Folk dömer men ser inte människan

Jag är van, jag har upplevt det många gånger. Det där med att folk dömer mig, när det egentligen inte har en aning om vem jag är. Det där med att folk tror sig veta vad som är bäst för mig och hur jag fungerar. Det där med att människor försöker få mig att framstå som en i mängden med "problem" som jag inte ens har. Problem som jag aldrig haft, bara för att folk tror och just ordet dömer. Sedan drar de slutsatser på vad de återigen tror är bäst. Jag förnekar inte, jag är fullt övertygad om mina brister och vad som har varit mina brister men jag vet också vad jag inte haft för typ av problem. Samtidigt vet jag vad jag behöver för att leva och utvecklas som människa. Jag behöver frihet, frihet som jag just nu i skrivande stund utan tvekan förtjänar. Folk tror sig veta så mycket om mitt liv, varför jag gjort som jag gjort och vad jag har för framtidsplaner. Egentligen har de ingen aning. Ni läsare kan bara få en liten, liten förnimmelse av hur jag är som människa. Genom att jag på bloggen får dela mina värderingar.

Mina läsare är också vana att bli dömda, de skriver långa brev till mig om hur de blivit behandlade av samhället. Hur människor verkligen dömt personen i fråga! Några av dessa har jag publicerat på min hemsida under fliken egna berättelser. Det för att visa att deras historia betyder någonting, för varje historia är unik och viktig.

Jag dömde också människor väldigt mycket för några år sedan, må jag erkänna. För jag har inte varit en perfekt människa genom livets väg. Jag vill heller aldrig framstå som någon super-människa.   Sanningen är den att jag gör vad som känns rätt, vad som känns ärligt och rättvist. Idag försöker jag att bemöta alla människor som tar kontakt med mig med respekt. För jag är helt övertygad om att varje människa även den mest sargade själen förtjänar någon typ av respekt. Jag försöker heller inte döma någon och försöker inte göra det misstag jag anser att människor gjort mot mig. På så vis utvecklas jag bäst!

Just att döma utan att veta vem människan är kan vara ett väldigt stort misstag. Det kan kännas och göra ont länge. Speciellt när man blivit dömd för någonting man inte gjort, eller fått ett för hårt straff som man inte förtjänar. Ty det har jag också upplevt.

Med dessa ord vill jag säga döm ingen av din lyhördhet, försök istället se människan i varje individ. Kom ihåg vad du vet är bara en lien bråkdel av vad människan som du tror dig veta mycket om har lärt sig och förstår.

Jag tänkte avsluta med en liten dikt, skriven av den amerikanske poeten, Edwin Arlington Robinson. Texten är hämtad från hans berättelse Richard Cory. Som beskriver den unge Richard, som är en rik och välutbildad man men ändå skjuter han sig själv i huvudet. Dikten beskriver synnerligen att man inte ska döma någon!

" Whenever Richard Cory went down town,
We people on the pavement looked at him:
He was a gentleman from sole to crown,
Clean favored, and imperially slim.
And he was always quietly arrayed,
And he was always human when he talked;
But still he fluttered pulses when he said,
"Good-morning," and he glittered when he walked.
And he was rich – yes, richer than a king –
And admirably schooled in every grace:
In fine, we thought that he was everything
To make us wish that we were in his place.
So on we worked, and waited for the light,
And went without the meat, and cursed the bread;
And Richard Cory, one calm summer night,
Went home and put a bullet through his head."