2011 har varit ett mycket turbulent år men också ett fantastiskt år. 2011 har fått mig att begripa vad livet innebär och speciellt vad ordet moral betyder.

I början av 2011 utsattes jag för mobbning, i samband med mobbningen förlorade jag en del av mig själv. Inombords var jag inte längre samma glada Jakob även om jag utåt sett kunde dölja mycket både för min familj och för vuxna på skolan.

Mobbningen blev allt grövre och grövre. Jag började dricka mer och mer. Döden var nära att fånga mig, i mitt desperata rop på hjälp. Droger kom in i mitt liv. I Stockholm började jag umgås med fel personer. Skolan kunde inte längre ta ansvar för mitt liv men samhället kunde ändå inte acceptera att en ung människa gjorde så här mot sig själv.

Detta resulterade i ett akut omhändertagande då myndigheter bedömt att mitt hälsotillstånd sattes i spel med livet. Vilket utan tvekan var sant, (då). Jag placerades på ett jourhem i Sörmland. Ensam i ett hus tillsammans med två andra pojkar tillbringade jag ca 1 och en halv månad av 2011. Jag studerade och började skriva på min bok "Sanningens Ord". Tyvärr slutade även tiden på jourhemmet i tragik. Jag stack efter att ha blivit hotad med en kniv.

I juni flyttade jag till ett öppet behandlingshem norrland. Där möttes jag av vänlighet och respekt, för första gången på länge. Jag började jobba som vaktmästare på et företag och skrev på min bok. Till hösten började jag Björknässgymnasiet. Jag jobbade även under hösten mycket med boken. Mitt liv hadde ordnat upp sig.

I slutet av året blir boken äntligen klar! Sanningen och det som jag utsattes för fortsätter att uppdagas. Speciellt efter en intensiv debatt om våldet på internatskolan lundsberg, som jag följt noga.

I december månad gick jag öppet ut och berättade min historia med bild. Ytterligare en smutskastningsmpanj började på nätet, falska anklagelser, rena lögner och rykten spreds. Men som sagt sanningen kommer alltid fram. Skolinspektionens granskning visar den 15 december att grennaskolan inte är en trygg miljö. BO väljer att gå vidare med mitt ärende. Visst hade jag rätt och kan man nu ifrågasätta min sanning?

Först i dag med slutsats av min bok inser jag hur lärorikt det här året har varit för mig och vad jag har lärt mig. Och vill lära andra!

Jag skriver detta inlägg i förhoppning om ett gott nytt år. Med löftet om att aldrig mer behöva tillbringa en nyårsafton eller midsommar där jag inte vill och där jag inte önskar att någon annan ska behöva vara mot sin vilja. Och med vetskapen att även de beslut som man själv fattar ger konsekvenser. Följder som inte försvinner i första taget oavsett hur mycket man än försöker. Med lärdom av detta år ger jag inte upp, jag kämpar vidare även år 2012.

Gott Nytt År!

Anledningen till varför jag gick ut i aftonbladet och berättade om det som hände mig på grennaskolan. Är att jag vill hjälpa andra. Jag vill att folk ska få sig en tankeställare och inse att sådant här faktiskt händer i Sverige år 2011. Det handlar inte om ett fall utan om flera fall!

Det hela handlar som sagt inte om att hata, smutskasta eller att ljuga. Det handlar om en sanning och ett budskap: att förändring måste ske!

Ni som väljer att gå till motangrepp mot det som faktiskt är avslöjat. Varför skulle jag ljuga? Ge mig en enda orsak till varför jag skulle lägga ner så mycket kraft, ork och energi. Om jag inte hade upplevt detta och om jag inte ville förändra/ hjälpa andra. Dra i stället nytta av min historia och tänk till. Vad kan vi göra föra att detta inte ska upprepas? Budskapet är egentligen riktat åt alla landets skolor. Vi måste utgå ifrån att mobbning finns överallt i samhället. Elever, personal, föräldrar och vuxna måste lösa och inse problemen. En skola som har brister måste belysas. Detta för att skydda medborgarna. Personal kan inte utgå ifrån att eleverna löser problem själva. Personalen måste utgå ifrån att eleverna behöver hjälp och stöd från vuxenvärlden att lösa problem.

En viktig del i det hela är att jag upplevde det som att det fanns en del bra vuxna på GS. Tyvärr var dessa vuxna för få. Och kunde o möjligt se allt, speciellt när jag inte vågade berätta. Därför vädjar jag nu till landets skolor som har problem med mobbning. Placera ut fler vuxna, våga se problemet och tänk på förändring i stället för att försvara. 

Om ingen vill stå till svars (genom att erkänna tidigare misstag där av ta till de åtgärder som krävs). Tror jag omöjligt ett värdegrunds arbete kan börja. Och om det nu skulle kosta allt för mycket pengar. varför inte höja skolpengen, internatavgifterna allt vad det nu heter lite till? Barnen är utan tvekan det käraste ni vuxna har. Barnen har rätt till trygghet (barnkonventionen bör skrivas in i lagen). Ingen förtjänar att bli utsatt för det jag utsattes för. Tro mig jag vet att det inte är värt att snåla på resurser, priset blir alldeles för högt och vi tjänar inte på det i längden. En skola som inte tar till de åtgärder som krävs bör stängas ner. Så nu är det upp till bevis! Naturligtvis skulle det vara tragiskt om Grennaskolan, Lundsberg eller Sigtuna tvingades stänga ner.

Av hela mitt hjärta för andras skull hoppas jag att saker och ting förändras och att människor tar lärdom av min historia. För jag är inte ensam, det är många som delar den här bilden med mig. Hoppas fler våga träda fram! 

Om drygt en vecka är de julafton, snart går de flesta på jullov. Efter jul blir det ett nytt år med nya tider och nya möjligheter.

Många firar jul, får sina klappar och har mycket trevligt tillsammans. Julbord, julfester och adventsfirande. Är en del av vår kultur, en del som alla människor borde ha rätt till!

Alla går inte på ledighet i en annan del av samhället kämpar folk för att överleva. Julen är vare sig en verklighet eller rättighet för alla. Det finns en annan verklighet där ute, en helt annan verklighet, de hemlösas jul. Människor som inte får något julbord eller några klappar. Människor som inte kan ta hand om sig själva och som inte klarar sig utan solidariska medmänniskor. Människor som ofta bär på en tung börda.

Dessa människor får inte direkt mer hjälp under julen. Snarare mindre hjälp från myndigheter men organisationerna till stöd för de hemlösa finns alltid där. Det är vårt ansvar att se till att dessa överlever. När myndigheterna går på ledighet är samhället beroende av volontärer.

Många hemlösa beskriver julen som den värsta tiden på året.

Därför vill jag uppmuntra er alla att ställa den här frågan till er själv: Vad kan jag göra för att hjälpa någon annan den här julen?

Jag minns en gång när en mycket utslagen man kom fram till mig. Mannen frågade mig om pengar till en varmkorv. Det kändes inte helt självklart för mig att ge pengarna. Eftersom jag inte visste vad pengarna skulle gå till.

- Ska du verkligen köpa en varmkorv för pengarna? Frågade jag.
- Jag lovar, jag ska inget annat köpa, blev svaret.

Efter att ha tvekat gav jag pengarna till mannen och blickade tillbaka mot korvkiosken. Mycket riktigt mannen köpte sig en varmkorv. En stark lyckokänsla av att ha hjälpt en annan människa spred sig i hela min kropp.

Från mig till er alla en riktigt GOD JUL. Jag vill uppmuntra er alla till att göra en god gärning i jul. Det kan vara allt från att köpa en korv åt den som är hungrig. Till att bjuda någon som inte har råd på julbord. Till att donera större belopp till organisationer som ni vet kämpar i jul. Kom ihåg, fråga alltid dig själv vad pengarna går till och om de verkligen går till rätt ändamål? På så vis kan vi alla fira en meningsfull julafton år 2011. GOD JUL MED GOTT SAMVETE!

Vi ser hur hatet växer i vårt till synes så demokratiska samhälle. Många skriver hatiska inlägg med motiveringen "yttrandefrihet". Frågan är om det inte strider mot våra demokratiska principer och skyldigheter att enskilda individer tillåts hoppa på enskilda individer utan att avslöja sin identitet. Ska det verkligen vara så att en person som hotat dig eller kränkt dig tillåts vara anonym?

Jag hävdar i den här artikeln att det är fel att folk tillåts kommentera artiklar och blogginlägg utan att skriva fullständigt namn och ip-adress. Vi går redan mot en farlig utveckling och många utmanas att göra saker via nätet som de i värkligheten inte skulle göra.

Om man skriver något måste man stå för det. En debattör, journalist, författare eller föreläsare är knappast anonym. Därför hävdar jag att anonymitet på Internet kan utgöra ett stort hot mot vår demokrati.

Enligt en artikel "näthatet störst bland unga" (publicerad i DN 8/7 2009) hävdar Linnea Jonjoson att kränkande kommentarer skulle minska med 90 % om folk tvingades ange sitt riktiga namn.

Vi ser gång på gång exempel på personangrepp, hatiska kommentarer och inte helt sällan mordhot på nätet. Personerna som skriver behöver ytterst sällan avslöja sin identitet och har rätt att vara anonyma. På så vis skyddas deras identitet. Därav även deras handlingar och möjligheter till upprättelse för offret. "nu går folk in och bara lämnar en påse skit helt ostört" skit helt ostört" detta skriver också Jonjoson i sin artikel. Ett exempel där sådant sker är forumet Flashback. Visserligen har forumet regler som t.ex. "Att hota eller medvetet misskreditera en grupp personer med anspelning på etnicitet, religion eller sexuell läggning utifrån påståenden som inte kan styrkas är förbjudet"

Frågan är hur ofta reglerna som faktiskt är uppsatta för att skydda medlemmarna efterföljs i praktiken. Allt för ofta när man läser trådar på Flashback ser man hatiska inlägg som inte helt sällan uppmuntrar till brott. Medlemmarna skriver ofta med dold ip adress, vilket gör att polisen omöjligt kan spåra vem som har skrivit en kommentar.

Det finns resurser att avslöja personangrepp. Frågan är varför använder inte samhället dessa resurser som krävs för att få bukt med näthatet. Om t.ex. någon skulle skrika "neger" åt en färgad man på stan skulle vi naturligtvis reagera. Men när någon skriker ut ordet "neger", "zignerare", "jude", "hora" eller "bög" på nätet reagerar vi sällan.

Problemet är att polisen har för mycket att göra i Sverige. Därför skulle jag vilja föreslå en lagstiftning som reglerar gapet mellan uppsatta regler och hur de efter levs genom faktiska normer, i detta sammanhang handlingar genom det skrivna ordet.

Jag skulle vilja se dessa åtgärder genomförs för att skydda medborgarna och minska hatet på nätet.

• En lagstiftning om att ingen får kommentera med dold ip adress på något nätforum. Alla namn på medlemmarna måste lagras med ip adress. Namn och ip-adress får endast lämnas ut vid misstanke om brott (detta för att inte missbruka systemet). Alltså forumet måste ha kontroll över vilka medlemmar som skriver vad och vid misstanke om brott snabbt kunna identifiera medlemmar som t.ex. skrivit ett mordhot.
• Forum som inte följer lagstiftningen regler skall kunna bötfällas

Genom dessa enkla lagändringar kan vi förhindra brott och eventuella terrordåd likt de i Norge, utan att skattebetalarna behöver betala speciellt mycket. Även om det är värt att betala skatt  för att minska hatet och hoten på nätet som faktiskt kan bli verklighet. Vem vet, kanske sitter det någon galning och planerar ett terrordåd på forumet Flashback just nu. Utan att behöva avslöja sin identitet   Är det inte samhällets moraliska skyldighet att förhindra detta? 

Avslutningsvis vill jag säga att det är väldigt fel och odemokratisk att inte öppet stå för det man tycker genom att t.ex. vara anonym. Mina fyra starkaste argument för att avskaffa anonymitet på nätet är följande. Enskilda individer och grupper blir skadade och kränkta och har bara möjligheten att ta emot. Anonymitet försvårar utredningar om brott och brottsmisstankar. Anonymitet bidrar till ett samhälle där det skrivna ordet ej anses utgöra en aktiv handling som får konsekvenser. Elakhet frodas och skapar destruktivitet.

I dagarna debatteras det om att man ska slopa det statliga extra bidraget till internatskolorna, eller att man inte ska det . För mig handlar det inte om att skära ner på möjligheter eller "bestraffa" en hel skola i form av indraget bidrag för att den missköter sig.

Det handlar om att internatskolorna i Sverige uppenbarligen behöver mer och bättre resurser och att pengarna används till rätt ändamål. I varje fall den summa som skattebetalarna finansierar bör användas till ett system som majoriteten av befolkningen stödjer. DEMOKRATI. Även om många ofta står passiva och tysta. Så behöver de inte betyda att de stödjer ett system som är fel!

Ungdomarna behöver vuxna som hjälper och stöttar de, till en människa i moralisk anda. Ungdomarna behöver vuxna som enar gruppen i stället för att gruppen splittrar sig själv och sprider hat mot enskilda individer. 1 vuxen på 25 hormonfyllda tonåringar funkar inte! (Så var det i mitt fall och jag är helt övertygad om att det finns fler fall). 1 vuxen som finns där för eleverna delar av dygnet och inte hela dygnet. 1 vuxen som inte kan se och märka alla typer av kränkningar. Om 5 vuxna skulle finnas på samtliga elevhem skulle garanterat mobbning uppdagas och rapporteras.

Personligen skulle jag vilja se att regeringes bidrag till internatskolorna används till:

• Ökad vuxennärvaro som uppenbarligen behövs på internatskolorna

• Stöd och vägledning åt ungdomarna både vad gäller kunskapsspridning och utveckling 

• Andra grundläggande mänskliga rättigheter (mat, skolgång med mera)  

Vi vet att grunden för en god utbildning är trygghet. Grunden för trygghet är goda förebilder som kan hjälpa och vägleda ungdomarna mot demokratins grundpelare. En bra skola kan inte enbart formas av en stark ledare. Det krävs mångsidigt engagemang.

Avslutningsvis det hela handlar inte bara om pengar. Pengar är ett redskap som bör används på rätt sätt, nyckelordet till förändring för alla Sveriges skolor. Det ska inte vara så att en regering finansierar ett system som till viss del står i opposition med demokrati och mänskliga rättigheter. Tvärt om regeringen bör göra sitt yttersta för att se till att våra pengar används till ett gott syfte.

Det fanns en manlig förebild på mitt elevhem. En vuxen som var oerhört kompetent och brann för sitt jobb och ansvar. Han kunde tyvärr inte se allt. Vem kan se med fyra ögon? Är det inte ledningens ansvar att placera ut fler vuxna och slutligen regeringens ansvar att se till att detta efterföljs? Och att resurserna når förändring, vilket jag är helt övertygad om. Bara eleverna vill och förstår. Om det är så att eleverna verkligen inte vill, jaa då bör man verkligen stänga ner en skola . Oavsett om det handlar om en internatskola eller en annan skola.