mot folkgrupp, mordhot eller batongslag. För att citera en människa som betytt mycket för mig och verkligen försökte sätta sig in i mitt perspektiv när jag själv varit stökig. - Jakob du är inte som alla andra men ingen har under några omständigheter rätt att besegra dig för det. Tänk på konsekvenserna och tänk på din framtid för den är viktig. Jag respekterar dig även om jag ibland ogillar dina handlingar. Tänk till!

En av vår tids mest fasansfulla och absurda händelser är förintelsen. Mobbning kan direkt kopplas till förintelsen och andra folkmord efter 1945 då andra världskriget tog slut. Förintelsen är bedrövligt nog inte det enda exempel där synnerligen grov mobbning, tortyr, förföljande, trakasserier och pennalismen har varit direkta redskap i förtryckarens händer.

Direkt genom att man utser hackkycklingar, hackkycklingar som tyvärr genom historien blivit till alldeles för många offer. För att människor förbjuds att vara fria, unika och uppriktiga med exempelvis religion. Idia Amins regim i Uganda där dussintals minoritetsgrupper, trakasserades och mördades. Vilket bidrog till uppemot 500 000 människors för tidiga död. Saddam Husseins blodiga förtryck och massmord av såväl kurder som politiska motståndare. Vilket bidrog till att 180 000 kurder massakrerades av Saddam Husseins mobbning och brutala terror mot enskilda individer i generationer från 1979-2003. Röda khmerernas extremmarxistiska kamp, som bidrog till etnisk rensning av 2 miljoner invånare vilket motsvarade 25% av Kambodjas befolkning. Krigen på Balkan och upplösningen av Jugoslavien är för att bara nämna några fasansfulla exempel på etnisk rensning nära vår tid. Självklart får vi inte glömma bort folkmordet i Rwanda 1994 som krävde närmare en miljon människoliv, under 3 månaders tid utan att omvärlden ingrep. Vi får än mindre glömma det som sker idag, det som ger förtryckaren redskap att fortsätta förtrycka gång på gång. Vi får inte glömma vår egna mänskliga ignorans, det vi kan göra är att agera utifrån den genom att ställa oss själva frågan: Hur kan jag bli en bättre människa och vad kan jag göra? Jag refererar till tidigare inlägg "Om mobbarna i världen får makten vinner diktatorn", 2012-07-20. Om hur situationen ser ut i vår samtid. Än mer nära. För att citera Livia Fränkel som överlevde förintelsen "Förföljelserna börjar alltid med mobbning". Låt mig nu presentera mina främsta 5 anledningar, till varför mobbning är mobbning är historiens främsta fruktan med hopp om att ni läsare bildar er en egen övertygelse.

1. Tystnad - Att ingen ingriper, brist på ställningstagande, ignorans. Folk stänger ögonen och blundar. Egentligen kanske vi bryr vi men när tystnaden gått för långt vågar vi kanske inte ingripa.
2. Bortförklaring – Alltför ofta sprids svepskäl som att det skulle vara den utsattes fel. Att han eller hon faktiskt förtjänar att bli utsatt.
3. Fördomar – När människan inte vet eller tar reda på sanningen drar hon lätt förhastade slutsatser och förlitar sig på rykten. Där av bygger hon upp en ogrundad och farlig uppfattning om tex. en viss person eller folkgrupp oftast minoritetsgrupper. Tex. att alla zigenare själ, att muslimer är aggressiva eller att judar är snåla.
4. Vanvördighet – Brist på etik, moral och respekt för alla människors lika värde. Vilket är en bidragande orsak till i princip all form av mobbning.
5. Oförstånd/generalisering – Inte sällan möts vi människor både offret och förövaren av oförstånd från samhällets sida. Man förstår tex. inte vad det innebär att leva med en diagnos eller hur en förövares situation ser ut och varför det blivit som det blivit för förövaren.

Alla dessa drag kunde jag se i mina mobbares och omgivningens ögon. Jag tror slutsatsen skulle bli det samma om jag frågade Livia Fränkel eller någon annan som överlevt en rensning av människor som sticker ut, människor som är annorlunda och framförallt människor som vågar vara sig själva trots samhällets upprepade misstag frågan: Om hon kände igen dessa drag i sina hatares ögon? För att sammanfatta det hela bryt tystnaden, sluta med meningslösa bortförklaringar som bidrar till fördomar, visa respekt och ta dig tid att förstå. Men för att förstå måste vi också begripa problemet från förtryckarens sida. Mobbning förekommer sällan utan orsak, det kan tex. bero på dystra hemförhållanden eller psykisk ohälsa från förövarens sida.

För en tid sedan skickade jag följande fråga till samtliga partier i Sveriges riksdag och jag vädjade att någon av våra folkvalda politiker skulle svara på frågan.

• Hur tycker du/ ni inom partiet man kan jobba i politiken för att få bukt med diskriminering och kränkande behandling, både i arbetslivet (inkluderar även skolor) och inom offentligheten i övrigt (ute på stan, på nätet osv.)?

Jag har endast fått ett svar från ett enda parti av 8! Partiet är Socialdemokraterna. Är inte diskriminering en prioriterad fråga för samtliga 8 riksdagspartier? Uppenbarligen är så inte fallet och det är skamligt. Om inte diskriminering prioriteras inom politiken, vad prioriteras då?

Å andra sidan vet jag av egen erfarenhet att det inte bara är Socialdemokraterna som jobbar mot diskminering och kränkande behandling. Det finns eldsjälar i näst in till varje parti. All heder åt dessa eldsjälar. Men det ska inte behövas eldsjälar! Diskriminering, mobbning och kränkande särbehandling ska vara självklara frågor att arbeta med för samtliga politiker och medlemmar.

För att citera från socialdemokraternas svar:

"Hej Jakob

Tack för ditt mejl.

Diskriminering är ett allvarligt problem som förhindrar att människors resurser tas till vara. Därför måste all diskriminering motarbetas.

Varje människa är unik, men människovärdet är lika. Alla människor har rätt att bli behandlade med respekt oavsett kön, sexuell läggning eller ursprung.

Vi socialdemokrater accepterar inte någon form av diskriminering –varken på arbetsplatsen, på fritiden, i skolan eller i hemmet. Vi kräver krafttag mot hatbrott.

Vi anser att alla – oavsett ursprung – ska ha samma rättigheter och skyldigheter i arbetslivet. Vår utgångspunkt för att öka mångfalden i arbetslivet är att allas förmågor ska tas tillvara. Kampen mot diskriminering är inte bara en fråga om människors lika värde. Det är också en fråga om att ta tillvara på alla som vill arbeta. Då kan den ekonomiska tillväxten tryggas och den framtida välfärden säkras. Genom tydliga politiska beslut och opinionsbildning kan vi motverka diskriminering och utanförskap i hela samhället.

Vänliga hälsningar

Socialdemokraterna"

Naturligtvis räcker det inte bara med ett typiskt politikersvar. Det är också viktigt att dessa krafttag mot exempelvis hatbrott används i praktiken. En följdfråga och extremt viktig fråga blir därför – hur används riktlinjerna i praktiken? Men ett svar är viktigt, för vi har rätt till svar och jag kräver ett svar från samtliga representanter för alla partier. Annars undrar jag som medborgare, vad som verkligen prioriteras inom politiken och vill gärna ha en motivering till varför diskriminering inte prioriteras. Diskriminering finns överallt i samhället och vi kan inte blunda för diskriminering. S har 112 ledamöter och det glädjer mig att detta parti verkar ta frågorna på allvar.

Ser gärna att fler politiker kommenterar och presenterar lösningar på problemet med diskriminering.

Föreställ er att sortera bort 16 eller 84% av befolkningen. För att vi tänker annorlunda. Eller att tvinga alla att anpassa sig till en fyrkantig eller cirkelformad figur för den delen.

Under mina snart 13 år i skolan har jag aldrig hört en endaste föreläsning om Tourettes syndrom, Autismspektrumtillstånd (AST) eller ADHD i skolan. När det gäller skolan har det rent ärligt knappt diskuterats om diagnoser där överhuvudtaget. Jag vet varför. Jo för att ordet diagnos tyvärr blivit för laddat de senaste åren, mycket tack vare media. Ett exempel, jag har knappt läst mycket om tex. AST i tidningarna. De ynka gånger jag läst i pressen om AST, har rubrikerna alltför ofta varit oväsentliga, fördomsfulla och rent av farliga."Expert: Breivik kan ha Asperger syndrom". Breivik kunde lika gärna ha varit en vanlig människa ett tydligt bevis för detta är domen som blev 21 års förvaring. Varför blev då inte rubriken "Breivik kan ha varit vem som helst"? Tyvärr skapar media alltför ofta en onyanserad och negativ bild av exempelvis diagnosen AST. Att generalisera och att inte fokusera på positiva egenskaper hos människor med olika diagnoser, medför en stor samhällelig risk. Dels ur ett kortsiktigt perspektiv men också ur ett långsiktigt perspektiv.

En bidragande orsak och stor risk till varför personer med eller utan diagnos begår illdåd är långvarigt utanförskap och mobbning från samhällets sida. Mobbning som till stor del beror på dramatisering, generalisering men framförallt okunskap. Att ha en AST diagnos behöver tex. inte nödvändigtvis betyda att man saknar empatisk förmåga. Det kan vara helt och hållet tvärtom. Varför skriver inte media mer om det? Jo för att man inte vågar fokusera på det som är bra med en diagnos, specialintressen, arbetsmoral, ärlighet etcetera, etcetera och den här rädslan existerar endast på grund av okunskap.

Det som skiljer oss med diagnos från övriga befolkningen är hur vi tänker, vi tänker inte alltid fyrkantigt ibland vill vi snarare komma bort från ett hårt, onyanserat, ostrukturerat och fantasilöst samhälle. Därför tror jag vi bokstavsbarn tar till våra  unika metoder tex. cirklar (att vi ofta går runt i cirklar, ser på tvättmaskinen/ saker som snurrar osv.), humor (att vi ofta kollar på roliga serier, individuellt utifrån vår humor och vårat perspektiv), sprallighet (att vi älskar, träna och röra på oss för det behöver vi). Vi försöker och vi lyckas hitta våra alldeles egna metoder för att få vår vardag att fungera.

Vi med diagnoser är naturligtvis också olika människor med olika intressen och förmågor. Även om vi är lika i våra tankesätt och metoder på många vis. Många av oss (men inte alla) får förr eller senare i livet nedsatt arbetsförmåga och orkar mindre. Men för minst lika många av oss är det tvärt om. Vi jobbar tex. och kämpar betydligt mer än många andra (kanske inte på dagen men på natten). För vi gör arbetet noggrant när det passar oss. Det är ju vårat arbete varför ska vi då inte få välja vår tid? 

Det faktum att mobbning är betydligt vanligare hos oss individer med olika diagnoser är också en viktigt del av problematiken kring okunskap. Enligt en undersökning från Statens folkhälsoinstitut (2011-07-11) löper barn med autism, dyslexi eller ADHD 4 gånger större risk att utsättas för mobbning jämfört med elever utan funktionsnedsättning. Rökning, snusning och alkohol blir ofta ett direkt resultatet av självmedicinering som är en väl använd metod hos dessa barn.

En annan konsekvens kan bli att barn som kanske redan har skör empatisk förmåga börjar hata sin omgivning. Hat och och frustration är tydliga tecken när ett samhället misslyckats, med att sprida kunskap och istället blivit stigmatiserat. När man lyckas vända hatet till något positivt först då har omgivningen lyckats.

Dessa följder och konkreta risker beror som sagt på att ordet funktionsnedsättning, fysiskt eller psykiskt handikapp fått en alldeles för stor negativ betydelse i samhället. Det gör att ni alla som inte har diagnos manipuleras till att lita på allt negativt som skrivs om oss, därav tappar tilltron och fokuserar på negativism istället för positivism. En direkt följd av detta blir att människor börjar hata oss som lever med dessa karaktärsdrag, istället för att arbeta fram en tillvaro som passar hela samhället och inte 84 eller 16 % av befolkningen.

Bakgrunden till detta är återigen okunskap. Att de som hatar inte lär sig, vad det tex. innebär att leva med en diagnos och hur man tänker då. Istället för att bryta hatet genom att sprida kunskap, öka samhörighetskänslor (från olika perspektiv), medvetenhet och framförallt inte skuldbelägga någon fortsätter hatet i detta fall mot den enskilde individen att öka i gruppen. Den enskilde individen som blir utsatt för hat för att han tex. inte vill slåss som majoriteten av gruppen, även fast han har en AST diagnos (saknar empatisk förmåga) för andra individer riskerar att råka mycket illa ut. Detta inte bara för att ungdomarna saknar kunskap om hans diagnos, även för att vuxna människor saknar kunskap om hans diagnos. Eftersom de vuxna valt att försöka se en människa med diagnos som ett problem istället för en fördel i gruppen. Därav valt att överhuvudtaget inte kommunicera med personen med diagnos. – Han är ju så säregen.

Mitt förslag är att ni "normala" som hatar människor med olika diagnoser. Istället ställer er frågorna. Hur är det att leva med dessa diagnoser, hur mycket måste en människa med diagnos kämpa för saker som är självklara för mig? Hur kan vi hela samhället förstå de enorma fördelar som finns med en diagnos? Vad kan vi göra för att öka acceptansen och minska fördomarna? Är det rimligt att sätta sådana rubriker och att inte sprida mer kunskap om funktionsfördelar i skolan?

Till er som inte förstår vill jag säga - Försök att förstå oss bokstavsbarn, vi är inte handikappade och vi är inte mindre värda. Visserligen tänker vi annorlunda men snälla försök sätta er in i vårat perspektiv. Vi vill att ni förstår därför försöker vi också förstå hur ni tänker. Ibland är det sannerligen svårt. Jag skriver detta för att jag vet, för att jag har upplevt stor okunnighet inom området och för att jag vill lösa problemet. Inte för att jag är bitter.

Enligt Handikappombudsmannen uppger 16% av befolkningen att de har något funktionshinder eller funktionsnedsättning. 

Tillsammans med en läsare Camilla Larsson har jag och hon arbetat fram en gemensam teori om om psykologiska orsaker till mobbing. En smal men viktig teori. Det här är vår teori:

Psykologiska strukturer bakom sociala som orsakar mobbing ur ett smalt samhällsperspektiv :

Det vi nu vill redogöra är vår teori bakom mobbingens strukturer i dagens samhälle. Mycket av det vi redogör är sociala strukturer vi själv lagt märke till utifrån våra erfarenheter. Man ska inte dra alla över en kam men en viktig aspekt är att psykisk ohälsa kan bidra till mobbning. Utifrån mångas erfarenheter är det ingen ovanlighet. Samtidigt måste vi också vända på det hela och hävda att individer med psykisk ohälsa också kan bli utsatta. Utifrån mångas erfarenheter.

Kat 1, destruktiva egenskaper:

• Människor med destruktiva egenskaper känner man lätt igen genom en aggressiv och dömande attityd, dessa människor riskerar oftare att, hamna i konflikter av olika slag och har oftast en brokig och grundlös bakgrund. Samt ofta själva ett hävdelsebehov grundat i en flack och svag självkänsla och osäkerhet som genom hävdelsebehovet och mobbingen döljs, offren ser dem i genom noga, genom att ofta ta snälla människor eller utsatta människor i deras närhet vilka blir deras psykologiska offer. Mobbing blir en direkt följd av att dessa människor inte fått sina grundläggande behov tillfredsställda.

Kat 2, sinnes förvärvande, framställda eller medfödda egenskaper :

• Kat 2 visar oftast antisociala, aggressiva tendenser i sociala sammanhang. Oftast så grundar sig deras aggressiva beteende i tidigare missbruk, men även grova psykiska diagnoser så som psykopati. Denna grupp har ett stort aggressionsbehov och ett starkt aggressivt utåtagerande behov, vilket kan yttra sig i attacker gentemot omgivningen i form av mobbing och förtryck. Dessa egenskaper behöver hittas hos berörda individer i så tidigt skede som möjligt, allra helst i förskolan. För att kunna jobba med exempelvis en ökad empatisk förståelse för andra människor. Utifrån individens omständigheter och behov.

Kat 3, hatiska egenskaper:

• Kat 3 är kopplad till religiösa åsikter eller övriga extrema åsikter. Denna grupp av mobbare ger sig oftast på motsatsen till det som går emot deras extrema åsikter/ vilka kan bli utsatta offer som ibland jagas livet ut av den extrema mobben. Ibland är även gruppen omedvetna om sina handlingar, vilket kan kopplas till ett sjukligt beteende. Näthat eller så kallade stalkers är klockrena sådana exempel. Till denna mob kan det finnas delar av både kat 1 och kat 2 inkopplade vilket gör hela mönstret så mycket mer komplicerat.
  

I måndags (enligt tidskriften forskningsframsteg är just måndagar den vanligaste dagen för att begå självmord) skrev författaren och journalisten Alfred Skogberg en debattartikel i DN (2013-04-08) "Självmorden bland unga kan minska om vi lär av Miami".

Varje år tar 70 unga individer under 20 år sitt liv, det handlar om människor som har hela livet framför sig, sköra och osäkra människor. Människor som behöver veta att de duger precis som de är och att de har alla förutsättningar att lyckas, bara självkänslan och självförtroendet finns. Människor som behöver omges av optimismen, tillit och framtidstro. Självsäkerhet finns inte rent naturligt hos alla människor, inte i ett samhälle där prestationskraven ökar och speciellt inte hos ungdomar. Självsäkerhet är något som successivt odlas upp av omgivningen, och även egna återspeglingar men framförallt av omgivningen. Det handlar som sagt om människor som måste få inte bara en utan flera chanser av samhället. Människor som framförallt behöver vuxenvärldens stöd eftersom motivationen till framåtanda och optimismen behövs. Ibland sviker vuxenvärlden som allra mest t.ex. när metoder för att vända ett destruktivt beteende inte används på rätt sätt eller överhuvudtaget inte. Vikten av att varje barns självmord skall utredas betonas därför i artikeln. Kunskapen om självmord finns, men frågan är hur vi använder erfarenheter och det metoder som finns?

I Miami anställdes ett stort antal kuratorer, som undervisade eleverna i livskunskap och fanns där som stöd . Detta resulterade i att eleverna klarade av att hantera kommande problem och samtidigt fick vetskapen om var de kunde vände sig.

Skillnaden mellan Miami och Sverige, är att det inte är självklart för alla ungdomar idag, att ha en professionell vuxen att vända sig till i Sveriges skolor. Lärarna får en alldeles för tung arbetsbörda: Undervisa, bedöma och dessutom hantera ungdomars alltmer tillstötande, komplicerade och komplexa svårigheter. Vad blir resultatet? Jo att lärarna blir utbrända och att ungdomarna blir hjälplösa, destruktiva och självmordbenägna. 2011 deltog 3000 lärare i en forskningsstudie vid Karolinska Institutet. Studien visade att fem av 100 lärare fick utbrändhetssymptom under sina första yrkesår som lärare.

Naturligtvis måste vi prioriteterna unga och sköra människor men det behövs inte bara kuratorer för elevernas skull. Lärare borde också ges möjlighet till stöd och hjälp genom skolan. Eftersom skolan är en gemensam arbetsplats för både lärare och elever. En arbetsplats där visionen borde vara att alla ska må bra och trivas.

En annan viktig lösning på problemet är forskning och att forskning fortskrider inom området psykisk ohälsa . Om vi t.ex. vet att måndagar är den vanligaste dagen för självmord behöver vi lägga lite extra krut på just måndagar. Det handlar naturligtvis inte bara om att vi behöver bry oss om varandra på måndagar. Det handlar om att vi måste se när någon mår dåligt alla dagar i veckan. Men vi kommer inte undan att det kan vara just ett ögonblick, eller det lilla extra som läggs på just en dag som räddar liv.

Till skillnad från många andra länder i Europa ökar självmorden bland unga i Sverige. Vissa kritiker hävdar att detta skulle vara en myt. Ett motargument skulle kunna vara att ungdomarna spelar teater och kräver uppmärksamhet. Eller att det är den unges val. Men det spelar ingen roll för om någon "spelar" så måste vi ändå ingripa och se allvaret. Vi kan inte fortsätta ignorera ett stort problem med inbillningen om att det skulle vara en myt. Eller genom att hävda att det inte är vårt ansvar. För alla har ett ansvar att läsa signaler och åtminstone rapportera vidare, eller agera som medmänniska.

Slutligen en ungdom som tar sitt liv väljer knappast det. Det är snarare så att ungdomen för stunden inte har förmåga att se konsekvenser och att livet faktiskt kan ordna sig. Än en gång vill jag betona samhällets viktiga roll att med rätt metod banka in konsekvenstänk, hopp och framförallt självtillit i ungdomarnas huvuden. För det handlar inte om ointelligenta människor, det handlar om ungdomar som mår dåligt. Det råder inget tvivel om att den gruppen växer. Dessa ungdomar är intelligenta men inser inte det eftersom ungdomarna tror att det är ointelligent att må dåligt. Det är inte sant. Det är ytterliggare en av alla myter! Att må dåligt är en del av livet. Miami har lyckats med att minska självmordsstatiken till noll, genom att bekräfta ungdomarna och inte genom att stå likgiltiga eller ignorera ett mycket stort samhällsproblem. Varför skulle inte vi lyckas? Frågan är väl värd att lyfta till debatt.

World Autism Awareness Day, Världsautismdagen, den 2 april instiftades av FN 2007 och har uppmärksammats sedan 2008 med syftet att uppmärksamma funktionsnedsättningar inom autismspektrumet, vad dom innebär för individen och samhället, och behoven både för individen och i samhället för att även personer med funktionsnedsättningar inom autismspektrumet ska kunna leva som andra med lika rättigheter och samma möjligheter.

Autismspektrum, eller autismspektrumtillstånd (AST) är ett samlingsnamn för flera diagnoser med liknande symtom som finns hos cirka en procent av befolkningen och som påverkar livet mycket, både för individen och för omgivningen, samtidigt är skillnaderna i vilka svårigheter man har och till vilken grad olika mellan olika personer då vi alla är individer. Vetenskapliga studier visar entydigt att AST har biologiska grundorsaker med en stark ärftlig komponent.

AST påverkar hjärnans sätt att hantera information, i vardagen märks det framförallt på hur man samspelar och kommunicerar med andra människor, man kan tolka andra människors tankar och känslor på ett annorlunda sätt och kan ha svårigheter att tolka egna tankar, känslor, och andra kroppssignaler / sinnesförnimmelser, man kan också ha svårigheter med att avläsa sociala signaler / koder som är självklara för de flesta andra. Man kan ha svårigheter att se saker i ett sammanhang och att planera och organisera sin tillvaro. Att man är stresskänslig är vanligt med stress utifrån bristande överblick och kontroll över både dagen och tillvaron eller när kraven överstiger förmåga och kapacitet.

Positivt med AST är att man ofta har en stark förmåga att fokusera på ett intresse eller en arbetsuppgift, att man är mycket noggrann i allt man gör, med en ibland "överdriven" ärlighet / moralkod.

Socialstyrelsens rapport "Alltjämt ojämlikt" från 2010 visar på betydande skillnader i levnadsförhållanden mellan undersökningsgruppen och befolkningen i stort. Inom samtliga undersökta områden, med undantag för boendestandard, har undersökningsgruppen sämre levnadsförhållanden än befolkningen. I förhållande till befolkningen kännetecknas gruppen av en låg utbildningsnivå och ett utanförskap på arbetsmarknaden samtidigt som de har en svag personlig ekonomi och en mindre aktiv fritid. Familjebilden skiljer sig också gentemot generella mönster i befolkningen bland annat genom att färre är gifta eller har barn.

Vi har mött många människor med AST i olika sammanhang och vet av erfarenhet att det ofta saknas en djupare kunskap och förståelse om AST i samhället, många diskrimineras, faller genom samhällets skyddsnät, eller far illa på andra sätt, och bara utbildning räcker inte utan man behöver också ta del av erfarenheter från personer med AST för en bättre förståelse, för rätt anpassningar i miljö och bemötande, och rätt individuellt stöd till varje person med AST.

Som ambassadörer för det statliga projektet (H)järnkoll (hjarnkoll.se) vill vi uppmärksamma World Autism Awareness Day 2013, dela med oss av våra erfarenheter, och arbeta för att alla får lika rättigheter och samma möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt.

Jakob Lindén
Ambassadör för (H)järnkoll i norrbottens län

Robin B. E. Sjöberg
Ambassadör för (H)järnkoll i stockholms län

Nätet en metropol för människor, skillnaden mellan bilden av en "korrekt" storstad är att du kan skiva saker som du egentligen inte menar och sedan gömma dig i världsstadens alla tillhåll. Du är också fri att uttrycka ditt hat för du har möjligheten att vara mer nonchalant än någon annanstans på jordklotet. Du kan såra människor, kränka och förnedra. Detta utan något som helst ingripande från samhällets sida. Kanske utan att du ens är medveten om att du gör illa en annan människa så pass mycket som du sannerligen gör när du fattar dina beslut. I förhoppning om att du aldrig någonsin kommer att bli avslöjad.

Likheten med en "korrekt" storstad är möjligheter, de oändliga möjligheter som existerar i nätets diskuterande församling. Möjligheter för demokrati och allsidiga kunskaper sträcker sig långt. Men det finns också möjligheter till okunskap och att inte vara objektiv, att försvinna bort från verkligheten i ett drömland. Drömlandet där du och ingen annan än dig själv avgör vad som är rätt eller fel.

Vem skulle inte bli förbannad om någon kallade en 12 årig flicka för hora på bussen, trakasserade henne och kom med rena hot till henne? Vem skulle inte agera? Om flickan dessutom gång, på gång ropade – stopp, sluta ni sårar mig! Vem skulle låta dessa personer gå av bussen utan att ta ansvar för sina handlingar?

På internet ser verkligheten helt avvikande ut jämfört med i övriga samhället. Människor ges en bisarr möjlighet att hursomhelst kunna camouflera sig i, påhittade eller inga namn alls.

Ett motargument för att skydda internets kameleonter, som söker pondus eller bättre självkänsla genom att håna oskyldiga individer heter yttrandefrihet. Men Yttrandefrihet är inte att förtala, trycka ned eller på ett respektlöst sätt kritisera andra människor. Yttrandefrihet handlar inte heller om att försöka hitta ett gömställe och ny föda. Yttrandefrihet handlar om hänsyn. Att meddela mottagaren på ett konstruktivt sätt, dvs. med positiva idéer om vad som kunde ha gjorts annorlunda. Istället för att exempelvis hota. Den anmäla definitionen av yttrandefrihet förbjuder därför mobbning, hets mot folkgrupp, hot om våld eller förtal. Det betyder inte att du inte får bli upprörd, visa dina känslor, ifrågasätta och granska vad som läggs upp i världsstaden internet. Det handlar snarare om hur du kommenterar och var gränsen går.

Jag har personlig erfarenhet av näthat och människor som överskridit gränsen för yttrandefrihet. Gränsen för näthat exemplifieras tydligt i polisens beskrivning:

"Näthat innebär olika typer av meddelanden som ger uttryck för hat, riktat mot mottagaren. Det sker oftast via e-post och sociala medier. Begreppet näthat i sig är inget brott och även om innehållet upplevs som mycket obehagligt, måste det falla under brottsbalken för att vara olagligt. Brotten handlar ofta om olaga hot, ofredande, hets mot folkgrupp och förtal. (Förtal faller normalt inte under allmänt åtal, vilket innebär att målsägaren själv måste väcka åtal. Detta gäller inte för målsägare under 18 år.)"

Ett exempel på en kommentar av hatisk karaktär är följande:

"Bara att rensa ut dem svaga i samhället genom att skicka in dem i köttkvarnen, då blir vi ett ariskt samhälle igen!"

Tyvärr måste jag välja att se mellan fingrarna på dessa kommentarer. Men vad jag inte kan se mellan fingrarna på är hur människor i samhället reagerar mot dessa kommenterar. Jag såg tex. endast en kommentar och märkligt nog ingen kontrande anmärkning.

"Ut med packet"

Att kränka någon på internet är aldrig okej. Jag tror de allra flesta människor som läser det här inlägget håller med mig på den punkten. Jag tycker heller inte att det är okej att vi inte reagerar mot hatet som finns överallt i samhället och skrämmande anonymt på nätet.

Är det verkligen så illa att vi står helt utan inflytande mot den nya metropolen – nätet? Är det verkligen rimligt att vi människor har så låg medkänsla, så att vi inte bryr oss? Att vi inte längre reagerar på det vi ser med våra egna ögon. Jag tror inte det är sant, jag tror vi alla kan göra något för att förhindra hat oavsett om det är på nätet eller på bussen. Jag tror inte att alla människor är rädda kameleonter. Kameleonter skiftar färg när dem riskerar att bli upptäckta eller rent av fångade. Det borde inte människor förmå att göra.

Källor:

http://www.ne.se/yttrandefrihet

http://www.polisen.se/Lagar-och-regler/Om-olika-brott/It-relaterade-brott/

Hur tänker en mobbare? Hur tänker man när man väljer att fokuserar sig på att utfrysa, reta, smutskasta, slå, sparka och rent av avsky oftast en människa i en grupp?

Jag har tänkt på just den här frågeställningen och dragit slutsatsen att det finns många olika synvinklar hos både en självsäker och osäker människa. Jag gillar inte att kategorisera och dela in människor i olika typer av fack, men ibland kan det vara nödvändigt för att finna lösning på komplikation. Det är framförallt 2 olika personlighetsdrag som jag tycker att vi hela samhället ska fokusera på för att förebygga mobbning. Det handlar om:

1. Den osäkra individen som är mycket osäker på sig själv. Även han eller hon har upplevt någon form av avsky i form av exempelvis socialt utanförskap, eller våld inom så väl familj som i skolan.
2. Den självsäkra individen som tror på sig själv men upplevt någon form av hat, det kan vara hemma eller i skolan. Därför väljer han eller hon att utöva sina handlingar i form av hat mot enskilda individer.

Den viktiga skillnaden mellan båda karaktärsdragen är enligt mig hur frustrationen och bitterheten av brist på kärlek ges i uttryck.

Mina förövare som var flera olika typer av mobbare. Från början var det en mycket självsäker individ som utförde sina handlingar, så småningom fick också den osäkra mobbaren kraft att driva på rädda anhängare till att utföra eller ge vika åt gemensamma handlingar. Gemensamt för de båda individerna var att deras handlingar formades av frustration, djup besvikelse i det hat som dessa människor tvingats uppleva (det hat som en av individerna, den självsäkra modigt nog berättade om för mig) och som utrycktes i form av hat mot mig.

Så mitt tips till dig som läser och undrar vad du kan göra är följanden. När du hittar dessa individer som mobbar och finner relevant anledning att konfrontera, då gäller det att konfrontera. Ställ gärna frågan: Varför gör du såhär? Men gör det med god ton och tänk på din säkerhet för det kan alltid vara farligt att konfrontera en mobbare. Gör gärna en riskanalys och lita på din magkänsla. Om det går ta gärna hjälp av någon som också förstår var själva problemet ligger. Försök alltid förstå och sätta dig in i mobbarens situation men utmåla ingen till offer. Försök istället att lösa problemet på plats men bara för att bekymret är löst på plats betyder det inte att mobbningen har upphört. Det krävs också en långsiktig plan och att de involverade i själva mobbningen är under noggrann uppsikt av dig som medmänniska. Precis så länge det behövs!

Livet på gatan är hårt! Vi som inte har varit där kan inte föreställa oss hur livet på gatan skulle var, ens i våra vildaste fantasier. Vi kan därför inte säga att vi förstår, men när man har varit där så kan man verkligen säga att man vet hur det känns. I alla fall för en natt! Jag tillbringade nämligen dygnets mörka del på gatan, under en svår och destruktiv period av mitt liv. Det var inte speciellt underhållande, det var ett dygn fyllt av otrygghet, osäkerhet och en ständig jakt på droger. För att berusa sig, för att komma bort från det verkliga jordelivet. Mörkret som för mig också resulterade i kriminalitet. Handlingar som jag i mina sinnes fulla bruk inte skulle förmå att begå, handlingar som jag idag fördömer och vill vägleda andra ungdomar att inte begå. Genom att öka förståelsen kring psykisk ohälsa och speciellt dess orsaker. Varför gör en människa såhär mot sig själv (och sin familj)? Hade människan något val eller alternativ, har vi alltid en valmöjlighet? Hur kan vi hela samhället bli bättre på att bemöta människor som lider i utanförskapets Sverige? Genom att besvara dessa frågeställningar hoppas jag vi kan förändra hur situationen ser ut för dagens ungdomar. Det spelar ingen roll hur mycket familjen än bryr sig, om inte kunskapen om problematiken finns kan bekymret aldrig lösas. Om man blir mobbad i skolan eller känner sig ensam berättar man inte alltid, även för dem som kanske älskar än mest för man är rädd och rädslan för att bryta tystnaden måste brytas!

Lyckligtvis hittade polisen mig full och drogad. En osäker, rädd, ensam och skadad 17-åring som egentligen längtade hem till mamma. Modern som alltid skyddat och vakat över honom, en moder som varit förskräckt och ifrån sig hela natten samt en fader som också varit helt förfärad.

För att citera ur min bok "Sanningens ord" såhär skrev jag några månader efteråt:

"Det är svårt att säga att ingen eller inget annat än jag själv påverkat mina beslut. Vissa nätter var jag helt borta från min familj. De kämpade för mig någonstans där borta i periferin. Jag såg dem inte, jag kämpade för mitt liv och för min ångest."

Visserligen var det så men idag i efterhand kan jag skriva upp den främsta orsaken som påverkade mina beslut. Det var mobbningen i skolan utan tvekan men det försvarar inte för valet gjorde jag trotts allt själv. Det är ett val som jag ångrar djupt idag, valet att svika min familj och ignorera deras stöd. Valet som jag önskar att andra inte väljer.

Hemlöshet är en vardag för många som tack och nog inte kom att bli min vardag längre. Människor som inte har hem eller trygghet. Människor som kanske inte har någon familj som bryr sig! Vilket jag hela tiden haft och ändå hamnade jag märkligt nog där i drogträskets vakuum, för att jag kände fruktansvär stor instabilitet och fruktan. Så märkligt kanske det trotts allt inte var, med tanke på hur jag faktiskt blev behandlad av människor. Just detta liv skriver "Sopkök Malmö" om på sin blogg..

Hur ska man kunna söka hjälp om man inte vet vart man ska, eller vad man ska göra?

http://soppkokmalmo.wordpress.com/

Hur agerar vi när någon blir våldtagen? "Den fastspända flickan" är en serie i flera delar, där reportern Daniel Velasco under en längre tid följt 17åriga Nora. Nora placeras på grund av dystra hemförhållanden och självskadebeteende, på ett behandlingshem i Täby norr om Stockholm. Där prostituerar Nora sig, personalen reagerar inte trots många varningssignaler. Dokumentären skildrar på ett gripande sätt hur en ung flicka, gång på gång berövas sina rättigheter, nekad skolgång trots att hemmet lovat både Nora och myndigheterna rätten till flickans skolgång. Förundersökningar som läggs ned av polisen, trots att bevisning kan finnas vilket är ett stort svek för Nora.

En dokumentärserie som jag rekommenderar till många, dels för att Noras fall inte är unikt men också för att Noras fall inte får tystas.

De mekanismer som utlöser en våldtäkt handlar först och främst om maktvåld, ett starkt kontrollbehov som kompenserar en känsla av otillräcklighet. Därför försöker den som begår en våldtäkt ständigt förneka det, genom att hävda att personen i fråga "var med på våldtäkten".

Den klassiska bilden av en våldtäkt, målas upp av en sadistisk man som planerat sin handling väl sällan målas en kvinna upp. Men är det verkligen så? Kan det inte vara så att en våldtäkt lika gärna kan handla om en ogenomtänkt impulsstyrd handling, som visserligen bör tänkas över men lika gärna kan utövas av en kvinna? En annan del för mönstret om hur en våldtäkt ska vara uppbyggd är föreställningen om att det ska vara mycket våld inblandat i samlaget. Men så behöver det inte nödvändigtvis vara, det behöver inte ens röra sig om ett samlag, det räcker med att en ofrivillig sexuell handling utförs t.ex. beröring av könsorgan.

För att vi ska kunna förebygga våldtäkter i dagens samhälle måste vi förstå grunden till våldtäkt. Det handlar om grundläggande brist på etik och moral. En förvrängd verklighetsbild och framförallt en förvrängd bild av vad kärlek och sex egentligen är. Men det handlar inte bara om att vi människor inte alltid vet vad som är rätt och fel, det handlar också om andra psykologiska termer, några av dessa beskrev jag i ovanstående exempel. Sist men inte minst det handlar om hela samhällets svek och hur samhället kan bli bättre på att möta både offer och förövare.

Själv tycker jag att vi borde prata mer om dessa övergrepp, oavsett hur hemskt och svårt det än må vara. Vi kan inte dölja sanningen och vad som faktiskt händer i samhället. Vad som hände i Sundbyberg, vad som hände Nora och framförallt vad resultatet blir. Jag menar naturligtvis inte att vi ska tvinga offer till att berätta sin historia för allt och alla. Vad jag menar är att vi runtomkring måste bli bättre på att våga prata om det hemska när det inträffat oavsett om det är våldtäkt eller misshandel, för offret väljer vanligtvis inte själv att berätta och vi omgivningen kan där av vara ett viktigt stöd för att människor som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld ska våga berätta sin historia. När vi ökar kunskapen och förståelsen samtidigt som vi visar att vi inte accepterar själva våldtäkten är jag övertygad om att vi reducerar övergrepp och utsatta människor. Och detta leder till en stor insikt för Sverige! Visst är vi lika mycket värda och visst har vi samma rätt att säga nej? Ett nej behöver inte ordagrant vara ett nej, ett nej kan lika gärna vara en blick, rörelse eller något annat som tyder på att tjejen eller killen inte vill. Mitt tips till dig som har sex är med bakgrund av detta följande – tänk efter innan, det är bättre att vänta än att vara för impulsiv. För när väl våldtäkten inträffar kan du inte försvaras för din handling.

Skolor, företag, föreningar och inte minst privatpersoner. Alla bär vi ansvar för vad som sker i samhället! Vi måste våga se den verbala i mobbningen, precis lika mycket som när det fysiska våldet används. Faktum är att kommentarer, elaka ord, trakasserier, slag, och förföljelser är direkta resultat när någon inte agerat. Hatet som successivt odlas fram och i princip alltid riktas mot en enskild individ är ingen bagatell. En förolämpning, rasistisk kommentar eller annan kränkning är början på en plan. En plan som en bitter, ängslig eller rädd människa smider för att försöka säkerställa sin egna position på någon annans bekostnad. Vi hela samhället måste visa att det mobbaren gör inte är rätt, att individen som utsätter andra vare sig blir säkrare eller vinner respekt på det. Hur gör vi det? Jo, vi agerar när vi ser. Det bästa är om vi agerar så fort vi hör ett ord som vi märker att inte mottagaren uppskattar.

Det absolut vanligaste försvaret mot mobbning är "Han var ju konstig". Förresten det är inget försvar, det är en feg och klumpig ursäkt till ett respektlöst beteende. Därför måste varje arbetsplats kontinuerligt jobba med värdegrundsfrågor, jämställdhetsfrågor samt etik och moralfrågor. Det räcker inte att prata om det en gång per termin. En likabehandlingsplan måste hela tiden följas upp. Därför menar jag att det är viktigt med fortlöpande och fler föreläsningar. Som följs upp av kurser med potentiellt utbildningsmaterial.

Vikten av alla människors lika värde, rätt till omtanke, uppskattning och respekt blir än mer viktigare i dagens samhälle.

Upploppen i Göteborg innan jul är ett klockrent exempel på hur vuxenvärlden misslycklats med att se och visa ungdomarna vilket beteende som inte kan tolereras. Ett konto där flickor och unga pojkar hängts ut som "horor". Bilder som jag tänker att någon eller några vuxna måste ha sett men inte reagerat på. Eller så hänger vissa inte med i utvecklingen alls! Vilket resulterade i frustation och rasande ungdomar. Men det handlar inte bara om vuxenvärlden det handlar om attityder och att alla måste se skillnaden på vad som är okej och vad som inte är okej.

Ett annat exempel som fick följande kommentar av skolverkets utredare "det mest fasansfulla vi sett" är fallet Måns Jenninger. Måns föddes 1991 och växte upp i Lerum utanför Göteborg. Måns blev bara 13 år. Måns tvingades utstå fem plågande år av mobbning. Familjen har efteråt anmällt skolan till skolverkat. Skolverket riktade skarp kritik till Lerums kommun där pojken gick. Personal på två olika skolor hade enligt skolverkets utredning mycket god kännedom om  den mobbning Måns utsattes för men valde att ignorera den. Både kommunen och skolledningen vägrade att ta på sig något som helst ansvar. Idag finns det en minnesfond till minne av Måns Jenninger.

Just vuxenvärldens svek och bristande ställningstagande är tyvärr ett vanligt beteende inom skolvärlden. Inte bara i skolvärlden, bristen på ställningstagande är stort i övrigt vuxenmobbningen är skamlös stor. Jag får mail och samtal från människor 2012/2013 som talar om hopplöshet, att ingen gör något för att ingen ser problemet. Så länge jag får dessa samtal och mail kommer jag att fortsätta kämpa för att alla ska ta sitt ansvar!

Min fråga till er är sker det något konkret arbete mot mobbning, ser du det på din skola eller din arbetsplats i så fall hur? Eller inte?