Måndag:

Börjar dagen med att vara med på en andakt, på Ria oasen här i Boden som bedrivs av organisationen "hela människan". Deras öppna verksamhet benämns som Ria (Råd och information i Alkoholfrågor) och är riksomtäckande. Verksamhetens syfte är att hjälpa personer som av olika anledningar befinner sig i social utsatthet. Det kan handla om missbrukare, hemlösa eller psykiskt sjuka människor. För er som vill läsa mer om Hela människan och Ria klicka här. Stunden på Ria var mycket intressant, tillfället fick mig än en gång att inse hur bra jag faktiskt har det. Och att det finns en människa bakom "den där" missbrukaren. Tyvärr är det väldigt tabubelagt att jobba med och hjälpa missbrukare. Missbrukare möts ofta av oförstånd och förakt. Detta är kanske en av alla tusen orsaker till att just han eller hon fastnat missbruk.

Äter lunch

Efter lunch var det dags att bege sig till en kyrka (rörvikskyrkan). Där var det nämligen internatnationellt kaffe. Vi läste böner, fast på olika språk mycket givande! Sedan var det dags för fika även där blev det mycket gripande när vi fick veta att en stackars kvinna fått avvisningsbesked till Syrien. Vill inte skriva mer om detta, hon får berätta själv om hon vill. Blev i vilket fall mycket tagen av hennes historia det värsta är att hon delar detta öde med så många andra flyktingar.

Äter middag

På kvällen hade vi en mycket drivande debatt om kritik (i Mariakyrkan). Jag berättade min historia och hur det kändes när folk hånar kritik och när man tillslut "måste" gå ut offentligt. När det inte finns några andra alternativ och när man faktiskt gör det för att man vill nå förändring!

Trött, sova!

Tisdag:

Inleder dagens arbete med att träffa ett gäng glada pensionärer. Vi läser tillsammans och sjunger psalmer.

Slutligen alla hjärtans dag fika. Jag var tydligen uppskattad i gruppen! På kvällen är det dags för bokcirkel. Vi läser tillsammans högt ur boken medmänniskor. Jätte bra bok rekommenderar den! Jag tar även med min bok, många blir intresserade.

Onsdag:

0.7.30 startar jag dagen med Morgonmässan som hålls av prästen Hans. Jag får bland annat bära ut nattvardsvinet. Efter mässan är det dags för kyrkomöte med kaffe och fika. Vi går bland annat igenom hur och om kyrkan ska "byggas om" (vissa delar). Jag presenterar mig också för församlingen.

Klockan 13.00 gör jag och prästen, Olof ett hembesök (sorgehus) hos en äldre dam. Vi planerar en begravning mer om detta möte kan jag inte skriva.

Egentligen skulle vi haft ett dopsamtal men det blev tyvärr inställt.

18.00 beger jag mig mot Mariakyrkan för att i grupp vara med och planera en Gudstjänst.

Torsdag:

Inledde dagen med att delta i direktsändning för Bodens närradio (kyrkradio). Fick lyssna på massa bra musik och intressanta samtal. Temat denna vecka var social ekonomi dvs. organiserad verksamhet som ideellt bygger på demokratiska värderingar. Med målet om ett framåtskridande samhälle där människor oavsett funktionshinder eller handikapp får någon form av arbete/ sysselsättning. Det är alltså sociala och ekonomiska föreningar, kooperativ eller stiftelser som bedrivs utanför den offentliga sektorn. Att tillägga är också att verksamheten icke är av vinstintresse. Vi ringde upp en man som jobbar under et sådant projekt. Blev mycket imponerad, han håller också på med en bok. Ser framemot att läsa den! Vi pratade också med en diakon samt en kvinna som ville ordna en aktivitet "teologerna".

Jag fick även säga några ord! Kan tyvärr inte länka på bloggen.

Efter detta åt jag lunch.

Framåt eftermiddagen, var det dags att träffa barn! Kom att tänka på min tid då jag jobbade på förskola och hur lärorikt det var för mig. Begav mig mot Mikaelkyrkan lite innan barnen kom. Träffade några trevliga vuxna. Omkring klockan 13 kom ett stort gäng glada ungar. De fick leka lite och umgås. Prästen höll en fin predikan om hur viktigt det är att vara snäll mot varandra. Att man inte bara behöver vatten för att överleva utan också medmänsklighet. Sedan bad vi tillsammans. Avslutningsvis gjorde barnen små gubbar i lera, som de sedan fick ta med sig hem :)

Nu har jag själv kommit hem och ska tillbaka till kyrkan imorgon klockan 8.

Fredag:

Idag har jag återigen varit med barn på morgonen (började klockan 0.7.30.). Barnen kom till kyrkan och delades in i olika grupper. Några fick sjunga, andra fick göra en aktivitet och några fick äta semlor (väldigt goda!!) tillslut fick alla göra allt. Temat för dagen var "hunger". Prästen inledde med en samling och en lysande predikan för varje barngrupp. Med hjälp av en chipspåse och läsk illustrerade prästen vikten av att fördela våra resurser rättvist. Det är inte rättvist som det ser ut idag, vissa äter chips till frukost medans andra svälter. Så kanske det inte riktigt är, eller? Men ni förstår vad predikan handlade om. Barnen fick också veta varför man äter semlor just den här veckan och vad fasta är/ varför man fastar.

Klockan 12 var det dags för begravning. Jag fick följa med prästen Ivar på en begravning. Begravningen gav också mig personligen en stund att tänka på de personer som av en eller annan orsak dött i min bekantskap eller närhet. I mitt huvud formulerades vissa ord om, istället för långt liv blev det t.ex. kort liv. Om ni förstår hur jag menar. Det har som med mycket annat den här veckan inte bara varit att se och lära utan faktiskt också att känna och tänka efter.

Nu sitter jag här och skriver. Snart ska jag på kurs, jag ska ta förarbevis för skoter! Ser framemot den här kursen och tycker det ska bli riktigt kul att äntligen köra skoter!

Jag har som sagt lärt mig otroligt mycket den här veckan, jag längtar redan tills nästa vecka! Bland annat har jag lärt mig hur underskattad kyrkan är. Människor har så mycket fördomar vissa inser inte hur bra kyrkan faktiskt är. Kyrkan gör så mycket bra saker för människor i alla kategorier. Det kristna budskapet är så mycket mer än att: bara tro. Det handlar om kärlek, respekt och glädje. Tusen saker! Allt de där som vi saknar när vi inte är trygga. Jag funderar på om jag ska skriva ett blogginlägg om detta lite senare, någon dag.

För mig blev resultatet av våld solklart för ganska precis ett år sedan. Jag gick in i total fördärvelse. Jag gick in i min egen värld, helt bortom verkligheten.

Idag lever jag ett stilla liv, jag har lärt mig att inte hata människor och att våld oftast inte är nödvändigt. Jag har lärt mig att man inte ska ta saker för givet (t.ex. att vem som helst kan dö när som helst och att livet faktiskt är en gåva). Jag har lärt mig att man inte bara ska se andras brister utan också sina egna brister. Jag har lärt mig att man ska hjälpa varandra och ställa upp. Jag har också lärt mig innebörden av det berömda citatet "vem som helst kan fela men ingen utom dåren framhärdar sina fel".

Förutom detta har jag lärt mig så mycket mer. Den här tiden har fått mig att begripa värdet i att vara människa och vad som är humant. För mig är det inte speciellt humant att använda våld för att antingen utöva makt eller bestraffa människor. Den enda gången det är rätt att använda våld är när man måste för att rädda sitt egna eller någon ananas skinn.

Jag är övertygad om att många delar dessa åsikter med mig, men jag känner att detta ämne ständigt måste tas upp för att förebygga hat som i sig formar våld. Det är det jag vill och det är det som känns viktigt för mig, att förebygga!

Med detta inlägg vill jag säga några ord. Ord som egentligen borde vara självklara men inte är självklara ord för alla. I sin helhet löser våld ingenting. Vi har sett och ser resultatet i Syrien tyvärr, även detta vittnar om en alltmer egocentrisk och inåtvänd värld. I form av korrupta och krångliga makthavare. Vi såg det i Rwanda 1994, även då stängde vi ögonen och blundade för något av det värsta mänskligheten kan råka ut för. Min filosofi och övertygelse är den att det krävs många viktiga förebildar för att nå förändring i samhällsutvecklingen. Enligt mig använder sig ingen förebild av våld, då är man ingen förebild. Vi såg hur Ghandi befriade Indien och vi såg hur Marthin Luther King förbättrade rättigheterna för de svarta. Helt utan våld!

Jag är van, jag har upplevt det många gånger. Det där med att folk dömer mig, när det egentligen inte har en aning om vem jag är. Det där med att folk tror sig veta vad som är bäst för mig och hur jag fungerar. Det där med att människor försöker få mig att framstå som en i mängden med "problem" som jag inte ens har. Problem som jag aldrig haft, bara för att folk tror och just ordet dömer. Sedan drar de slutsatser på vad de återigen tror är bäst. Jag förnekar inte, jag är fullt övertygad om mina brister och vad som har varit mina brister men jag vet också vad jag inte haft för typ av problem. Samtidigt vet jag vad jag behöver för att leva och utvecklas som människa. Jag behöver frihet, frihet som jag just nu i skrivande stund utan tvekan förtjänar. Folk tror sig veta så mycket om mitt liv, varför jag gjort som jag gjort och vad jag har för framtidsplaner. Egentligen har de ingen aning. Ni läsare kan bara få en liten, liten förnimmelse av hur jag är som människa. Genom att jag på bloggen får dela mina värderingar.

Mina läsare är också vana att bli dömda, de skriver långa brev till mig om hur de blivit behandlade av samhället. Hur människor verkligen dömt personen i fråga! Några av dessa har jag publicerat på min hemsida under fliken egna berättelser. Det för att visa att deras historia betyder någonting, för varje historia är unik och viktig.

Jag dömde också människor väldigt mycket för några år sedan, må jag erkänna. För jag har inte varit en perfekt människa genom livets väg. Jag vill heller aldrig framstå som någon super-människa.   Sanningen är den att jag gör vad som känns rätt, vad som känns ärligt och rättvist. Idag försöker jag att bemöta alla människor som tar kontakt med mig med respekt. För jag är helt övertygad om att varje människa även den mest sargade själen förtjänar någon typ av respekt. Jag försöker heller inte döma någon och försöker inte göra det misstag jag anser att människor gjort mot mig. På så vis utvecklas jag bäst!

Just att döma utan att veta vem människan är kan vara ett väldigt stort misstag. Det kan kännas och göra ont länge. Speciellt när man blivit dömd för någonting man inte gjort, eller fått ett för hårt straff som man inte förtjänar. Ty det har jag också upplevt.

Med dessa ord vill jag säga döm ingen av din lyhördhet, försök istället se människan i varje individ. Kom ihåg vad du vet är bara en lien bråkdel av vad människan som du tror dig veta mycket om har lärt sig och förstår.

Jag tänkte avsluta med en liten dikt, skriven av den amerikanske poeten, Edwin Arlington Robinson. Texten är hämtad från hans berättelse Richard Cory. Som beskriver den unge Richard, som är en rik och välutbildad man men ändå skjuter han sig själv i huvudet. Dikten beskriver synnerligen att man inte ska döma någon!

" Whenever Richard Cory went down town,
We people on the pavement looked at him:
He was a gentleman from sole to crown,
Clean favored, and imperially slim.
And he was always quietly arrayed,
And he was always human when he talked;
But still he fluttered pulses when he said,
"Good-morning," and he glittered when he walked.
And he was rich – yes, richer than a king –
And admirably schooled in every grace:
In fine, we thought that he was everything
To make us wish that we were in his place.
So on we worked, and waited for the light,
And went without the meat, and cursed the bread;
And Richard Cory, one calm summer night,
Went home and put a bullet through his head."

I bloggar, filmer och tidningar läggs mycket fokus på offer för mobbning. Det är bra, ingen tvekan om det!

Men vi måste se helheten. Den som utsätter en annan människa för kränkningar är oftast en skadad individ. Jag kunde märka flera psykopatiska drag i de som mobbade likt en diktator som tyranniserar sitt folk. Tyranniserade de mig, skillnaden är att de som mobbade mig var flera. Det fanns ingen riktig ledargestalt i gruppen. De gjorde lite som de själva ville. Huvudsaken var att det kändes bra för den som utförde handlingen.

I vilket fall, de som mobbade mig bar på en djup och svår hemlighet. Ett lidande i själen, de hade nämligen själva fått utstå våld och elände av före detta elever på skolan. Det vet jag, för det har det själv berättat och jag tvivlar inte på att deras ord är sanna. De blev manipulerade till att acceptera ett system som varje människa egentligen borde begripa och veta är fel. Så mobbningen var inte i grund och botten deras fel. Även om detta resonemang inte försvarar deras handlingar. Det är någonting djupare än så. Många personer som skickas till internatskolor, skickas dit just för att de har problem. Jag fick höra historier om elever som haft det svårt i livet redan under min första månad på skolan. Och detta vet skolledningen om, det råder ingen tvekan om det. Varför då personalen på skolan säger säg hantera någonting som det egentligen inte kan hantera är för mig ett dilemma.

Inom den kognitiva socialpsykologin studeras det mycket hur en enskild individs tankar, känslor och åsikter påverkas av andra. Jag påverkades av deras tankar, känslor och åsikter. Under en period trodde jag att den behandling  de utsatte mig för var rätt. De som utsatte mig njöt naturligtvis av makten. Och de fick ut någonting, de kände någonting. Vi alla känner väll till Milgrams berömda lydnadsexperiment? Om ni inte gör det kan ni läsa mer om experimentet här.

Åter till huvudbudskapet med inlägget. Den som mobbar kan inte hatas, vi vet redan vad hat leder till. Jag vet i alla fall och hoppas ni som läser detta tar lärdom av mina ord. För en viktig källa till våldet är förutom brist på moral just kunskapsbrist. Djupt därinne i hjärtat på även förövarna är jag helt övertygad om att det döljer sig sorg, vrede och ilska. Emotioner som resulterar i handlingar mot oskyldiga människor. Handlingar som beror på något. Om folk bara vågar berätta vad det bär på för vuxna människor, tror jag situation för dagens ungdomar skulle se mycket finare ut. Till saken hör också att vuxna människor agerar korrekt. Vi måste förstå varandra, jag förstår de som mobbade mig men det betyder inte att jag går med på den behandling de tvingade mig att utstå. Och som jag också blev manipulerad till.