Var är kunskapen om neuropsykiatriska funktionsfördelar?

Föreställ er att sortera bort 16 eller 84% av befolkningen. För att vi tänker annorlunda. Eller att tvinga alla att anpassa sig till en fyrkantig eller cirkelformad figur för den delen.

Under mina snart 13 år i skolan har jag aldrig hört en endaste föreläsning om Tourettes syndrom, Autismspektrumtillstånd (AST) eller ADHD i skolan. När det gäller skolan har det rent ärligt knappt diskuterats om diagnoser där överhuvudtaget. Jag vet varför. Jo för att ordet diagnos tyvärr blivit för laddat de senaste åren, mycket tack vare media. Ett exempel, jag har knappt läst mycket om tex. AST i tidningarna. De ynka gånger jag läst i pressen om AST, har rubrikerna alltför ofta varit oväsentliga, fördomsfulla och rent av farliga."Expert: Breivik kan ha Asperger syndrom". Breivik kunde lika gärna ha varit en vanlig människa ett tydligt bevis för detta är domen som blev 21 års förvaring. Varför blev då inte rubriken "Breivik kan ha varit vem som helst"? Tyvärr skapar media alltför ofta en onyanserad och negativ bild av exempelvis diagnosen AST. Att generalisera och att inte fokusera på positiva egenskaper hos människor med olika diagnoser, medför en stor samhällelig risk. Dels ur ett kortsiktigt perspektiv men också ur ett långsiktigt perspektiv.

En bidragande orsak och stor risk till varför personer med eller utan diagnos begår illdåd är långvarigt utanförskap och mobbning från samhällets sida. Mobbning som till stor del beror på dramatisering, generalisering men framförallt okunskap. Att ha en AST diagnos behöver tex. inte nödvändigtvis betyda att man saknar empatisk förmåga. Det kan vara helt och hållet tvärtom. Varför skriver inte media mer om det? Jo för att man inte vågar fokusera på det som är bra med en diagnos, specialintressen, arbetsmoral, ärlighet etcetera, etcetera och den här rädslan existerar endast på grund av okunskap.

Det som skiljer oss med diagnos från övriga befolkningen är hur vi tänker, vi tänker inte alltid fyrkantigt ibland vill vi snarare komma bort från ett hårt, onyanserat, ostrukturerat och fantasilöst samhälle. Därför tror jag vi bokstavsbarn tar till våra  unika metoder tex. cirklar (att vi ofta går runt i cirklar, ser på tvättmaskinen/ saker som snurrar osv.), humor (att vi ofta kollar på roliga serier, individuellt utifrån vår humor och vårat perspektiv), sprallighet (att vi älskar, träna och röra på oss för det behöver vi). Vi försöker och vi lyckas hitta våra alldeles egna metoder för att få vår vardag att fungera.

Vi med diagnoser är naturligtvis också olika människor med olika intressen och förmågor. Även om vi är lika i våra tankesätt och metoder på många vis. Många av oss (men inte alla) får förr eller senare i livet nedsatt arbetsförmåga och orkar mindre. Men för minst lika många av oss är det tvärt om. Vi jobbar tex. och kämpar betydligt mer än många andra (kanske inte på dagen men på natten). För vi gör arbetet noggrant när det passar oss. Det är ju vårat arbete varför ska vi då inte få välja vår tid? 

Det faktum att mobbning är betydligt vanligare hos oss individer med olika diagnoser är också en viktigt del av problematiken kring okunskap. Enligt en undersökning från Statens folkhälsoinstitut (2011-07-11) löper barn med autism, dyslexi eller ADHD 4 gånger större risk att utsättas för mobbning jämfört med elever utan funktionsnedsättning. Rökning, snusning och alkohol blir ofta ett direkt resultatet av självmedicinering som är en väl använd metod hos dessa barn.

En annan konsekvens kan bli att barn som kanske redan har skör empatisk förmåga börjar hata sin omgivning. Hat och och frustration är tydliga tecken när ett samhället misslyckats, med att sprida kunskap och istället blivit stigmatiserat. När man lyckas vända hatet till något positivt först då har omgivningen lyckats.

Dessa följder och konkreta risker beror som sagt på att ordet funktionsnedsättning, fysiskt eller psykiskt handikapp fått en alldeles för stor negativ betydelse i samhället. Det gör att ni alla som inte har diagnos manipuleras till att lita på allt negativt som skrivs om oss, därav tappar tilltron och fokuserar på negativism istället för positivism. En direkt följd av detta blir att människor börjar hata oss som lever med dessa karaktärsdrag, istället för att arbeta fram en tillvaro som passar hela samhället och inte 84 eller 16 % av befolkningen.

Bakgrunden till detta är återigen okunskap. Att de som hatar inte lär sig, vad det tex. innebär att leva med en diagnos och hur man tänker då. Istället för att bryta hatet genom att sprida kunskap, öka samhörighetskänslor (från olika perspektiv), medvetenhet och framförallt inte skuldbelägga någon fortsätter hatet i detta fall mot den enskilde individen att öka i gruppen. Den enskilde individen som blir utsatt för hat för att han tex. inte vill slåss som majoriteten av gruppen, även fast han har en AST diagnos (saknar empatisk förmåga) för andra individer riskerar att råka mycket illa ut. Detta inte bara för att ungdomarna saknar kunskap om hans diagnos, även för att vuxna människor saknar kunskap om hans diagnos. Eftersom de vuxna valt att försöka se en människa med diagnos som ett problem istället för en fördel i gruppen. Därav valt att överhuvudtaget inte kommunicera med personen med diagnos. – Han är ju så säregen.

Mitt förslag är att ni "normala" som hatar människor med olika diagnoser. Istället ställer er frågorna. Hur är det att leva med dessa diagnoser, hur mycket måste en människa med diagnos kämpa för saker som är självklara för mig? Hur kan vi hela samhället förstå de enorma fördelar som finns med en diagnos? Vad kan vi göra för att öka acceptansen och minska fördomarna? Är det rimligt att sätta sådana rubriker och att inte sprida mer kunskap om funktionsfördelar i skolan?

Till er som inte förstår vill jag säga - Försök att förstå oss bokstavsbarn, vi är inte handikappade och vi är inte mindre värda. Visserligen tänker vi annorlunda men snälla försök sätta er in i vårat perspektiv. Vi vill att ni förstår därför försöker vi också förstå hur ni tänker. Ibland är det sannerligen svårt. Jag skriver detta för att jag vet, för att jag har upplevt stor okunnighet inom området och för att jag vill lösa problemet. Inte för att jag är bitter.

Enligt Handikappombudsmannen uppger 16% av befolkningen att de har något funktionshinder eller funktionsnedsättning.