Ryck inte bort barn från deras studiero

Den senaste tiden har det diskuterats om barn med särskilda behov. Att kommunerna helt plötsligt väljer att slopa bidrag. Nyare och tuffare regler som innebär att färre barn får stöd och att många får lägre belopp.

Samtidigt ökar antalet barn som undersöks för exempelvis ADHD lavinartat, förra året utredes hela 27 procent fler än 2011. En diagnos kan både vara till för och nackdel. Nackdelen är själva funktionshindret, tex. koncentrationssvårigheter, empatistörning, instabilitet eller en ojämn begåvningsprofil. Fördelarna kan också räknas i många funktionsfördelar tex. punktlighet, uthållighet, engagemang eller en bättre prestationsförmåga.

Enligt skollagen har alla elever rätt till kunskap och särskilt stöd, dvs. att utvecklas i stimulans så långt som möjligt. Tyvärr drar många kommuner in stödet till barn med särskilda behov. Bara i Stockholms stad har tusentals barn fått sin stödpeng helt indragen. Vilket rent konkret innebär att barnen inte får det stöd som dem har rätt till.

De individer som drabbas hårdast är naturligtvis barnen. Men en viktig aspekt är att föräldrarna också drabbas hårt av besluten. Föräldrar är frustrerade och sorgsna. Jag förstår fullständigt vårdnadshavarnas situation. Jag är fullständigt övertygad om att mina föräldrar vet vad det innebär att vara förälder till ett barn med dubbeldiagnos. Föreställ dig själv hur det skulle kännas för dig, när du för en gångs skull hittat en bra skola åt din son/dotter. Du har kämpat länge nu. Helt utan att du kan påverka rycks ditt barn bort från en tidigare lugn, insiktsfull och skyddande vardag. Varje förälder älskar och kämpar för sin unges ”självklara rätt”. Jag kan bara föreställa mig hur min egen situation skulle ha sett ut om jag inte fick den skolgång jag behövde. Den illusionen är dyster och skrämmande. Likt kossor som förlorar sitt gröna bete, som istället ersätts av asfalt förlorar vissa av dessa barn sin garanti till enskild skolgång.

Vi är alla olika med varierande nödvändigheter. Vad som är behövligt för barnen med diagnos är kanske inte lika viktigt för andra ungar. Misstolka mig inte alla barn har rätt till en anpassad skolgång, men om man har en diagnos kan skolgången vara annorlunda assistansen av många och goda vuxna kan sannerligen krävas. Vi märker inte alltid det själva. Men med diagnosen på pappret ökar chansen att vi får just våra behov tillfredsställda. Oddsen för att vi ska våga erkänna våra för och nackdelar, få möjlighet till kunskap om våra rättigheter och skyldigheter ökar också. Gemensamt för oss som lever med särskilda behov, är att vi behöver en trygg social miljö beroende av erfarna vuxna. Det finns många vuxna därute med kompetens.

Jag har som sagt själv varit ett av alla barn som slussats mellan specialskola och resursklass i vanlig kommunal skola. För mig har det inte varit rörigare i grundskolan, jämfört med den lite mindre friskola som jag gick på. Däremot ökar risken att bli utsatt väsentligt. Skillnaden är att du oftare omges av andra barn. Du sticker ut. Det kan många gånger vara positivt, om kontakten sker under uppsikt, utvärdering och samverkan. Framförallt om kunskapen om diagnoser sprids i skolorna. Annars kan det bli en katastrof.

Efter att ha sett resultatet av dagens politik – Förkrossade föräldrar som är livrädda för att deras barn inte ska kunna gå till skolan. Ställer jag mig frågan om det är rimligt att lägga ned specialskolor bara för att resurserna är orättvist fördelade, borde inte valfriheten vara större? Jag ställer mig också frågan om alla kommunala och fria skolor är lika bra på att tillgodose barn med särskilda behov som mina skolor var? Om det nu blir mer rättvist att lägga ned specialskolorna, se då banne mig till att barn med särskilda behov får en likvärdig och bra utbildning. Jag om någon vet hur viktigt det är, resurser får inte byggas på ett sociala experiment där tvång används som främsta redskap. Barn är människor inte djur.