Den senaste tiden har det diskuterats om barn med särskilda behov. Att kommunerna helt plötsligt väljer att slopa bidrag. Nyare och tuffare regler som innebär att färre barn får stöd och att många får lägre belopp.

Samtidigt ökar antalet barn som undersöks för exempelvis ADHD lavinartat, förra året utredes hela 27 procent fler än 2011. En diagnos kan både vara till för och nackdel. Nackdelen är själva funktionshindret, tex. koncentrationssvårigheter, empatistörning, instabilitet eller en ojämn begåvningsprofil. Fördelarna kan också räknas i många funktionsfördelar tex. punktlighet, uthållighet, engagemang eller en bättre prestationsförmåga.

Enligt skollagen har alla elever rätt till kunskap och särskilt stöd, dvs. att utvecklas i stimulans så långt som möjligt. Tyvärr drar många kommuner in stödet till barn med särskilda behov. Bara i Stockholms stad har tusentals barn fått sin stödpeng helt indragen. Vilket rent konkret innebär att barnen inte får det stöd som dem har rätt till.

De individer som drabbas hårdast är naturligtvis barnen. Men en viktig aspekt är att föräldrarna också drabbas hårt av besluten. Föräldrar är frustrerade och sorgsna. Jag förstår fullständigt vårdnadshavarnas situation. Jag är fullständigt övertygad om att mina föräldrar vet vad det innebär att vara förälder till ett barn med dubbeldiagnos. Föreställ dig själv hur det skulle kännas för dig, när du för en gångs skull hittat en bra skola åt din son/dotter. Du har kämpat länge nu. Helt utan att du kan påverka rycks ditt barn bort från en tidigare lugn, insiktsfull och skyddande vardag. Varje förälder älskar och kämpar för sin unges ”självklara rätt”. Jag kan bara föreställa mig hur min egen situation skulle ha sett ut om jag inte fick den skolgång jag behövde. Den illusionen är dyster och skrämmande. Likt kossor som förlorar sitt gröna bete, som istället ersätts av asfalt förlorar vissa av dessa barn sin garanti till enskild skolgång.

Vi är alla olika med varierande nödvändigheter. Vad som är behövligt för barnen med diagnos är kanske inte lika viktigt för andra ungar. Misstolka mig inte alla barn har rätt till en anpassad skolgång, men om man har en diagnos kan skolgången vara annorlunda assistansen av många och goda vuxna kan sannerligen krävas. Vi märker inte alltid det själva. Men med diagnosen på pappret ökar chansen att vi får just våra behov tillfredsställda. Oddsen för att vi ska våga erkänna våra för och nackdelar, få möjlighet till kunskap om våra rättigheter och skyldigheter ökar också. Gemensamt för oss som lever med särskilda behov, är att vi behöver en trygg social miljö beroende av erfarna vuxna. Det finns många vuxna därute med kompetens.

Jag har som sagt själv varit ett av alla barn som slussats mellan specialskola och resursklass i vanlig kommunal skola. För mig har det inte varit rörigare i grundskolan, jämfört med den lite mindre friskola som jag gick på. Däremot ökar risken att bli utsatt väsentligt. Skillnaden är att du oftare omges av andra barn. Du sticker ut. Det kan många gånger vara positivt, om kontakten sker under uppsikt, utvärdering och samverkan. Framförallt om kunskapen om diagnoser sprids i skolorna. Annars kan det bli en katastrof.

Efter att ha sett resultatet av dagens politik – Förkrossade föräldrar som är livrädda för att deras barn inte ska kunna gå till skolan. Ställer jag mig frågan om det är rimligt att lägga ned specialskolor bara för att resurserna är orättvist fördelade, borde inte valfriheten vara större? Jag ställer mig också frågan om alla kommunala och fria skolor är lika bra på att tillgodose barn med särskilda behov som mina skolor var? Om det nu blir mer rättvist att lägga ned specialskolorna, se då banne mig till att barn med särskilda behov får en likvärdig och bra utbildning. Jag om någon vet hur viktigt det är, resurser får inte byggas på ett sociala experiment där tvång används som främsta redskap. Barn är människor inte djur.  

”Vi är rädda här, vi vågar inte gå ut, bussarna är tomma för det kommer bli krig i helgen”, så sa en bekant till mig igår som bor i Bergsjön.

”Det skjuts nämligen som aldrig förr i den här staden”, så beskrev Kristina Hedberg situationen igår i SVT Debatt. Det är sant, flera unga män har fallit offer för skoningslöst förortsvåld den senaste tiden.

Det är tufft att bo i förorten och det är många gånger farligt att visa svaghet. Visar man sig inte stark ökar risken att man blir rånad, misshandlad eller rent av mördad väsentligt. Parallellt med detta har jag vänner som målar upp en nästintill gudomlig bild av förorten. De allra flesta talar om en mindre skara individer som beter sig förkastligt.

Under torsdagen hölls en manifestation mot våldet i Biskopsgården, ett tydligt ställningstagande är betydande. Dock är inte civilkurage hela lösningen på problemet. Det viktigaste är att få bort vapen, splittra ligor, framförallt att förebyggande åtgärdsprogram intensifieras och nyttjas i praktiken. Barn ska inte behöva se det som en självklarhet att välja en brottslig bana, eller ens bli erbjudna att rekryteras till kriminella gäng. Idag är det stora skillnader mellan barn och deras villkor i Sverige. Många individer landar redan som barn i marginaliseringfällan, för att vuxna människor inte ser och tillfredsställer just deras behov. Därför är det viktigt att man börjar med skyddande insatser tidigast rimligt.

Att barn hamnar i utanförskap kan delvis förklaras av vuxnas inställning, att ignorera. Desto oftare handlar problemet om resursbrist. Samhället vill men saknar möjligheter att hjälpa barnen och vidtar därför inte alltid nödvändiga åtgärder.

Jag är personligen inte uppväxt i Bergsjön eller Biskopsgården. Ändå blir jag bekymrad och illa berörd, när vänner ringer till mig och är vettskrämda för att 17åriga pojkar blir skjutna till döds. Jag blickar tillbaka på min egen uppväxt och inser hur bra den har varit. I jämförelse med de många öden jag mött. Jag har stött på motgångar såsom våld och droger. Jag har inte alltid klarat av att hantera livets besvikelser. Varför har jag ändå lyckats? För det första har jag haft en familj som brytt sig, för det andra har jag knutit fina kontakter med vuxna förebilder och för det tredje har jag vuxit upp i en god miljö från början. Tänk att det finns barn som inte har någon familj som bryr sig, som inte får mat för dagen som blir vuxna alldeles för tidigt. Ni kanske inte tror mig. Men dessa barn finns, jag kan bevisa det för jag har träffat de här barnen. Barnen som ingen ser hamnar inte alltid men dessvärre alldeles för ofta i destruktiva relationer som leder till aggressivitet.

Våldet i Göteborg drabbar inte bara familjer som förlorar sina kära familjemedlemmar. Våldet kan angripa precis vem som helst, speciellt om man pratar om det på ett pessimistisk vis. När barnen/ ungdomarna dragits in i en brutal och hänsynslös värld är det nästintill för sent att dra sig ur.  En annan bekant till mig berättade för en tid sedan, att det var en kille med rakad skalle som hade fått sin hund dödad för att någon trodde att han var nazist. Killen var inte nazist, han hade bara rakad skalle. Polisen hade sagt till honom – Men gå inte där då.

Är det så att Göteborg är en stad utan politiker och myndigheter som går till gemensam aktion mot gängkrig och oprovocerat gatuvåld? Snälla säg att det inte är så, låt mina vänner sova gott i natt och alla andra mörka delar av dygnet. Vi ska komma ihåg att det är en minoritet av förorternas invånare som rivaliserar mot varandra.

Det handlar även om respekt och makt. Låt inte dessa gärningar få vare sig prestige eller förmåga att styra ett helt samhälle. När föräldrar förlorar sina barn i ofredens Sverige har det gått på tok för långt. Sverige har varit i fred i hundratals år i kontrast med många andra länder. Låt det Svenska samhället förbli fredligt. För att citera vad en mamma som bor i Biskopsgården, en mamma som vägrar att flytta från sitt hem sa i gårdagens Debatt ”Jag måste göra politik själv”. Till politiker, myndigheter och alla andra vill jag säga - Behandla barnen med kärlek från början. Folk ska inte behöva vara rädda för vare sig barn eller vuxna.