Ingen har väll undgått veckans medierapportering? Bilder som berör och får de allra flesta av oss att vilja hjälpa till. Flyktingsituationen är i vår samtid den värsta sedan efter andra världskriget. Syrien är ett fullständigt sargat land, hälften av Syriens befolkning har antingen lämnat landet eller blivit dödade. Vi som bor i Sverige kan endast ges en föreställning om hur det måste vara att bo kvar i Syrien idag. Hälften av alla flyktingar är därtill barn under 11 år, barnen vandra många mil och ibland också dagar i landskap som vi inte kan föreställa oss utan varken mat eller vatten. Infrastrukturen har även kollapsat i närliggande områden. Därför behövs organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen och UNHCR.  

Ungern bygger ett fyra meter högt stängsel och Ungerns regering vill att den som tar sig över muren till ”fria” Europa ska fängslas. Jag blir förvirrad och illa berörd för att man helt legalt behandlar medmänniskor på ett sådant hänsynslöst vis. Samtidigt som jag beundrar allt engagemang och att majoriteten av svenskarna har heder och moral. Vi vill bidra och vi ger mycket.

Jag har länge tänkt vad jag kan göra, ibland skänker jag någon hundralapp men det räcker inte, jag vill också inspirera andra till att ge därför valde jag nyligen att engagera mig för en katastroforganisation.

Men 10 % av svenskarna vill inte hjälpa till överhuvudtaget enligt en undersökning som gjordes den 4:e september i år. Jag förstår men ändå inte. En hundralapp kan vara mycket pengar för en ensamstående mor eller far. Men att bidra med solidaritet och medmänsklighet och att faktiskt acceptera att en del av våra gemensamma skattepengar går till människor i nöd är inte speciellt mycket begärt. Av världens alla flyktingar är det inte speciellt många individer som lyckas ta sig till Sverige, 2014 beviljades 35500 personer asyl i Sverige det motsvarar knappt 2 % av världens många flyktingar som söker asyl och en liten promille av världens befolkning. Inte ens en promille. Människor på flykt som tillslut kanske lyckas ta sig till Sverige efter långa och skräckfyllda turer måste få ett avslut på sina ofrivilliga färder. Människorna har rätt till ett värdigt välkomnande. Människorna har rätt att inte bli objektifierade, hatade eller diskriminerade. Barnen har rätt att gå i skolan!

Vi kan göra vad vi kan för att motverka rasismen och förtryck. Genom att visa stödet i praktiken och jag tänker att det fortfarande finns stor godhet i Sverige. Jag tror på godheten.

”En kan inte göra allt men alla kan göra något.”

Vi privilegierad får naturligtvis inte glömma bort vårt allmänmänskliga ansvar att hjälpa miljontals människor som just nu befinner sig i hårda landskap utan sanitära, nödvändiga behov. Människor som aldrig får chansen eller möjligheten att komma till Europa. Ett värdigt Europa. Inte minst människorna som är kvar i Syrien! Häromdagen såg jag förresten en bild på en flicka i Makedonien som för första gången på länge kunde borsta tänderna, tänk att en liten tandborste för några kronor synnerligen kan glädja ett barn.

Jag är tacksam över att bo i Sverige, jag önskar och vädjar av hela mitt hjärta att jag kan fortsätta att vara stolt över vår anständighet. 

Ett rasistiskt vansinnes dåd i Charleston, USA. En fruktansvärd tragedi för många. Men anhöriga förlåter, att förlåta är inget krav och inget man måste göra. Jag har full förståelse för människor som inte väljer att förlåta en mördare eller en våldtäktsman.  Att inte hata i en sådan situation är beundransvärt, att förlåta och på något vis försöka gå vidare är fint. Att bemöta hat, våld och ondska med kärlek är det bästa man kan göra. Rasism är vansinnigt och kan aldrig accepteras vi måste bemöta hatet genom öppenhet, gemenskap och förlåtelse. Det finns många förebilder här ute i världen som pratar om förlåtelse och kärlek istället för hat och ondska. Samtidigt som jag vill betona att upprättelse och rättfärdighet är viktigt. Jag lärde mig bland annat att förlåta på grund av någorlunda rättvisa.  

http://www.bbc.com/news/world-us-canada-33194121 

http://www.svd.se/21-arige-dylann-roof-atalas-for-nio-mord/om/skjutningarna-i-charleston

 "Jag kommer aldrig få hålla om min mamma igen, men jag förlåter dig.", sa dottern till en av dom som mördades.

Jag har tidigare skrivit mina egna tankar om just förlåtelse och varför jag beundrar och ser upp till människor som förlåter ondskans människor. Självklart är inte min avsikt att jämföra mitt fall med massmord. Min avsikt är endast att prata om förlåtelse som begrepp och varför jag tror att kärlek och förlåtelse kan vara till stor nytta i dagens samhälle, där jag tror att många tyvärr blivit rädda för att förlåta.

Att förlåta är ett mångfacetterat begrepp som har olika betydelse för olika människor. För mig betyder förlåtelse att gå vidare med mitt liv, och kunna se mina förövare i ögonen framförallt när dem sonat sitt straff även fast inte alla gjort det. Även fast man förnekar, förkastar och vägrar erkänna så kan jag förlåta.

Att förlåta en massmördare däremot skulle förmodligen ha en helt annan mening och betydelse, ärlig talat vet jag inte vad det skulle innebära och jag vill heller aldrig veta. Men jag beundrar sannerligen människor som förlåter. Jag tänker att dessa förebilder sprider innerlig kraft och styrka till oss som blir utsatta för alla former av brott. 

Läs även:

"Att förlåta en gudagåva" 

I veckan har det blossat upp en debatt angående måndagens avsnitt av ”Svenska fall för FBI”, där det bland annat sades ”att personer med autism kan bli besatta av att döda”. Att en av Sveriges ledande experter inom rättspsykiatri gör ett sådant generellt uttalande, är motbjudande det är ungefär samma sak som att säga att människor med fysiska funktionshinder skulle vara slöa eller lata.  Jag förstår att människor blir upprörda och fördömer uttalandet, då vem som helst kan döda en annan människa. Det är verkligen inte så att personer med Autism är överrepresenterade när det gäller mord. Det är lika befängt som det låter. Det är förresten inte diagnosen som gör en människa till en mördare, det är rad yttre och miljömässiga omständigheter som påverkar handlingen. 

De allra flesta människor med autism lever sina liv men tvingas tyvärr brottas med, svårigheter, samhällets fördomar och förtryck. Samtidigt som väldigt många har unika färdigheter och talanger tack vare sin diagnos.

Jag har som sagt själv autism och uttalar mig därför. Vi är inte mer opålitliga än andra, vi är inte våra diagnoser, vi är läkare, lärare, journalister politiker, författare, föreläsare eller konstnärer och framförallt människor många med familjer och barn. Vi har drömmar mål och visioner precis som alla andra. Vi drabbas tyvärr också av mänskliga kriser.  

När jag ibland är ute och föreläser har jag mött många människor, en hel del säger att de till viss del kan identifiera sig och jag tror att vi alla har drag av Autism, ADHD och andra diagnoser. Det är inte farligt att leva med en psykisk diagnos, det är faktiskt någonting att vara stolt över även om jag önskar att jag hade kunnat begränsa mig och se helheten eller tänka lite mer långsiktigt i vissa sammanhang. Trots allt blickar ofta tillbaka och tänker på vad min Autism och ADHD faktiskt bidragit med, jag vet t.ex. inte om jag hade startat min hemsida och blogg utan mina diagnoser. Med stort stöd av min familj har jag lagt ner mycket tid och krigat så mycket för min egentliga självklara rätt. Jag vet faktiskt inte om jag hade orkat kämpa så mycket som jag har gjort utan mina diagnoser. Även om jag är övertygad om att det viktigaste är stödet från andra människor, att vi ALLA backar upp varandra när vi har våra med och motgångar.

Jag tror att samhällets fördomar successivt håller på att försvinna även om det finns många kvar. Jag tror att folk börjar inse att vi vinner mer på att inkludera istället för att exkludera. Dagens samhälle förenar oss mer. Kändisar tar parti för människor som blir utsatta. Miljöer där vi alla kan trivas, där vi inte diskrimineras och stigmatiseras odlas succesivt fram. En liten "revolution" är på gång och jag uppskattar verkligen när människor ger sig in i debatten. För det är inte okej att människor med hög position kränker andra genom sin uppenbara okunskap.  

Personligen tog jag inte åt mig ett dugg av uttalandet. Men jag vill ändå visa mitt ställningstagande och tycker därför att det är god ton att TV4 på bästa sändningstid ber om ursäkt. Håller du med rösta här.

http://www.expressen.se/noje/malena-ernmans-ilska-mot-tv4-forbannad/

http://nyheter24.se/debatt/799682-jag-kraver-en-offentlig-ursakt-av-er-tv4

• Vilka 5 tips har du för att må bra?
• Vilka 5 favoritlåtar om psykisk hälsa eller ohälsa du vill tipsa om?
•  Vilka 5 utmaningar du vill skicka till politiker och beslutsfattare?
•  Vilka 5 favoritfilmer om psykisk ohälsa vill du att andra ska se?
•  Vilka 5 platser förknippar du mest med psykisk hälsa eller ohälsa?
• Vilka 5 myter och fördomar vill du ta död på?
• Vilka 5 positiva artiklar vill du se i kvällspressen?
•  Vilka 5 tips har du för att starta samtal på jobbet, i skolan, på bussen, vid bardisken?

Visst är det sant "Unga tjejer mår sämst", det är för jävligt att människor skadar sig själva och inte får professionell hjälp. Att så många unga och äldre mår dåligt är en skam för välfärdsstaten Sverige. Jag förnekar inte fakta och själva innehållet i en enligt min åsikt något vinklad artikel. Det som fick mig att reagera var rubriken: ”Unga tjejer mår sämst” - Hallå! En av anledningarna till varför unga människor mår dåligt är just för att vi ständigt tävlar om att må sämst eller bäst. Jag menar inte att det är fel att tävla men det måsta finnas någon extrem gräns. Det är fanatiskt, osmakligt och vansinnigt att tävla om psykisk ohälsa. När den svenska empatin, solidariteten och respekten håller på att försvinna i individualism samhället, då är gränsen nådd enligt min mening. Jag blir därför nämnvärt irriterad på mediernas säljande beteckningar.  

Men det som verkligen får mig till att vilja skriva det här inlägget är samhällets fördomar mot oss killar, du ska vara: "stark”, ”man nog” och ”ha mage nog att stå upp för dig själv i alla lägen". Är du: "svag" (som kille) ska du: ”klara dig själv”, "inte mitt problem".

Jag blir med all rätt upprörd över att män, kvinnor, killar och tjejer fortfarande behandlas olika i mitten av 2000 talet, att särbehandlingen fortfarande är så pass omfattande som den faktiskt är trots att vi borde ha mer kunskap än något årtionde. Och vem vill läsa denna text skriven av ett psyko, en arg, livsfarlig, inkompetent och instabil dåre, en komplett idiot? Läs om så är fallet HELA texten en gång till. Jag ber dig.

Att må dåligt som kille är riktigt påfrestande speciellt att bli behandlad med korkade kommentarer som:

– Du ska vara tacksam att någon ville hjälpa dig pysen
– Det är väll bara att du slutar att dricka och skada dig själv
– Du är ju grabb, ryck upp dig pojken och bli till man

Det är inte bara jag som delar den här verkligheten (d.v.s. att jag stött på ogrundade uppfattningar inom exempelvis vården). Jag har pratat med många ungdomar som instämmer och det är rent ut sagt förjävligt att så många människor faktiskt inte får chansen, att prata med någon om vardagliga och allmänmänskliga problem för att man har attityden att människor som mår dåligt ska rycka upp sig eller endast behöver medicin.

Visserligen finns det professionella vuxna och jag tror alltid gott om människor och att människor kan förändras. Det är väll det som kan ställa till det ibland i min vardag, att jag är lite för godtrogen och snäll mot människor som egentligen borde vara snällare. Men när jag verkligen ryter till då gör jag det för att andra ska få hjälp. De allra flesta människor har säkert för avsikt att vara hjälpsamma och goda. Det finns en anledning till varför just du valde att bli polis, lärare eller sjuksköterska. Vissa förstår bara inte hur ont det kan göra i en människosjäl och att psykisk ohälsa angår oss alla. Därför vill jag öppenhjärtigt vädja till att fler ska förstå.

Att drabbas av kraftig ångest, ett eller flera självmordsförsök kan faktiskt innebära döden minst lika ofta som cancer innebär döden. Att ha ont i själen kan vara minst lika obehagligt som att ha ont i benet. Som jag en gång sa till en mycket vänlig polispatrull som körde mig till psykakuten i Stockholm, när jag mådde som sämst, då jag förövrigt fick prata med en väldigt förstående och kompetent läkare:

– Att ha ont i själen kan vara lika jobbigt som att ha ont i benet
– Exakt
– Är det okej om vi åker nu?
– Ja
– Hejdå Jakob, ta hand om dig

Små enkla vänliga ord som "Jag förstår hur du känner" eller "Hejdå" fick mig att minnas poliserna med värme. Tålamod från läkarens sida fick mig att minnas läkaren som en medmänniska. Tillskillnad från läkaren som sa: "Du mår ju inte speciellt dåligt, det är väl bara att du rycker upp dig och tar tag i ditt liv en gång för alla". Men hur gör man det när man mår så pass dåligt att man faktiskt inte kliver upp ur sängen på 20 timmar? Och läkaren som bara hade tid med mig i 15-20 minuter och sedan gav mig en massa tabletter för att det skulle lindra min ångest, fast jag sa: "Jag behöver få prata med någon, i första hand, jag behöver nog också långvarig form av terapi".

Jag bestämmer själv när jag vill ryta ifrån och när jag vill vara tacksam. Ingen ska någonsin tala om för mig när jag ska vara glad, förbannad, ledsen, orolig, lycklig eller tacksam.

Jag förstår att du är pressad, rädd och stressad och förlåter dig även om du aldrig kommer att våga erkänna när du faktiskt gjort fel.

Därför riktar jag det här inlägget särskilt till dig, (oavsett yrke), dig med engagemang och kurage som jag inte kommer att glömma bort i första taget, dig som bryr dig om människor och behandlar patienter utifrån deras behov och förutsättningar. Till dig som har gått emot bökiga enhetschefer med orden - Nu jobbar jag med Jakob, jag kan inte vara på tusen ställen samtidigt. Människor som jag minns och som jag beundrar, människor som inte är fega och som har ett hjärta av guld. Jag vill tacka er, tack för att ni tog er tid trots att ni har förbaskat mycket att göra och tack för att ni inte var rädda att förlora er status eller ert jobb. För är ni modiga så vinner vi tillslut för då förstår cheferna att kraven som ställs på oss är både orimliga och omänskliga. Tack för att just du lyssnade, jag behövde bara få prata av mig lite.

Istället för att du skulle säga:

– Jakob du har alla möjligheter att avsluta ditt liv precis när du vill
– Du bestämmer själv över ditt liv
– Inte mitt problem
– Jag bryr mig inte

Så önskade jag att du skulle säga:

 – Du förtjänar att leva precis som alla andra
 – Jag sparkar inte på den som redan ligger
 – Jag har varit där. Jag förstår dig..

Det enkla, naturliga och medmänskliga istället för alla ord och inbakade teorier som hjärntvättade och sårade mig som individ och människa.

Jag vill inte framstå som en besserwisser eller en elak jävel. Men ibland svider verkligheten till och det gör faktiskt ont i mig när jag tänker på människor som far illa i ett av världens bästa länder, samtidigt som väldigt många har det bra. Egentligen vill jag överhuvudtaget inte behöva ryta till för att folk ska begripa att alla kan må dåligt ibland. Det handlar om dig och mig. Blir man sjuk så behöver man hjälp oavsett om sjukdomen är fysisk eller psykisk. Oftast hjälper ett professionellt samtal men ibland så krävs det mer än ett samtal och vad är egentligen ett sunt bemötande? Ni behöver inte hålla med, men jag måste få uttrycka min åsikt, för jag vet hur det känns att vara inburad i ett system där människor ignorerar dig och "vinner" på det själva. Det är inte okej!

Jag skriver detta inlägg för att jag känner stark empati och förståelse för en nioårig pojkes frustration. Inte bara hans irritation, det vore konstigt om inte fler blev upprörda över händelsen som i veckan uppdagats. Händelsen där en ordningsvakt dunkar en nioårings huvud mot stengolvet. Det är tragiskt, beklämmande och anmärkningsvärt att det ska behöva gå så långt att en nioårig pojke blir misshandlad och rädd innan någon reagerar. För problemet med olämpliga och outbildade ordningsvakter har pågått under så många år. Åtskilliga ordningsvakter har åtalats på nattklubbar i exempelvis Stockholm och Göteborg.  Och vi har sett flera fall av barnmisshandel. Ändå verkar inte myndigheter agera tillräckligt.
 
Jag har personliga erfarenheter av ordningsvakters många gånger helt oprovocerade våld. Erfarenheter som gör mig upprörd. Diskriminering och trakasserier är tyvärr ingen ovanlighet på krogen. Samtidigt som jag måste erkänna att det faktiskt finns en hel del bra ordningsvakter som gör sitt jobb. Ordningsvakter som är lämpliga ska naturligtvis med rätt utbildning kunna utföra sin tjänst. 
 
Men en gång gick det till och med så långt att jag blev oskyldigt anklagad för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd, allt för att ordningsvakten ville visa sin makt genom att släpa in mig i ett soprum, örfila mig, kalla mig för råtta och sedan dunka mitt huvud mot marken där jag faktiskt hörde råttornas läten under marken påriktigt. Det kändes inte speciellt behagligt och jag undrar vad ordningsvakten hade tyckt om den här typen av behandling? Hans kollega stod bara tyst och glodde medans sadisten hånade mig. Sedan kom polisen och räddade mig. Jag som aldrig någonsin, inte ens i mina vildaste fantasier skulle utöva våld var plötsligt misstänkt för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

Han trodde som så många andra människor att han hade makt över mig. När jag slutligen fick pappret hem i brevlådan "Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen" kände jag lättnad och att han var en jävla pajas som gjorde bort sig inför rättsväsendet och framförallt inför sina kollegor. 
 
Jag förstår att problemet med olämpliga ordningsvaket är komplext. Många gånger går  tyvärr inte våldet som utövas av ordningsvakter att bevisas, eftersom utrymmen där våldet sker oftast inte har några kameror och tyvärr förekommer det att lojala (gentemot varandra) och rädda ordningsvakter gaddar ihop sig och ljuger. 
 
Till att börja med föreslår jag att regeringen omgående tillsätter en utredning om hur vi kan lösa problemet med ordningsvåld. En potentiell lösning kan vara att samtliga ordningsvakter utbildas till poliser. Jag har högt förtroende för polisen i jämförelse med mina många erfarenheter av olika ordningsvakters bemötande.  

Jag hoppas ni ordningsvakter som läser det här förstår varför mitt förtroende för er kåranda är nästintill rubbat. Jag önskar också att ni som är kompetenta nog utbildar er till poliser.
 
Jakob Lindén
 
Författare och föreläsare
Läs även
http://nyheter24.se/debatt/786570-mina-skattepengar-ska-inte-betala-vald-mot-barn

Idag är det fria ordet, yttrandefriheten och vår kritik mot våldet viktig. Debatten om våld måste hållas levande. Jag fördömer och äcklas över gårdagens ondskefulla gärningar I Frankrike. Ord räcker inte till. Alla berörs direkt eller indirekt av våld. Våldet kan utövas av vem som helst för att förhindra utövandet av våld måste vi föreläsa och sprida kunskap om våldet i skolor, på gator och torg. Vi får aldrig låta oss tystas av fega människor som försöker censurera det fria ordet. 
 
" Våldet står på agendan. Ett komplext och mångfacetterat våld, som alldeles för ofta uttrycker sig genom olika former av maktmissbruk.FN ger i flera rapporter kritik till Sverige. FN kritiserar framför allt behandling av häktade barn, isolering i ungdomshäkten, brutalt polisvåld och outredda hatbrott i Sverige. Enligt regeringen är kritiken välkänd."

Läs hela debattartikeln på Nyheter24:
http://nyheter24.se/debatt/786570-mina-skattepengar-ska-inte-betala-vald-mot-barn