Generalisera inte våldtäktsdebatten

Hur mycket smärta tål en människa? Den frågeställningen väcks direkt i det Mexikanska Oscarsbidraget 2013. ”Smärtgränsen” är en hjärtskärande film som sannerligen gör ont att se. Filmen handlar om unga Alejandra som efter moderns död flyttar till en helt ny stad och placeras i en helt ny skola. Allt för att börja om igen. Filmen skildrar en fasansfull vändning i form av sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, misshandel och de många övergrepp som mobbning innebär. Det är svårt att inte känna skuld och ansvarskänsla till det som pågår efter att ha sett filmen. Att lämna salongen med gott samvete går helt enkelt inte.

I veckan har ett  omtalat våldtäktsfall där Hovrätten friade sex pojkar som dömdes för våldtäkt tidigare i år uppmärksammats och väckt starka känslor. En 15-årig flicka ska ha blivit våldtagen under en lägenhetsfest i Tensta. Enligt domen i Tingsrätten turades några av pojkarna om att våldta flickan, samtidigt som flickans kläder och mobiltelefon tagits ifrån henne. Flickan befann sig inte enligt Hovrättens dom i ett ”hjälplöst tillstånd”. Enligt domen saknas också bevisning för att flickan ska ha känt sig rädd eller råkat illa ut.

Våldtäkter sker dagligen på såväl skoltoaletter som på hemmafester. Enligt BRÅ var 96% av alla som anmälde våldtäkt kvinnor år 2012. När det gäller våldtäkt mot barn var hela 10% av offren pojkar.

Personligen tycker jag det är bra att människor visar sin totala avsky och skam åt rättsväsendet, att det är så få som döms för våldtäkt i Sverige överlag är katastrof, ett etiskt rättsfiasko. Problemet är att man trots bevis eller vittnen, många gånger väljer att inte tro på den som har blivit utsatt och dennes upplevelse av situationen. Istället lägger man fokus på hur förövaren upplever det hela. En konkret rättsskandal som styrker mitt påstående, är fallet där tre killar i Umeå under våren friades fast de kört upp en flaska i en kvinnas underliv så att hon började att blöda.

Det är omöjligt att inte bli äcklad rentav spyfärdig när man hör om de många fruktansvärda övergrepp som kvinnor utsätts för.

Jag var själv nära på att bli våldtagen, genom att nästan få en bandyklubba uppkörd i ändtarmen. Jag vet precis hur det känns att vara riktigt rädd för att bli våldtagen och jag kan bara föreställa mig smärtan av att uppriktigt sagt bli våldtagen.

Dock har någonting lyst med sin frånvaro i den här debatten om våldtäkt. Vad som missats är det våld som dagligen torterar oss män världen över. Är det så att vi män ska tåla mer våld än kvinnor, är det fegt att påstå att man blivit misshandlad eller våldtagen som man? Feminismen är bra men det får inte bli så att män diskrimineras och trakasseras på grund av de fördomar som präglar samhället. Det får heller inte bli så att vi glömmer bort de 10% respektive 4% av våldtäkterna som faktiskt anmäldes av pojkar eller män 2012.