För mig är förlåtelse en gudagåva, en styrka som kommer inifrån men också en kraft som kommer utifrån genom andra människor. Förebilder som hjälper och stöttar. I mina föreläsningar har jag börjat prata mer och mer om förlåtelse.

Det känns bra när jag pratar om att förlåta killarna som mobbade mig i skolan, att dem är unga människor som har hela livet framför sig. Att jag hoppas att det går bra för personerna. Jag använder mig naturligtvis inte av deras namn och skulle aldrig ens komma på tanken. Den enda som behöver veta exakt vilka personer som mobbade mig är jag Jakob Lindén. Samhället har blivit hårdare, det är bra att människor straffas och sonar sina brott men livstid avkunna dom i ytterst få fall. Ändå dömmer vi dagligen folk till livstid genom att publicera bilder och namn. Allt oftare ser vi exempel på hur unga människor hängs ut i medievärlden (inklusive sociala medier). Jag tycker det är fel, jag tror det kan få stora sociala konsekvenser inte minst för individerna som hängs ut och faktiskt blir dubbelbestraffade. Sen är det ju naturligtvis skillnad när det gäller vuxna människor som vägrar ta sitt ansvar och ungdomar som inte ser konsekvenserna av sina handlingar. Några konsekvenser att hänga ut och inte prata om förlåtelse kan bli.

1.)Att människor blir mer rädda och inte vågar ingripa i svåra situationer.

2.)Att människor bli mer aggressiva av hat och människoförakt som genomsyrar delar av dagens samhälle.

Om man pratar om ondska ska man för att motverka sådana situationer, därför också prata om förlåtelse och försoning. Jag tror att människor kan respektera varandra igen och leva sida vid sida. Jag tror star starkt på det.

För mig tog det tid att förlåta. Jag tro det är mänskligt att känna viss avsky, ilska och gråt när man vet vad som är rätt och fel. För mig var rättegången och domarna ett kliv ut i friheten. Friheten att kunna förlåta (även om jag aldrig fick en ursäkt från killarna), släppa taget om det som hänt, att kunna fokusera på min utbildning, att kunna fokusera på att ha roligt och njuta av livet.

En människa som inspirerat mig till att tro på förlåtelse är ärkebiskopen Desmond Tutu. Desmond Tutu genomled ett av vår tids vidrigaste system Apartheid. Desmond Tutu sa - Att det nästan var svårt att förlåta, när hans mobbare ringde hem till hans barn och sa - Vi kommer att döda din far.

Håller ni med mig, dela inlägget så kanske samhället blir lite varmare för nya generationer.

Jasså, jaha där ser man...

’’Man ska sluta när man själv inser det, inte när andra säger det’’, säger Mats Almlöw.

Jag säger som jag skrev för länge sen:

"En ledning som flera gånger accepterat pennalismen har visat så tydliga brister i sitt ledarskap, så tydliga att det inte längre går att leda en skola eller arbetsplats enligt min mening."

För mig känns det som att Mats Almöw äntligen insett att han borde överlämna sin position till någon annan. Jag förstår att det varit svårt för Almlöw att överlämna makten. Men jag vill faktiskt ge Grennaskolans ledning en eloge i detta fall. Inte minst Mats Almlöw.

Jag hoppas nu Grennaskolan får en ny klok skolchef som ingriper mot alla former av mobbning.

Förresten så frågar många personer när jag är ute och föreläser om jag skulle vilja åka tillbaka till min gamla skola. Tidigare har jag svarat - inte så länge mina förövare går kvar på skolan. Eftersom mina förövare tog studenten på skolan blir svaret naturligtvis annorlunda idag.

Jag hoppas jag en vacker dag får chansen att berätta om mina erfarenheter på Grennaskolan.

http://grennakuriren.123minsida.se/

I veckan debatterade Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag, på juristernas hus i Stockholm. Temat var: "Ska Sverige fortsätta att vara öppet land". Åkesson pekade på att Sverige slitits isär på grund av invandringen. Medans Ullenhag menade att Sverige byggts upp tack vare invandringen. Som exempel lyfte Ullenhag det faktum att 1 av 3 läkare inte är födda i Sverige. Samtidigt som Åkesson pratade om att ungefär 15 000 pensionärer enligt Åkesson svälter ihjäl. Åkesson menar att vi inte behöver någon integrationspolitik eftersom det inte är Sveriges ansvar att ta hand om människor som flyr från alla tänkbara former av övergrepp. Samtidigt som i princip alla andra politiker pratar om vikten av medmänsklighet med vår samtid som utgångspunkt, pratar Åkesson om att ställa grupper mot varandra.

Förutom Åkessons ideliga sympatipolitik, är det mest anmärkningsvärda i debatten att Åkesson inte besökt en enda flyktingförläggning i Sverige. På frågan - Har du besökt flyktingförläggningen i Sölvesborg? Svarade Åkesson - Nej det har jag faktiskt inte haft tid med. Åkesson sade också - Det är inget som förändras på 4 år och ska jag vara riktig sanningsenlig händer det inte mycket på 10 år heller.

Min fråga till väljarna lyder följande - Hur har ni tänkt att vi ska kunna lita på en politiker som påstår att inte mycket kan förändras på 10 år? Politikern som inte har tid att prata med läkaren från Syrien som tvingats lämna sitt hus, sin familj sitt allt för att möjligen få en liten, liten chans att integreras i det Svenska samhället. Politikern som inte litar på chefen för UNHCR:s flyktingläger i Jordanien när han vädjar till oss i Europa att öppna våra hjärtan: "Att minska invandringen är verkligen inte vad vi behöver".

Personligen kan jag aldrig försumma en realitet: Att människor som kommer hit till Sverige är sanna hjältar, människor med mod, ödmjukhet och potential. Människor som har gett mig vård, service och omsorg i hela mitt liv. Dessutom en riktigt trygg ekonomi. Äktheten hos dessa människor kan jag aldrig se i Jimmie Åkessons värderingar. Jag vill kunna se mig själv i spegeln om 4 eller 10 år och veta att mycket har förändrats. Framförallt att klyftorna och stigman har reducerats.

För lite drygt ett år sedan skrev jag en Debattartikel på SVT Opinion ”Tortyren på Lundsberg är ett brott mot FN:s barnkonvention”. Varför jag skrev artikeln berodde på en konkret händelse, en händelse som väckte känslor och fick mig att tänka tillbaka på min egen skoltid och många tårfyllda tillfällen. En elev brändes med ett strykjärn under en nollning.

Nu börjar skolorna igen. En hel del förväntansfulla barn och tonåringar går idag, imorgon eller nästa vecka till skolan. Dessa barn och ungdomar kommer att minnas sin skoltid för resten av livet.

Jag påminns fortfarande om min ruggiga och otrivsamma skoltid. När jag idag rannsakar mig själv, tänker jag att det största och många gånger enda misstaget jag gjorde var att inte genast berätta för någon vad som hände. Jag minns hur mobbningen plågade mig successivt och hur den så småningom eskalerade i alla möjliga tänkbara forum.

Tiden läker alla sår. Idag har jag gått vidare, förlåtit åtskilliga människor och framförallt insett vilka som är mina riktiga vänner. För att kunna gå vidare och inte ständigt leva som ett mobboffer hade jag ett ansvar att sätta ned foten. Mitt sätt blev att fullständigt bryta ihop, något som jag inte planerat men som ledde till att någon äntligen agerade. Det är dock oerhört svårt att våga säga ifrån, när man befinner sig i en sådan extremt pressad och känslig situation. Därför låg ansvaret inte bara hos mig. I ett sådant läge kan andra människor alltid fråga, eller iaktta och visa sitt civilkurage om man ser att någonting inte står rätt till. Gör man inte det, kan det kosta mycket lidande och ibland även människoliv. Varje vecka skördar mobbning i genomsnitt ett nytt offer. 

Värmlands tingsrätt dömde i januari två elever för vållande till kroppsskada. Även två av mina förövare dömdes till samhällstjänst respektive dagsböter. Detta sände ut en viktig signal inte bara till individerna utan också framförallt till alla runtomkring. För mig blev effekten att även nätmobbningen upphörde.

Enligt rapporten ”En skola för alla utan kränkningar” som Lärarnas Riksförbund publicerade i juli detta år, finns det framförallt tre byggstenar för en levande och lärorik skola:

• Att man respekterar varandras olikheter.
• Att studieron är god.
• Att skolan arbetar aktivt mot kränkande behandling.

Det är lätt att vi i valtider dumpar över våra skuldkänslor till våra politiker, men vi har faktiskt också ett eget mänskligt och solidariskt ansvar. Det är bra att påverka politiker till att göra sin samhällsplikt. Men hade jag inte berättat, hade ingen frågat, i så fall hade jag fortfarande stått tyst och möjligen bitter istället för att vara optimistisk inför framtiden. Det bästa hade förstås varit om människor från första början respekterat mig.

Jag tänker på alla tusentals barn och ungdomar som går till skolan i veckan. De vill lära sig nya saker och borde våga tro att dagen ska gå bra och även morgondagen. Det är vår skyldighet att se till att det blir av, vi får inte sopa vårat vardagliga ansvar under mattan.

Jakob Lindén, författare, föreläsare

http://www.svt.se/opinion/tortyren-pa-lundsberg-ar-ett-brott-mot-fn-s-barnkonvention

Klockan är fyra på morgonen, en ensam tjej sitter på en bänk vid Stockholms tunnelbana. Röda linjen mot Mörby centrum. En kille har följt efter tjejen och placerat sig precis bredvid tjejen. Killen och tjejen känner uppenbarligen inte varandra. Först utan ett ord för att sedan kommunicera sitter killen där lite för nära. Tjejen är vänlig och tillmötesgående, killen lika så till en början. Killen blir snabbt mer närgången.

Vi går på tunnelbanan. Killen placerar sig vardagligt jämte tjejen igen. Nu börjar tjejen att tycka det hela är obehagligt, killen börjar nämligen tafsa på tjejen. Tjejen vågar inte göra något motstånd.

Vad gör jag som passiv åskådare? Jag ger tjejen en blick att jag ser och vill hjälpa henne. Eftersom ingen annan tycks se. Det kan ju mot förmodan vara så att mannen har kniv eller blir aggressiv, därför går jag under händelseförloppet inte aktivt fram.

Plötsligt flyttar sig tjejen, till platsen bredvid mig. Tjejen börjar prata med mig, som om vi kände varandra. Jag spelar med. Tjejen är i chock och har tårar i ögonen. Killen bestämmer sig för att inte fortsätta förfölja tjejen, utan kliver vänligt men bestämt av vid nästa hållplats. Det kändes behagligt och nervlugnande. Jag frågar om tjejen vill att jag ringer polisen. Tjejen svarar – Nej, det behövs inte jag vill bara komma hem nu. Jag gav henne mitt nummer, ifall det skulle vara något.

Efter en behaglig konversation, kliver vi båda lättade av och jag följer tjejen till bussen.

Vad jag funderar över är. Hur tänkte egentligen andra närvarande? Människor runtomkring i tunnelbanan (som inte var urholkad) som inte sade något eller ens visade tecken på nämnvärd reaktion, fast  att dem såg. Människor som inte gav henne den där blicken, eller det där medmänskliga samtalet redan innan jag kom in i bilden. Tänk om ingen hade visat sitt stöd och sin uppsyn. Hemska tanke!  

Jag kopplar direkt händelsen, fylld av människors apati och egoism till det samhälle vi lever i. En nation där t.ex. rättsväsendet skarpt ifrågasätter offer, inte minst våldtäktsoffer vilket gör att nästan häften (36 procent) av de gärningsmän som åtalades gick fria 2012. Enligt en studie från Dagens juridik. 

Visst är det bra med rättssäkerhet, men ibland när vi ser händelser så tydligt har vi en något godtrogen syn på vad som är hyggligt. Vissa tycker av allt att döma det är helt OK, att man gör så mot en tjej eller kille för den delen. Naturligtvis finns det många tysta åskådare som ändå inte gör något, av rädsla därför är det viktigt att vi är mer modiga. Det finns också många som reagerar, jag har själv varit med om åtskilliga situationer då människor brytt sig. Jag är idag obeskrivligt tacksam!

Faktum är att tjejen lika gärna hade kunnat vara kille och killen tjej. Det hade lika gärna kunnat vara så att en ensam kille var på väg hem, homosexuell omringad av hatare. Och ingen hade likt förbannat förmått att ens lyfta på huvudet, helt inramade i sina egna tankar i Ikealandets vakuum. Jag vet att medmänskligheten finns, jag har upplevt den med egna ögon kom igen våga bara visa det goda med lite hjärna och sunt förnuft.

Jag har inte varit särskilt aktiv med skrivandet den senaste tiden. Men idag skriver jag, jag uttrycker mig angående gårdagen. Lördagen var speciell, historisk och får mina fingrar att lysa av sken, glansen till yttrandefrihet.

Varför skiner mina fingrar just idag? Jag har blivit inspirerad. Tillsammans med miljontals Européer har jag iakttagit och lyssnat till en förebild. En utomordentligt begåvad skäggig dam som står för jämlikhet, respekt och acceptans. Med sitt vältrimmade skägg flyger hon över homofober, nazister och fascister ”Rise like Phoenix”. Conchita visar på ett mycket behagligt vis att vi har rätt att vara som vi är. Jag såg nämligen på Eurovision Song Contest, det var härligt att se så många Européer lyckliga ihop men schlagerfestivalen blev som vanligt utdragen vissa låtar var totalt betydelselösa. Men Conchita gjorde tillsammans med Sanna Nielsen som också har en fin begåvning Eurovision Song Contest, som i mina ögon inte brukar vara jätte intressant betydligt mer angeläget. Framförallt Conchita med låten ”Rise like a Phoenix”, en för mig helt okänd låt med ett fantastiskt budskap och som toppen på i-et fenomenal stämma.

Kritiker hävdar att Eurovision Song Contest inte ska handla om politik, att festen endast ska vara gjord av glitter och glamour. Men verkligheten är inte så enkel. Public service har ett ansvar att ordna en formell, förankrad verklighet som olika människor förmedlar och vill lyssna till. Mina öron ville lyssna och jag tycker ”Rise like a Phoenix” sannerligen förtjänade att vinna. Conchitas talang i kombination med engagemanget för andra människor gjorde bidraget hedervärt. Conchitas talang i kombination med sitt engagemang för andra människor gjorde bidraget hedervärt. Det är på tiden att Europa visar sitt ställningstaganden och det har vi gjort. Jag är stolt. Det är minst lika viktigt att vi röstar i EU-valet den 25:e maj och att vi ständigt fortsätter att göra våra röster hörda. Är kärleken till för alla, ska människor diskrimineras eller stigmatiseras? För alla Européer är inte svaren på dessa frågeställningar självklara men gårdagens fest är delvis ett bevis på att folket står upp för fred, mänskliga rättigheter och acceptans. Även om mörkertalet och agget tyvärr fortfarande är stort, då majoritet av Europas befolkning säkerligen inte röstade. Ingen kunde säga det bättre än Conchita själv:

- Vinsten är inte bara för mig. Det här är en seger till alla som tror på en framtid med fred, kärlek och tolerans.

Conchitas föredömliga vinnarbidrag visar vilken samtid vi borde leva i. Respekt, frihet och jämlikhet är extra viktigt i en tid som fortfarande präglas av gamla fördomar och förtryck. Conchita skildrade detta på ett lysande sätt. Vi jublar när tystnaden bryts och för en gångs skull sänder Eurovision Song Contest ut hopp om möjligheter. 

1. Alla barn i Sverige har kärlek, bostad och grundläggande essentiella behov.
2. Ingen unge går ensam hem från skolan.
3. Alla barn har någon att vända sig till där hemma, i skolan eller på träningen.
4. Alla barn har lika rättigheter d.v.s. begrepp som diskriminering, segregation eller utanförskap existerar ej.
5. Barn som har diagnos riskerar inte mer än andra barn eftersom dessa barn har samma förutsättningar som andra barn.
6. Inga barn blir våldtagna på skoltoaletterna, hemma eller i parken.
7. Alla skolor har en likabehandlingsplan och löser på ett professionellt vis, mobbning begreppet nolltolerans är omfattande.
8. Fall som polisanmälts av rektorer klaras upp och ger offer en möjlighet till upprättelse.
9. Vuxna agerar och försöker alla gånger så gott som möjligt att lösa problemfyllda situationer, ignorans och svek är bara en illusion som beror på exempelvis hormoner.
10. Barn och ungas hälsa har under 2000 talet blivit bättre än något annat decennium.

I slutet av denna vecka dömdes två elever till böter och skadestånd för vållande till kroppsskada, den omtalade strykjärns nollningen under hösten 2013 har nog inte många personer undgått i Sverige. Jag har också berörts av fallet, eftersom jag har egna erfarenheter av mobbning och den tortyr som det faktiskt innebär att utsättas.

Men tingsrätten friar resten av eleverna samt en anställd som var åtalad för medhjälp till hot alternativt ofredande. Ungefär som i mitt fall, skillnaden var dock att jag valde att inte anmäla varenda person som utsatte mig för någon form av övergrepp, sett på eller blundat. Jag menar inte att det var fel att så många personer åtalades. Tvärtom det var mycket bra, ett åtal ger en möjlighet att diskutera det som inträffat både för offer och förövare. En fällande dom sänder ut en viktig etisk signal till samhället. En fällande dom behöver nödvändigtvis inte betyda att hela sanningen har kommit fram.

Personligen valde jag att plocka ut tre av mina mest drivande plågoandar. När jag insåg att det jag blivit utsatt för var förkastligt, försökte jag att minnas. Sedan kategoriserade jag brotten, därefter anmälde jag de brott som jag ansåg kunde bevisas. Jag valde att göra så för att jag kände att det annars skulle kunna bli ett stort ”fiasko” av det hela. När man driver en juridisk process bör man vara väl medveten om att processen i hög grad är krävande.

2 av 3 individer som anmäldes åtalades, båda två dömdes i Tingsrätt och Hovrätt när det gäller vad jag blivit utsatt för. När den sista domen vann laga kraft upplevde jag en oerhörd lättnad. Den sista domen blev ofredande, inte ett särskilt hårt straff för mig var inte påföljden mest betydande. Det som betydde mest för mig var att samhället talade om för dessa individer att deras gärningar inte är acceptabla. Domen sände också ut en viktig markering till skolan och samhället i övrigt.

Allra sist inleddes den för mig mest avgörande processen. Förhandlingarna med skolan som generade i att skolan till slut erkände sina brister. Det var bra att skolan erkände sin stora del i det hela.

Fortfarande flera år efter att jag blev misshandlad, trakasserad, frihetsberövad till och med torterad har jag anmärkningsvärt inte fått någon ordentlig ursäkt. Skolchefen säger ”att jag kan se pengarna som en ursäkt, att han beklagar det som inträffat, att det aldrig hänt något liknande.”.

För mig är vare sig pengar eller rättvisa någon ursäkt. En ursäkt är att man sätter sig ner och skriver ett brev till offret, där man gärna förklarar vilka åtgärder som i framtiden kommer att vidtas för att dessa händelser aldrig mer ska inträffa. Ett brev är inte några meningar eller ett synonymt uttalande som vem som helst skulle kunna säga. För mig handlar det också om modern ledningspolitik och framförallt ett viktigt avslut för offret.

Visst är det bra med drömmar och ambitioner – positivismen. Jag är inte pessimist, jag beundrar människor som tror på sig själva och lyckas. Det är härligt att se unga, kreativa människor som åstadkommer moderna förändringar i frågor som berör oss alla.

Men frågan är hur mänskligt är det, att aldrig gå igenom en kris, att aldrig bli utsatt för övergrepp, att aldrig känna sig övergiven, att aldrig drabbas av psykisk eller fysisk ohälsa, att aldrig vara ensam, att aldrig vara utsatt eller att aldrig bli impopulär? I dagens samhälle när vi tänker på oss själva så extremt mycket, tror jag tyvärr det är mer vanligt än någonsin. Vi lever i ett presstationssamhälle där den som inte har en akademisk utbildning troligen har det väldig tufft i framtiden. Varför är det så och hur kan det komma sig att exempelvis så många ungdomar inte får möjligheten till ett passande arbete? Jo för att vi tror att samma dröm om högskolekompetens eller jobb är möjlig för alla individer, ”bara man anstränger sig lite”. Men det är inte sant. Hur skulle det annars komma sig att ungdomsarbetslösheten ligger på över 20%? Eller att var fjärde person mellan 18 och 25 mår psykiskt dåligt och att hälften av dessa aldrig söker vård? Enligt stadsmissionen. Om vi bara hade valt att se verkligheten precis som den är och att tidigt stötta fler unga som mår dåligt, i form av exempelvis ökade resurser i skolorna är jag fullständigt övertygad om att resultatet hade sett helt annorlunda ut. Vi måste se specifika förmågor hos olika personer istället för ständiga hinder? Genom att stötta företag som väljer att tänka nytt. Det kan t.ex. handla om att omformulera frågeställningen – det här ska du kunna. Till - vad är du duktig på, vad kan just du precis nu och här i livet och vad vill du medverka till?

Det finns många instanser i samhället som ignorerar den faktiska bilden av hur samhället ser ut. Ett konkret exempel är dagens mediebild, som delvis blivit en drömlik orealistisk berättelse om en vacker värld. En omgivning som inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Rubrikerna eller ännu värre annonserna är i många avseenden mönsterupprepningar av hur vi ska prestera, hur vi ska klä oss samt vilka vi ska kritisera utifrån ideologiskt innehåll

Ett annat exempel är min skoltid, jag hade en framtidsplan att tillbringa mitt andra gymnasieår utomlands så blev det dessvärre inte. Något kom emellan, något förskräckligt fasansfullt som jag inte ville tro var sant. Istället inbillade jag mig att jag förtjänade att bli förföljd. Jag gick och trodde att jag inte skulle berätta för någon, att det skulle bli så mycket värre under nästan ett år av min skoltid. Enda fram tills jag bröt ihop och då var såren redan så djupa, att jag tog till manipulativa redskap för att försöka hitta tillbaka till den Jakob jag en gång var. Den där självsäkra Jakob som ställt upp för andra och sett andra människor, blev plötsligt en rädd och osäker individ. Det tog lång tid för mig att bygga upp en värdig självkänsla. Minnet av en mardröm lever visserligen vidare, en stor och viktig skillnad är dock att jag ständigt försöker göra något gott och viktigt utifrån hur jag upplevde det hela. Genom att förmedla min historia vidare.

Å andra sidan fick jag efter en lång tid upprättelse. Mina förövare dömdes i domstol och det jag kämpade mest för – att skolan skulle ta ansvar betydde något i praktiken. Jag tänker att skolorna precis har startat, jag tänker på alla de barn som blir utsatta för rasistiska och sexistiska brott i skolan. Jag tänker att media har en viktig funktion men också att allmänheten har ett ansvar. Ibland kan det säkerligen vara av stor vikt att bortse från vardagliga teorier - egentligen att vara människa.

Problemet i dagens samhälle, är inte att vi inte gör karriär eller att vi inte försöker var duktiga. Problemet är snarare att vi försöker att framstå som för kapabla. Riskerna blir istället att fler personer hamnar i olika former av missbruk, drabbas av sjukdomar eller inte klarar av de höga krav som ställs.

Jag älskar framförallt min familj, som varit där för mig i livets ständig med och motgångar. När jag var så svag att jag inte kunde andas fritt eller tänka fritt, då älskade ni mig så obeskrivligt mycket. Ni har aldrig ställt speciellt höga krav, det är bara jag och ingen annan människa som skissat mina mål och ambitioner. Ni har lärt mig vad empati går ut på. Vad det innebär att vara en fri människa.

Jag känner också stor respekt för mina förebilder genom livets gång. Alla människor som sett det positiva i stället för det negativa i mig och bidragit till att jag känt lycka. Ni som inte sa – ta stryk, ta det som en man ska göra. Ni som inte formade sinnes rubbande ideal eller mina värderingar åt mig.

Jag tänker att för många inte blivit älskade, att för många blivit utsatta och där av valt hatets sekteriska bana. Istället för att reflektera över sina liv och vad den bittra vägen kan innebära. Jag blickar tillbaka i livet, på min uppväxt när jag lyssnade på Kents låt ”Sverige”.

”Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är”

Låten kan tolkas både som hyllning och en varning. Jag känner att jag vill förmedla båda delarna.

Jag läste någonstans att Sverigedemokraterna fortfarande är Sveriges tredje största parti. Trots att partiet som helhet gjort bort sig mer än något annat parti i riksdagen, ett parti som gör att människor blir oroliga och mår dåligt eller lever i en drömvärld. Drömmen om ett bättre Sverige, utan invandrare är den största och mest förnedrande lögnen av alla dessa orealistiska drömmar . Jag ser det som ett otäckt varningstecken för en politik som inte fokuserar på vad jag vill ställa i centrum - välfärd, jämlikhet och gemensamt ansvar.

Det är supervalår, därför vill jag gärna förmedla fakticiteten. Det är inte så att människor inte diskrimineras, särbehandlas eller trakasseras. Frågan är inte hur många som blir utsatta. Frågan är snarare varför vi väljer politiker som förkastar människovärdet? En grundläggande frågeställning. Samtidigt som jag blickar framåt och hoppas på ett bättre samhälle, ett Sverige där vi ser båda sidan av ”Drömmyntet”. Ser människor och inte stänger ute någon. Trott har jag länge gjort och jag har fortfarande förtroende för många människor. Livet är så mycket mer än bara ljuvligt och klanderfritt.
 

Jag vill inte tala om för er vad ni ska göra med era liv, vem ni ska rösta på eller vilka ni inte ska sympatisera med. Jag vill heller inte smutskasta media eller någon annan. Jag vill bara upplysa er om att det också finns en annan sida av myntet och den världsbild vi så ofta förskönar. Genom att visa att livet inte alltid är felfritt eller ljuvligt. Även om vi bor i Sverige som fortfarande är ett mycket bra land med stora möjligheter.