Ända sedan 1700-talet har pennalism varit ett känt ord liksom en företeelse i Sverige. Starkare människor har länge njutit av att trycka ner svagare människor, barn eller djur som inte kan försvara sig. Inom sociala institutioner såsom skola, universitet och fängelser har "pennalism" varit vanligt förekommande. Termen som Kurt Lewin 1939 myntade, avgränsar olika processer och strukturer som utvecklas i en grupp. Samt hur organisationen byggs upp som så småningom ger upphov till pennalism. Subkulturen utvecklar strikta kulturella normer om t.ex. regler och olika värderingar. Medlemmarna i gruppen påverkas hela tiden och triggas av varandra. Lewin menar att medlemmarna i en grupp blir mycket mer lättpåverkade när de är tillsammans än vad de är som enskilda individer, de gör därför saker som de inte skulle våga göra om de vore utanför referensgruppen.

Påfrestningar som kan uppmuntra till olika maktlekar som leder till pennalism är bristen av struktur och ledarskap som systematiskt fångar upp tidiga tendenser till grupperingar där maktstrukturer av destruktiv karaktär skapas. Det finns stora risker med status och rangordning i grupp. Systemet övergår ofta till såkallade maktlekar. En mindre händelse av något slag ska ge den andre rätten att slå. T.ex. att boxa till någon. Enligt en rapport från BRÅ utsätts varje år 2000 niondeklassare för våld i skolan. Enligt det socialpsykologiska perspektivet så utvecklas beteendemönster som pennalism alltså i ett komplicerat gruppdynamiskt samspel, där det enskilda ansvaret förloras, då gruppens medlemmar liksom omsluts av gruppen. Det man inte skulle drömma om att göra om man själv bestämde i ett sammanhang utan referensgruppen går förlorat och man gör vidriga saker, därför att ens individualitet i någon mån går förlorat till förmån för gruppnormer och förväntningar.

Skillnad mellan könen?

Det råder en viss könsskillnad vad gäller företeelsen av pennalism; tjejer fokuserar mer på utseende och psykisk utfrysning. Medans killar använder mer fysiskt våld. Även här är strukturen snarlik, det handlar om makt, kultur och generation. Alltså är pennalism mer vanligt förekommande bland pojkar/män än hos flickor/kvinnor om man i beteendet väger in att fysiskt våld ska ingå. Och detta tycks vara den vanligaste förståelsen av begreppet. Man kan undra om det är en biologisk skillnad, eller om det är en socialt nedärvd värdering. Småpojkar har ju ofta sett att det är OK att slåss och försvara sig, medan flickor inte ska slåss.

Den biologiska och psykodynamiska aspekten

Människans natur är sådan att vi strävar efter överlevnad. Vi har slagits mot varandra i alla tider och vi trycker ned varandra. Vårt överlevnadsmål kommer alltid före utvecklingsmål och förändringsmål, enligt olika grupp fasteorier, t.ex. Will Shultz teori FIRO som han utvecklade under Koreakriget. När gruppen fastnar i rollsökningsfasen (eller kampfasen) så kommer olika utryck för att besegra och bekämpa varandra hela tiden komma före de senare faserna som intimitet och ömsesidigt arbete. När omgivningen inte är trygg för oss kommer vår fysiska och psykologiska överlevnad alltid komma först. Beteendet behöver inte nödvändigtvis vara förknippat till ålder eller kön. Vem som helst kan utnyttja, vem som helst i systemet och överlevnadsbehovet finns i alla åldrar och länder.

Det psykoanalytiska perspektivet förklarar pennalism mer utifrån tidiga barndomsupplevelser och relationen till föräldragestalterna. Man skulle också kunna säga att beteendet lärts in när förövaren var liten och sedan har lagrats som ett omedvetet inlärt beteende. Den som utövar destruktiv makt mot någon annan, har i sin barndom blivit utsatt för kränkningar utan att kunna försvara sig. Beteendet repeteras nu och berättigas genom formulering i ett strikt överjag utifrån ett regelverk som den eller de som har makten bestämmer, t.ex. "jag har rätt att slå Olle varje gång han säger något som jag inte gillar". Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv har förövaren en gång varit ett litet barn, för litet att kunna försvara sig mot pappan eller mamman, och det raseri mot vårdnadshavaren som väcktes måste genast tryckas bort pga. det lilla barnets totala beroende av vårdnadshavaren för sin överlevnad. Ofta är, enligt Freud, dessa tidiga minnen omedvetna och undanträngda.

Motivation

Motivation utifrån det gruppsykologiska perspektivet att utföra pennalistiska handlingar skapas och omskapas genom den bekräftelse förövaren och hans skara får och ger varandra av tillhörighet och makt. Dessutom lägger förövarna de svaga, icke accepterade sidorna av sig själva hos offret. På så sätt lyckas de behålla bilden av sig själva som felfria och starka. Detta kallas som psykologisk term för "projektion".

Utifrån det psykoanalytiska perspektivet så ger det förövaren tillfredsställelse att själv se någon lida så som han/hon själv en gång gjorde som liten. Som vuxen, eller växande så repeterar förövaren ett beteende som han än gång blev utsatt för. Även vårdnadshavarens njutning kring att utsätta offret för lidande återupplevs hos förövaren nu då han själv skadar med ord eller våld.

Behandling – terapi eller översyn av hela systemet?

Den psykodynamiska terapimodellen skulle gå ut på att långsiktigt arbeta med förövaren som individ i enskilda samtal. Tidiga barndomsupplevelser skulle avtäckas och undanträngda känslor av rädsla, sorg och ilska skulle komma upp och diskuteras. Så småningom skulle patientens jag-styrka kunna byggas upp och kunna reglera ett mänskligare beteende som inte längre vägleds av destruktiva impulser och ett primitivt överjag.

Utifrån ett socialpsykologiskt systemteoretiskt perspektiv så behöver hela systemet jobbas med, inte bara den som leder pennalismen, utan HELA samspelet inom organisationen där pennalism utövas behöver ses över; institutionens ledarskap, processer och rutiner, vad som sägs och vad som görs eller inte görs och hur det påverkar överliggande och underliggande system. Enligt C Lewin och W. Schultz och många andra är människor mer påverkade av sin referensgrupp än av formell utbildning. Detta talar för att effekten blir bättre om man kommunicerar över gränserna förövare, offer, "åskådare" och organisationens formella ledare i samtal. Man behöver normalisera att mänsklig frustration är naturlig och att vi alla är rädda och då beter oss på sätt som inte är acceptabelt. Man behöver leta efter fakta och visa på beteenden som genererar andra beteenden i ett komplicerat samspel. I systemiska behandlingsmetoder är förövaren endast en i et komplicerat samspel. Man hjälper honom/henne inte när man gör honom till den nya syndabocken.

Avslutande diskussion

Studier visar att tidiga insatser reducerar risken för utvecklad pennalism med 20 %. Kan man bota detta beteende? Det finns olika grader av pennalismen. Individer är olika skadade. Sten Levander är psykiater och professor vid Lunds universitet. Levander menar att det behövs struktur i tillvaron. En annan teori är att beteendet bara är tillfälligt och att människan så småningom rationaliserar och finner en förklaring till varför hon gör som hon gör. Det kan alltså också enligt vissa vara ett tillfälligt beteende. Om världen bara vore lite mer entydig och hade en gemensam ståndpunkt, tror jag personligen att systemet mer eller mindre skulle vara eliminerat. Toleransen har inte helt försvunnit, för att minska toleransen krävs ökad vuxennärvaro. Ju fler som ingriper desto mindre tilldragelser. Ett tydligt och fungerande ledarskap som inte eskalerar krävs därför också. Genom detta måste även vikten av civilkurage betonas.

Vi måste hitta andra mer humanistiska vägar för individen att bearbeta dessa traumatiska bilder och minnen. Utifrån det psykodynamiska perspektivet kan människan naturligt vara omedveten om det hon gör mot den andra. Därför är jag övertygad om att man måste jobba med att få individer, grupper, och hela organisationer medvetna om skadorna och effekterna av nedvärderande och våldshandlingar.

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pennalism

http://www.fhi.se/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Mobbning--utveckling

http://www.almaeuropa.org/Maktlekar_kap1_3.pdf

Psykologi 1998, Martin Levander och Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm

Välfärdssamhället ska skydda svaga och utsatta grupper. Därtill bidra till hela samhällets utveckling. Välfärdssamhället skall t.ex. garantera alla likvärdig vård, skola och omsorg.

Men är det så? Är skolan likvärdig och rättvis? Inte helt. Jag har gått på flera olika skolor och kan med rak hand säga att bedömningen skiljer sig. Lärarna bedömer helt olika. Så tycker inte jag att det ska vara. Samtidigt gör vissa skolor enorma vinster. Från början var tanken god med friskolorna och det råder ingen tvekan om att det fortfarande finns bra friskolor i riket. Skolor måste få bedrivas med vinster men då bör verksamheten fungera, skolan ska inte vara någon form av riskverksamhet där man satsar pengar och sedan kanske hela skolunderbyggnaden går till spillo. En friskola liksom en kommunal skola är inte som vilken aktivitet som helst och kräver därför planering och ett extra tydligt regelverk. Samt tillsyn. Barn och ungdomar ska placeras med stabilitet och trygghet i en skola. De ska inte behöva riskera att förlora resurserna som krävs för att skolan ska fungera (lärare, vuxna och skolmaterial etc.). Här kommer staten in, här måste staten reglera och styra upp så att även skolan blir likvärdig, trygg och rättvis.

Den andra men viktiga punkten i välfärdssamhället är utanförskap, kriminalitet och droger. Vi vet att tillgången till exempelvis vapen är skrämmande stor. Varför satsar man då inte tillräckligt med resurser på tullstationerna, kompetenta poliser och framförallt ungdomsprojekt som ger ungdomarna chansen att välja en annan väg? Det handlar inte om att på något vis straffa eller klandra ungdomarna som redan har det nog tufft. Vi bör snarare skydda ungdomarna mot de riktiga bovarna, de som vinner på att välfärden och att samhället går under. De som för in vapen, knark och andra substanser i samhället. Det är där regeringens och statens ansvar återigen kommer in i bilden.

Den sista men säkert viktigaste punkten är omsorgen, vården. Även här fördelas resurser orättvist. Det kan vara stora skillnader beroende på var du bor i landet. Så ska det inte heller vara! Möjligheter och satsningar riktas ofta till mer centrala eller välbärgade områden. Personer på glesbygden ska givetvis ha rätt till samma vård som alla andra. Människor på vård och äldreboende behöver nödvändigtvis mer resurser. Ett samhälle är begrundat och beroende av människor i olika kategorier och att individen får välja själv. Det är vår rättighet att bosätta oss var vi vill och politikers skyldighet att ge bra vård åt alla. Här ska det också kunna finnas en valfrihet om valfriheten gynnar och inte stjälper samhället.

Det ska inte behöva vara så att man känner att man måste flytta pågrund av bristande vård, skola eller för att området är för farofyllt. Behoven ska styra inte lönsamheten eller girigheten.

Egentligen handlar det inte om politik. Det handlar om rättigheter och skyldigheter.

Vi kan inte sälja ut den svenska välfärden, det kommer kosta för mycket för oss i framtiden!

Nu är det sommar snart, ljuvligt! Idag släps tydligen kossorna ut på grönbete. En saftig entrecote på grillen. Långa helger och kanske lite semester. Resor planeras hit och dit, skolan slutar snart. För många är det fantastiskt äntligen total frihet under ett antal månader. Jesper och Elin är några ungdomar som inspirerar mig. De ska cykla enhjuling genom hela kontinenten. Otroligt! En resa som jag verkligen beundrar. Deras syfte är att bidra till en bättre värld. Samt att sprida glädje och kärlek. För mer information besök deras hemsida här http://www.unicycling4love.com/se.

Alla delar inte den här fina och positiva entusiasmen till sommaren. Det finns också en annan verklighet för ungdomarna och barnen. Skilsmässor, vårdnadstvister, slagsmål, våld och fylla. Dessa omständigheter blir faktiskt värre under sommarlovet. Skolan är inte alltid en otrygg plats. Skolan kan också vara en trygghet även om den är otrygg för många.

Resurserna minskar för barn och ungdomar drastisk under sommaren. Många ungdomar får kanske inte ens ett sommarjobb. Sommarjobb kan vara den enda möjligheten till att påverka den unges situation, t.ex. om man kommer från en familj som har det dåligt ställt. Bristen på sysselsättning och välfärd tror jag kan vara några orsaker till att brottsligheten ökar markant under sommarmånaderna. Misshandel och våldtäktsbrott ökade 2010 med hela 44 respektive 50 % enligt BRÅ. Hur tänker egentligen politiker när de skär ner på resurserna trots att fler människor onekligen far illa? Vad blir då resultatet? Den psykiska ohälsan ökar och vad gör politiker, skär ner även inom psykiatrin. Det är också en viktig faktor.

Men är myndigheter och inläggning på klinik den enda lösningen? Finns det kvar någonting som heter människokärlek i Sverige? Det som borde sitta i ryggmärgen. Jag vet att det finns, jag har mött så många fina människor i detta jordeliv. En hjälpande hand och en viss förståelse för både offret och förövaren behövs, speciellt under sommaren. Att man förstår betyder inte att man försvarar handlingarna i sig. Kom ihåg: "det är mänskligt att fela, men inte alltid okej". Med den här statistiken om verkligheten och sommarlovet för många, vädjar jag till er hjälp. Säg "hej" och försök om du kan hjälpa den utsatte. Ett "hej" kan faktiskt förändra någons dag, ibland kan det räcka men glöm inte bort att en människa ibland också behöver mer än ett "hej".

Från mg till er

Njut och ha en riktigt bra vår/ sommar med gott samvete!

Jag ser det. Jag är inte blind, jag ser ett samhälle där man måste kämpa för sin rätt. Jag har mött ungdomar som måste bära kniv för att de är rädda för att gå hem från skolan. Kniven är deras trygghet, deras försvar. Jag har mött missbrukare och psyksikt sjuka. Jag har mött människor som blivit förskräckligt svikna av samhället. Jag har sett bekanta falla, individer som bara letar efter en enda sak ruset av falsk materiel lycka. Jag har mött vuxna som lever i sin egen verklighet, där mobbning inte finns. Jag har känt slag och sparkar. Jag har känt missförstånd och att folk inte tror på mig. Jag har känt att samhället har behandlat mig fel och jag har skrivit en bok om det.

Jag ser också ett vackert och humant Sverige fyllt av empati och medmänsklighet. Människor som bryr sig, människor som är ärliga och människor som jag tycker att vi ska lyfta fram. Jag har nämligen också mött mänsklig förståelse, rättvisa och socialt ansvar. Personer som tror på mig, personer som hjälper mig och stöttar mig. Personer som tycker mobbning och missär är fel. Vansinnigt fel! Jag har fått chanser och människor har inte alltid dömt mig. Ty jag har inte varit en felfri individ. Vem är det? Jag upplever också att många vuxna människor jobbar aktivt mot mobbning.

Jag vittnar inte falskt om verkligheten och det jag har sett. Min fråga är, ska det verkligen behöva vara så i Sverige år 2012? Är det inte samhällets ansvar att skydda ungdomarna. Ska kniven verkligen behöva skydda en människa? Eller drogerna, den sista utvägen som leder till ett bottenlöst hav.

Hur kan vi förhindra, hur kan vi agera och hur kan vi förändra? Jag kan göra det genom att berätta, sprida vidare det jag ser/sett och faktiskt ingripa om jag ser något som inte är rätt. Moralen är min största följeslagare i kampen för ett mänskligare Sverige. Det är inte bara min kamp, det är allas kamp! Min största önskan är att fler vågar anmäla och att fler våga berätta sin historia. Den som blir utsatt har aldrig fel och den som utsätter andra gör inte rätt i det. Hur ska vi någonsin kunna förändra om inte möjligheter finns. De sa till mig: "din historia finns inte, det har inte rätt". Mitt svar på detta drygt ett år senare: "det finns ingen historia som inte finns. Alla människor har ett värde och en värdighet. Och jag fick rätt tillslut, ni gjorde fel."