Våld handlar i synnerhet om makt

Jag har skrivit många blogg och debattinlägg om våld, brott på nätet och det hat som finns överallt i samhället. Avskyn som nästan skrämde mig till tystnad men idag format andra typer av synsätt hos mig som människa. Bland annat: ”Agera mot nätets kameleonter på samma sätt som vi gör annars!”. I inlägget ger jag ett konkret exempel: ”Vem skulle inte bli förbannad om någon kallade en 12 årig flicka för hora på bussen, trakasserade henne och kom med rena hot till henne? Vem skulle inte agera? Om flickan dessutom gång, på gång ropade – stopp, sluta ni sårar mig! Vem skulle låta dessa personer gå av bussen utan att ta ansvar för sina handlingar?” Jag skulle idag vilja gå ännu längre och säga: ”Vem skulle inte bli förbannad om någon tog en 12 årig flicka på bussen, trakasserade henne, hotade henne och sedan tvingade henne att penetrera sig själv. Vem skulle inte agera och vem skulle påstå att flickan gjort ett eget val? Om flickan dessutom gång på gång ropade – stopp sluta, ni sårar mig! Vem skulle låta dessa personer gå av bussen utan att ta ansvar för sina handlingar?”. Visst skulle polisen komma ganska snabbt och häkta killarna, visst skulle alla samhällets resurser prioriteras? Förmodligen, men när det gäller en våldtäkt på nätet är det bara förhoppningsvis och det skrämmer mig verkligen.
 

Igår sände Uppdrag Granskning ännu ett alarmerande reportaget ”Våldtagen på nätet”. Jag har pratat med en hel del unga tjejer som berättar om vedervärdiga övergrepp, men vi får inte glömma bort att det också finns pojkar som blir våldtagna eller misshandlade på nätet, i skolan eller i hemmet. Personerna som blir utsatta känner skam, skuld, ångest och stress. Många blir självdestruktiva eller ger sig på andra. Alldeles för ofta berättar individerna att samhället (polis, socialtjänst, föräldrar eller skolpersonal) inte gjort någonting. Det förvirrar mig och gör mig lika bedrövad varje gång jag hör en ung människa säga:”Ingen gjorde något, jag kände/känner mig värdelös och smutsig, jag skar/skär mig själv, jag tog/tar tabletter han har förstört mitt liv”. Man ifrågasätter brottsoffer och går många gånger helt på förövarnas linje. Jag har sett för många exempel för att inte kunna påstå att så är fallet. Jag är inte polis, psykolog eller läkare. Men jag är erfarenhetsexpert.  Ingen ger mig befogenhet eller makt att göra det jag kanske skulle vilja göra för att hjälpa barnet/den unge. Därför kan jag många gånger känna mig fullständigt maktlös. Det gäller att tro, be och hoppas. Många gånger blir det bättre för barnet/den unge dessvärre inte alla gånger.

Jag utbildar mig och kommer länge att fortsätta att undersöka detta oerhört osäkra ämne, som jag tycker är viktigt. Ett ämne som många faktiskt vill diskutera med mig, vilket är bra. Många gånger genom att lyssna på ungdomar och deras berättelser. Det kan t.ex. handla om en farfar som utsatt barnbarnet för sexuella övergrepp. I fallet intervjuades först farmor, farmor förnekade allt. Sedan skickades ett papper hem till farfar, farfar blev kallad till polisen på förhör men sen undanröjde farfar alla tänkbara bevis som existerade. Ingen tog beslut om husrannsakan. Man var helt enkelt för osäker eller okunnig. För barnet upplevdes det hela som att både polis och socialtjänst gick helt på farmor och farfars linje. Barnet kände sig oerhört sviken, rädd, ensam och ledsen. Barnet började att skada sig själv.

Det är en dyster och hård verkligen som jag möter. Å andra sidan vill jag betona och ge en stor eloge till alla brottsofferstödjare, poliser, åklagare, domare och målsägandebiträden runtom i landet som faktiskt utför ett enastående arbete. Det gläder mig varje gång jag håller en föreläsning om ”Brott på nätet” och varje gång jag får chansen att undervisa och se passion och glöd. Det minsta jag kan göra är att ge er tips och råd. Varje gång någon frågar mig: ”Jakob vad tycker du borde ha gjorts annorlunda är det någonting du önskade att samhället kunde ha gjort för dig?”, svarar jag med inlevelse på frågan.