Igår visade SVT:s Uppdrag Granskning ett skrämmande reportage om Rosengårdsskolan. Det visades bland annat upp en film där flera elever barrikaderar en dörr, så att läraren först inte inte kunde komma in. När läraren tillslut kom in hotade hon med att ringa hemmet. Hennes svar blev – Jävla hora och ett knytnävsslag i ansiktet.

UG:s reporter hittar en av pojkarna som medverkat i filmen. När reportern konfronterar pojken med filmen och frågar följande fråga:

-Hur ofta gjorde ni det här?

Får han följande svar: 

-Varje dag.

Rosengårdsskolan stängdes ned.

Andreas Konstantinides (S), bad efter att ha sett reportaget alla de barn som förlorat sin skola om ursäkt. Frågan är hur uppriktig Konstantinides är?

Det vi såg i UG:s reportage kan endast tolkas som ett bevis på en ostrukturerade och farlig skola. Rosengårdsskolan är inte något unikt exempel. Enligt mina erfarenheter har en strukturlös skola, som inte förbereder sina elever för vuxenlivet tyvärr blivit verklighet.

Alla vet att resultaten sjunkit och att följderna blivit förödande. Jag vill ändå tro att saker och ting kan bli bättre och att vissa delar av skolan är bra.

Jag har faktiskt gått i skolan i 13 år. Jag har gått i många olika skolor från norr till söder. Jag har sett förbannat stora skillnader i hur resurser prioriteras och i hur barn behandlas. 13 år av entusiasmen, kunskap och utveckling. Men också 13 år av mobbning, nedskärningar och okunskap.

Jag skriver detta för att jag är arg, bekymrad och sorgsen över att inte tillräckligt hänt under mina 13 år. 

Ni vuxna har bara tittat på samtidigt som min skolgång förfallit. Min utbildning, mina möjligheter och mina förutsättningar har varit orättvisa tack vare er. Jag är 19, jag känner att jag måste göra något för alla de barn som lider i tysthet. Men när jag verkligen försöker agera, då skyller ni alltför ofta dessvärre på det ena och det tredje. Ni förstår inte att mönstret måste brytas, att det handlar om prioriteringar, att det behövs nytänk att alla människor är individer och inte maskiner.

Jag generaliserar inte. Det är en viktig sak som jag lärt mig i skolan: att inte bedöma onyanserat. Jag menar inte att alla vuxna blundar. Det finns sannerligen fantastiska människor. Riktiga förebilder! Jag önskade bara att det vore fler sådana, fler som förstår barnen fullt ut.

Jag borde ha reagerat för länge sen. Jag borde ha satt käppar i mitt hamsterhjul, jag borde ha agerat, jag borde ha sagt eller skrikit - såhär får det inte vara! Jag borde ha haft redovisningar om likvärdighet, jämlikhet och respekt i skolan. Nu vill jag sätta stopp för den negativa skolspiralen en gång för alla. Är ni med mig? Snälla, säg att ni också vill förändra den Svenska skolan en gång för alla. Det har gått för långt.

Hunden har länge varit ”människans bästa vän”. Samstämmig forskning visar att tamhundar, sedan 12 000 år tillbaka i tiden spelat en extremt viktig roll för människans utveckling. I Sverige har man funnit gravar, av hundar sedan 7000 år tillbaka i tiden. Idag har ungefär 600 000 hushåll i Sverige hund. Från början var hundens roll som nattvakt viktig i ett något outvecklat samhälle. Det ryktas om att den första hunden tämjdes, genom att jägaren belönade hunden för hennes duktiga ledaregenskaper då viftade hunden för första gången på svansen åt människan. Annan forskning visar att valpar i alla tider har väckt en stor glädjer hos människan, rent naturligt.

I likhet med människan kan dock varje hund bli farlig om denne behandlas på fel sätt. Tusentals fall av hundbett rapporteras varje år till sjukvården. Det beror oftast på att hunden uppfostrats i en pressad miljö, blivit utsatt för hot eller känt sig rädd. Det kan också vara stora skillnader på aggressiviteten inom olika hundraser. Därför är det viktigt att man har kännedom om varje specifik ras, dess likheter och skillnader. En hund som används i arbetande syfte för en människas välbefinnande ska alltid vara välutbildad, välbeprövad, testad och garanterat ofarlig.

Med rätt metoder blir de allra flesta tama hundar en del av flocken, och ser människan som en typisk ledargestalt. Eftersom hundarna får mat, motion och i princip alla sina behov tillfredsställda av just människan. Utan människan ingen överlevnad.

Idag är hunden mycket mer än bara ett redskap, hunden är många människors bästa vän, en väl utvecklad intelligent varelse såväl rationellt som medkännande. Tack vare människan som genom olika metoder tex. belönat och berömt hunden. Hunden har också på senare tid börjat understödja människan i läkande syfte. I dagens något inåtvända samhälle viftar hundar ständigt på sina svansar, till fördel för många människor och till nytta för många hundar. Förhållandet till hunden är sannerligen ömsesidig. Det är inte så att man vanligtvis utnyttjar hundar i dagens samhälle, även om många hundar och djur tyvärr far illa.

Det har varit en angelägen debatt om terapihundar den senaste tiden. Med anledning av just den debatten skriver jag det här inlägget.

Jag har själv vuxit upp med två, på senare tid dessvärre en hund. Jag kan bara intyga att hundarna många gånger varit mina allra bästa vänner. Faktum är att mina hundar aldrig varit fiender i relation till mig. Dessa fantastiska individer har funnits där med ödmjukhet, instinktivt skyddande och deltagande. Utan att döma eller skälla på mig, trots upprepade felsteg i livet. I vått och torrt. Utan tal men med otrolig förmåga att förstå och bemöta mina känslor med respekt för mig som människa. Kanske är det genom hundarna jag lärt mig den sanna innebörden av ärlighet.

Jag har också vistats på ett behandlingshem, på grund av mina missbruksproblem. Även om jag omgavs av fina människor under min behandling, hade jag jag önskat att jag fick möjligheten att ta del av en specialutbildad terapihund. Ytterligare en expert, som definitivt inte hade kunnat hjälpa mig rent konkret och fullständigt. Men hunden hade i varje fall varit en trogen vän som olikt människan aldrig drar någon slutsats eller klandrar. Jag är fullständigt övertygad om att varje människa behöver någon som endast iakttar, lyssnar och bryr sig.

Jag basera inte bara detta inlägg på fakta som jag läst, känslor och egna upplevelser. Jag har också sett exempel på autistiska barn, som faktiskt växer, vågar och får en bättre självbild med hjälp av hundar.

Jag tycker därför man borde införa terapihundar som progressiva resurser på varenda behandlingshem/ vårdhem i Sverige. Det lönar sig både ur ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Jag tvivlar inte en sekund på att både personal (som inte sällan har en tuff vardag) och patienter får ut oerhört mycket positivt av hundarnas närvaro.

Vi får dock inte glömma bort att det finns människor som är allergiska eller är rädda för hundar. Självklart ska bedömningen göras utifrån brukaren och personalgruppens specifika behov. Vi borde sträva åt målet att åtminstone en enhet på varje större behandlingshem/ institution, vårhem har hundar som kognitiva arbetande individer. Om det nu behövs en eller flera djur ska naturligtvis utredas.

Enhetschefer, kommuner och landsting. Utbilda en eller flera terapihundar nu! Tveka inte.

”Jag växte upp med två hundar. Mina hundar kom att betyda mycket för mig. Tilda och Tisja var båda två av rasen engelsk cockerspaniel. Jag fick schyst kontakt med båda hundarna och gick ofta långa promenader med dem. De förstod direkt när jag kände mig ledsen eller glad och idag är jag tacksam för detta deras inbyggda sinne. ”

Citerat ur min bok: ”Sanningens ord, 2011”.

http://www.popularhistoria.se/artiklar/vilda-vanner/

Hur mycket smärta tål en människa? Den frågeställningen väcks direkt i det Mexikanska Oscarsbidraget 2013. ”Smärtgränsen” är en hjärtskärande film som sannerligen gör ont att se. Filmen handlar om unga Alejandra som efter moderns död flyttar till en helt ny stad och placeras i en helt ny skola. Allt för att börja om igen. Filmen skildrar en fasansfull vändning i form av sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, misshandel och de många övergrepp som mobbning innebär. Det är svårt att inte känna skuld och ansvarskänsla till det som pågår efter att ha sett filmen. Att lämna salongen med gott samvete går helt enkelt inte.

I veckan har ett  omtalat våldtäktsfall där Hovrätten friade sex pojkar som dömdes för våldtäkt tidigare i år uppmärksammats och väckt starka känslor. En 15-årig flicka ska ha blivit våldtagen under en lägenhetsfest i Tensta. Enligt domen i Tingsrätten turades några av pojkarna om att våldta flickan, samtidigt som flickans kläder och mobiltelefon tagits ifrån henne. Flickan befann sig inte enligt Hovrättens dom i ett ”hjälplöst tillstånd”. Enligt domen saknas också bevisning för att flickan ska ha känt sig rädd eller råkat illa ut.

Våldtäkter sker dagligen på såväl skoltoaletter som på hemmafester. Enligt BRÅ var 96% av alla som anmälde våldtäkt kvinnor år 2012. När det gäller våldtäkt mot barn var hela 10% av offren pojkar.

Personligen tycker jag det är bra att människor visar sin totala avsky och skam åt rättsväsendet, att det är så få som döms för våldtäkt i Sverige överlag är katastrof, ett etiskt rättsfiasko. Problemet är att man trots bevis eller vittnen, många gånger väljer att inte tro på den som har blivit utsatt och dennes upplevelse av situationen. Istället lägger man fokus på hur förövaren upplever det hela. En konkret rättsskandal som styrker mitt påstående, är fallet där tre killar i Umeå under våren friades fast de kört upp en flaska i en kvinnas underliv så att hon började att blöda.

Det är omöjligt att inte bli äcklad rentav spyfärdig när man hör om de många fruktansvärda övergrepp som kvinnor utsätts för.

Jag var själv nära på att bli våldtagen, genom att nästan få en bandyklubba uppkörd i ändtarmen. Jag vet precis hur det känns att vara riktigt rädd för att bli våldtagen och jag kan bara föreställa mig smärtan av att uppriktigt sagt bli våldtagen.

Dock har någonting lyst med sin frånvaro i den här debatten om våldtäkt. Vad som missats är det våld som dagligen torterar oss män världen över. Är det så att vi män ska tåla mer våld än kvinnor, är det fegt att påstå att man blivit misshandlad eller våldtagen som man? Feminismen är bra men det får inte bli så att män diskrimineras och trakasseras på grund av de fördomar som präglar samhället. Det får heller inte bli så att vi glömmer bort de 10% respektive 4% av våldtäkterna som faktiskt anmäldes av pojkar eller män 2012.