För några dagar sedan fick jag hem två handlingar i brevlådan, två av fem anmälningar som gjorts mot de personer som terroriserade mig under en längre tid är nedlagda i brist på bevis. Jag känner stor sorg och besvikelse när jag läste dessa papper. Motiveringen var som sagt brist på bevis, händelser som på grund av att personer som jag vet skådat det hela (för jag angav flera, vittnen) inte vågar berätta. De vågar inte säga vad som faktiskt hänt så antingen ljuger de eller så väljer de att säga, jag har inte sett något. Hur kan då polisen gå vidare? Detta gör mig som sagt fruktansvärt besviken och ledsen.

Jag kan inte känna ilska mot människor som jag förstår är mycket rädda för att berätta. Men ska det verkligen vara så, ska man behöva vara rädd för att våga berätta det som både är omoraliskt och rent av olagligt? Man kan inte tvinga någon att berätta, det funkar självklart inte. Det hela handlar om att folk måste våga ingripa och se. 

Än en gång har samhället visat sin syn på det hela. Samhället har visat att det är helt okej att knäa en individ i låret så att denne inte kan gå ordentligt och att det är helt okej att slå och sparka. Det är okej med våld!

Jag accepterar inte detta. När det gäller att förlåta människor, hur ska jag någonsin kunna förlåta om inte någon vill erkänna. En "ursäkt" har jag fått i form av mail från skolchefen Läs mailet här frågan är om han verkligen menade det han skrev? Och kan man kalla det för en ursäkt?

Från personerna ifråga har jag inte fått någon som helst ursäkt, ingen ångest, ingen sympati och ingen förståelse. Det mest kränkande av allt, när jag gick ut och berättade min historia öppet och ärligt. Var det elever och före detta elever på skolan som hånade mig. De frågade bland annat – var det kul att åka ambulans? Vad är detta för moral?

Jag hoppades på rättegången att kanske få en ordentlig ursäkt och att de faktiskt ska våga stå för vad de gjort mot mig. Att folk ska få sig en tankeställare. Utredningar pågår och förhoppningar finns fortfarande men jag kan säga såhär mitt omdöme för rättvisan har sjunkit.

Jag ger inte upp, efter det här tragiska beskedet känns det än mer viktigt för mig gå till botten med att människor förnekar att våld och kränkningar förekommer. Jag kämpar inte för att på något vis rädda mitt egna skinn eller få uppmärksamhet. Snarare för att skydda andra och för att folk ska få veta och själva känna efter om det här är rätt eller fel?

Egentligen ska ingen slå, men i detta inlägg väljer jag att belysa problematiken med män som slår kvinnor som ett konkret exempel på våld i samhället. 2010 anmäldes närmare 30 000 fall av kvinnomisshandel. 20 % av anmälningarna gick till rättegång.

Då har vi inte räknat in barnen i familjen som också blir misshandlade verbalt eller fysiskt. Enligt forskare kan det vara mer skadligt för ett barn att uppleva våld i familjen i jämförelse med att själva bli utsatta.

Varje år utgörs 20 % av alla mord till följd av kvinnomisshandel eller våld mot kvinnor i så kallade partner relaterade brott. Det blir ca 20 kvinnor om året. Mannen väljer ut sitt offer och har ofta en väl genomtänkt strategi när han dödar kvinnan. Våldet drabbar kvinnor i alla samhällskategorier oavsett, ålder, sexualitet, etnicitet eller funktionshinderförmåga.

Ofta är våldets syfte detsamma från förövarens sida. Det vill säga: Att grunda och uttrycka makt och kontroll över kvinnan. Som verktyg använder förövaren både fysiskt och verbalt våld. Ofta blir våldet ett accepterat inslag i vardagen för kvinnan. Det är här hållhaken ligger våldet accepteras men inte bara från kvinnan utan också från samhällets håll. Vi ingriper inte när vi egentligen borde ingripa! Folk vet vad som förekommer men vill inte lägga sig i. Det är inte deras angelägenhet. För varje dag som mannen får mer makt över kvinnan blir våldet grövre och grövre.

Faktum är att vem som helst kan vara utsatt i din närhet. Om du är utsatt håll aldrig det hemligt, ju mer du döljer desto mer lidande tvingas du utstå. Kom ihåg det är aldrig rätt att du blir utsatt och du förtjänar det aldrig. Förtjänade jag att bli piskad med läderbälte? Om du inte berättar kan det komma att kosta dig ditt liv! Den man som slår dig är en skadad människa, han behöver hjälp men det är absolut inte ditt ansvar att hjälpa honom. Du kan vända dig till kvinnojouren, kyrkan eller röda korset. Många vill hjälpa dig, tro mig.

Till samhället i övrigt: Se gå till aktion, lägg dig i och ställ dig på kvinnans sida. Försök få sanningen att avslöjas även om hon kanske förnekar. Visa att du stödjer henne och att hon kan lita på dig. Civilkurage borde vara varje människas förpliktelse. Vi kan inte acceptera våld. Ring polisen gör en anmälan, tänk på barnen de drabbas också även om misshandeln utåtsätt döljs så behöver det inte vara någon hemlighet. Som jag brukar skriva vi är experter på att dölja och förneka sanningen.

Till er som misshandlar (om ni läser): Det ni gör är riktigt är sjukt, ni behöver professionell hjälp. Det handlar inte om att hata er eller betrakta er som monster. Det hela handlar om att ni måste förstå vad ni gör, ni kan inte bara tänka på er själva och era "behov". Dessa behov är inte särskilt mänskliga och normala. I vilket fall ni måste på egen hand söka hjälp och det handlar som sagt inte om att samhället hatar er.

Källa: BRÅ

Debatten om mobbning fortsätter. Björn Zorec, (folkpartiet i Örkelljunga kommun) har skrivit till regeringen att skadestånden till offer för mobbning är för höga. Med andra ord han har skrivit ett brev där han öppet hånar offer för mobbning. Zorec menar att skadestånden ska vara anpassade till varje kommun. Detta innebär att en elev som blir mobbad i Stockholm alltså får mer skadestånd än en elev som blir mobbad i Örkelljunga. Snacka om att göra skillnad på människor! Visst låter inte detta heller speciellt logiskt om man bortser från de ekonomiska fördelarna och faktiskt tänker från ett humant perspektiv? Det handlar om offer för mobbning och att alla måste vara lika mycket värda. Där av samma skadestånskrav.

Skadestånden är en mycket betydande del för offret. Björn Hultman blev mobbad i 9år, han precis som många andra fick inget skadestånd! Han likasom många andra har förlorat år av sin skolgång på grund av mobbning. Kränkningar och våld som skolan kunnat förhindra. Personer som utsätts kanske till och med förlorar en hel yrkeskarriär.

Skadestånden är också en viktig markering gentemot dem som bevisligen gjort fel. Jag får ofta berättat för mig att myndigheter, personal och ledning inte agerat korrekt eller överhuvudtaget. I Sverige är skadestånden allmänt låga. Ett konkret exempel är Christine Schürrer som dömdes för mord på två barn och mordförsök. 100 000 kronor till vardera förälder blev skadeståndet. Vad är detta för markering hur mycket är ett människoliv värt egentligen? Självklart kan ingen summa i världen ersätta ett liv men det handlar om en liten, liten hjälp på vägen för de utsatta. Och speciellt vilken moralisk ståndpunkt samhället ska ta.

Enligt en artikel "Örkelljungas regeringsbrev kritiseras" (Helsingborgs Dagblad 14/1 2012) menar Zorec att Björn inte har en aning om hur man jobbar med mobbningsfrågor i kommunen. Jag är helt övertygad om att Björn vet, han har nämligen jobbat mot mobbning ute bland ungdomarna i 3 år. Björn vittnar gång på gång om elever som inte får ordentlig upprättelse.

Det är därför ett stort hån mot Björn och andra att politiker propagerar för att sänka skadestånd. Ska vi inte uppmuntra elever som faktiskt tar modet till sig att våga anmäla? Ska vi inte sätta press på folk som borde ta sitt ansvar? Ska vi inte markera ordentligt?

"Snart börjar helvettet igen" så beskriver en besökare hur det känns att börja skolan igen. Den här killen har under hela högstadiet blivit utsatt för grovt våld och kränkningar i skolan. Han går i årskurs 8. Han är inte ensam! Varje dag vittnar tusentals barn och ungdomar om en stor klump i magen för att gå till skolan. Där vi har rätt att känna trygghet precis som hemma.

Då har vi inte räknat in alla vuxna. Det är förstås omöjligt att räkna men enligt Friends tar varje år 300 personer livet av sig till följd av mobbning på arbetet. Jag slår vad om att ingen av er tvekar när jag skriver att varenda en av dessa personer är en för mycket! Så kallad vuxenmobbning är ingen ovanlighet inte heller något vi ska dölja. Det kan vara en chef eller en kollega som kränker. Vem som helst på hela arbetet. När alla agerar mot och visar att inte detta beteende accepteras inser tillslut personen ifråga att detta beteende är fel. Om ingen agerar tror istället personen ifråga att detta beteende är rätt. Ganska logiskt eller hur? Ställ er därför frågan om ni vill agera mot eller för kränkningar på er arbetsplats. Det är många personer som skriver till mig, de vittnar om att folk inte agerar mot mobbning. 

Skolstarten börjar. Jag ställer mig återigen frågan: ska det verkligen behöva kännas som att helvetet bryter loss för tusentals personer? Svaret är enkelt men hur förebygger vi detta. Jag tror att  mobbning förebyggs bäst genom kunskap.

Du som läser det här kanske tänker att det inte förekommer någon mobbning på din arbetsplats. Men det är fel att tänka så, mobbning förekom t.ex. inte enligt ledningen på Grennaskolan. Ni vet ju vad detta tänkande resulterade i. Jag var nära att bli en av de personer som varje år dör på grund av mobbning i skolan. Mitt råd är därför till alla att utgå ifrån att er arbetsplats har problem med mobbning. Även om det till synes inte ser ut så och faktiskt kanske inte är så. Mobbare är väldigt duktiga på att gömma sig. Lika så offer, jag vet jag har gömt mig själv. Hela tiden måste kunskap och moral spridas. Folk måste också ta reda på vad som egentligen döljer sig under ytan. Där av ett viktigt förebyggande arbete mot mobbning.  Det handlar naturligtvis inte om att skapa problem som inte finns snarare om att belysa problem och vad konsekvenserna kan bli.

Elever och vuxna som är utsatta behöver också veta var det kan få hjälp och att de inte är deras fel. Att ingen kränkning är onödig att berätta om med mera.   

Några av ungdomarna som vittnar om mobbning och övergrepp kan jag hjälpa. Jag får inte kontakt med alla och kan omöjligt hjälpa alla! En person kan inte göra allt det handlar om att hela samhället måste ingripa mot alla former av kränkningar och övergrepp.

Vi kan inte anse en endaste kränkning som för liten. Det kostar oss alldeles för mycket, tro mig. Därför vädjar jag och kräver att skolchefer, rektorer och chefer ska ta sitt ansvar genom att tidigt upptäcka och agera mot mobbning. Även om ni inte misstänker att mobbning förekommer jobba alltid med värdegrund steg för steg. Lägg gärna på fler steg än de jag angav. Vid minsta misstanke agera, inget fall är för litet! Vi kan inte stänga ögonen och  blunda för något av det värsta ett barn eller en vuxen människa kan råka utför.