Ett rasistiskt vansinnes dåd i Charleston, USA. En fruktansvärd tragedi för många. Men anhöriga förlåter, att förlåta är inget krav och inget man måste göra. Jag har full förståelse för människor som inte väljer att förlåta en mördare eller en våldtäktsman.  Att inte hata i en sådan situation är beundransvärt, att förlåta och på något vis försöka gå vidare är fint. Att bemöta hat, våld och ondska med kärlek är det bästa man kan göra. Rasism är vansinnigt och kan aldrig accepteras vi måste bemöta hatet genom öppenhet, gemenskap och förlåtelse. Det finns många förebilder här ute i världen som pratar om förlåtelse och kärlek istället för hat och ondska. Samtidigt som jag vill betona att upprättelse och rättfärdighet är viktigt. Jag lärde mig bland annat att förlåta på grund av någorlunda rättvisa.  

http://www.bbc.com/news/world-us-canada-33194121 

http://www.svd.se/21-arige-dylann-roof-atalas-for-nio-mord/om/skjutningarna-i-charleston

 "Jag kommer aldrig få hålla om min mamma igen, men jag förlåter dig.", sa dottern till en av dom som mördades.

Jag har tidigare skrivit mina egna tankar om just förlåtelse och varför jag beundrar och ser upp till människor som förlåter ondskans människor. Självklart är inte min avsikt att jämföra mitt fall med massmord. Min avsikt är endast att prata om förlåtelse som begrepp och varför jag tror att kärlek och förlåtelse kan vara till stor nytta i dagens samhälle, där jag tror att många tyvärr blivit rädda för att förlåta.

Att förlåta är ett mångfacetterat begrepp som har olika betydelse för olika människor. För mig betyder förlåtelse att gå vidare med mitt liv, och kunna se mina förövare i ögonen framförallt när dem sonat sitt straff även fast inte alla gjort det. Även fast man förnekar, förkastar och vägrar erkänna så kan jag förlåta.

Att förlåta en massmördare däremot skulle förmodligen ha en helt annan mening och betydelse, ärlig talat vet jag inte vad det skulle innebära och jag vill heller aldrig veta. Men jag beundrar sannerligen människor som förlåter. Jag tänker att dessa förebilder sprider innerlig kraft och styrka till oss som blir utsatta för alla former av brott. 

Läs även:

"Att förlåta en gudagåva" 

I veckan har det blossat upp en debatt angående måndagens avsnitt av ”Svenska fall för FBI”, där det bland annat sades ”att personer med autism kan bli besatta av att döda”. Att en av Sveriges ledande experter inom rättspsykiatri gör ett sådant generellt uttalande, är motbjudande det är ungefär samma sak som att säga att människor med fysiska funktionshinder skulle vara slöa eller lata.  Jag förstår att människor blir upprörda och fördömer uttalandet, då vem som helst kan döda en annan människa. Det är verkligen inte så att personer med Autism är överrepresenterade när det gäller mord. Det är lika befängt som det låter. Det är förresten inte diagnosen som gör en människa till en mördare, det är rad yttre och miljömässiga omständigheter som påverkar handlingen. 

De allra flesta människor med autism lever sina liv men tvingas tyvärr brottas med, svårigheter, samhällets fördomar och förtryck. Samtidigt som väldigt många har unika färdigheter och talanger tack vare sin diagnos.

Jag har som sagt själv autism och uttalar mig därför. Vi är inte mer opålitliga än andra, vi är inte våra diagnoser, vi är läkare, lärare, journalister politiker, författare, föreläsare eller konstnärer och framförallt människor många med familjer och barn. Vi har drömmar mål och visioner precis som alla andra. Vi drabbas tyvärr också av mänskliga kriser.  

När jag ibland är ute och föreläser har jag mött många människor, en hel del säger att de till viss del kan identifiera sig och jag tror att vi alla har drag av Autism, ADHD och andra diagnoser. Det är inte farligt att leva med en psykisk diagnos, det är faktiskt någonting att vara stolt över även om jag önskar att jag hade kunnat begränsa mig och se helheten eller tänka lite mer långsiktigt i vissa sammanhang. Trots allt blickar ofta tillbaka och tänker på vad min Autism och ADHD faktiskt bidragit med, jag vet t.ex. inte om jag hade startat min hemsida och blogg utan mina diagnoser. Med stort stöd av min familj har jag lagt ner mycket tid och krigat så mycket för min egentliga självklara rätt. Jag vet faktiskt inte om jag hade orkat kämpa så mycket som jag har gjort utan mina diagnoser. Även om jag är övertygad om att det viktigaste är stödet från andra människor, att vi ALLA backar upp varandra när vi har våra med och motgångar.

Jag tror att samhällets fördomar successivt håller på att försvinna även om det finns många kvar. Jag tror att folk börjar inse att vi vinner mer på att inkludera istället för att exkludera. Dagens samhälle förenar oss mer. Kändisar tar parti för människor som blir utsatta. Miljöer där vi alla kan trivas, där vi inte diskrimineras och stigmatiseras odlas succesivt fram. En liten "revolution" är på gång och jag uppskattar verkligen när människor ger sig in i debatten. För det är inte okej att människor med hög position kränker andra genom sin uppenbara okunskap.  

Personligen tog jag inte åt mig ett dugg av uttalandet. Men jag vill ändå visa mitt ställningstagande och tycker därför att det är god ton att TV4 på bästa sändningstid ber om ursäkt. Håller du med rösta här.

http://www.expressen.se/noje/malena-ernmans-ilska-mot-tv4-forbannad/

http://nyheter24.se/debatt/799682-jag-kraver-en-offentlig-ursakt-av-er-tv4