Nu blickar vi framåt det finns bara möjligheter

Jag ser det. Jag är inte blind, jag ser ett samhälle där man måste kämpa för sin rätt. Jag har mött ungdomar som måste bära kniv för att de är rädda för att gå hem från skolan. Kniven är deras trygghet, deras försvar. Jag har mött missbrukare och psyksikt sjuka. Jag har mött människor som blivit förskräckligt svikna av samhället. Jag har sett bekanta falla, individer som bara letar efter en enda sak ruset av falsk materiel lycka. Jag har mött vuxna som lever i sin egen verklighet, där mobbning inte finns. Jag har känt slag och sparkar. Jag har känt missförstånd och att folk inte tror på mig. Jag har känt att samhället har behandlat mig fel och jag har skrivit en bok om det.

Jag ser också ett vackert och humant Sverige fyllt av empati och medmänsklighet. Människor som bryr sig, människor som är ärliga och människor som jag tycker att vi ska lyfta fram. Jag har nämligen också mött mänsklig förståelse, rättvisa och socialt ansvar. Personer som tror på mig, personer som hjälper mig och stöttar mig. Personer som tycker mobbning och missär är fel. Vansinnigt fel! Jag har fått chanser och människor har inte alltid dömt mig. Ty jag har inte varit en felfri individ. Vem är det? Jag upplever också att många vuxna människor jobbar aktivt mot mobbning.

Jag vittnar inte falskt om verkligheten och det jag har sett. Min fråga är, ska det verkligen behöva vara så i Sverige år 2012? Är det inte samhällets ansvar att skydda ungdomarna. Ska kniven verkligen behöva skydda en människa? Eller drogerna, den sista utvägen som leder till ett bottenlöst hav.

Hur kan vi förhindra, hur kan vi agera och hur kan vi förändra? Jag kan göra det genom att berätta, sprida vidare det jag ser/sett och faktiskt ingripa om jag ser något som inte är rätt. Moralen är min största följeslagare i kampen för ett mänskligare Sverige. Det är inte bara min kamp, det är allas kamp! Min största önskan är att fler vågar anmäla och att fler våga berätta sin historia. Den som blir utsatt har aldrig fel och den som utsätter andra gör inte rätt i det. Hur ska vi någonsin kunna förändra om inte möjligheter finns. De sa till mig: "din historia finns inte, det har inte rätt". Mitt svar på detta drygt ett år senare: "det finns ingen historia som inte finns. Alla människor har ett värde och en värdighet. Och jag fick rätt tillslut, ni gjorde fel."