Hur agerar vi när någon blir våldtagen? "Den fastspända flickan" är en serie i flera delar, där reportern Daniel Velasco under en längre tid följt 17åriga Nora. Nora placeras på grund av dystra hemförhållanden och självskadebeteende, på ett behandlingshem i Täby norr om Stockholm. Där prostituerar Nora sig, personalen reagerar inte trots många varningssignaler. Dokumentären skildrar på ett gripande sätt hur en ung flicka, gång på gång berövas sina rättigheter, nekad skolgång trots att hemmet lovat både Nora och myndigheterna rätten till flickans skolgång. Förundersökningar som läggs ned av polisen, trots att bevisning kan finnas vilket är ett stort svek för Nora.

En dokumentärserie som jag rekommenderar till många, dels för att Noras fall inte är unikt men också för att Noras fall inte får tystas.

De mekanismer som utlöser en våldtäkt handlar först och främst om maktvåld, ett starkt kontrollbehov som kompenserar en känsla av otillräcklighet. Därför försöker den som begår en våldtäkt ständigt förneka det, genom att hävda att personen i fråga "var med på våldtäkten".

Den klassiska bilden av en våldtäkt, målas upp av en sadistisk man som planerat sin handling väl sällan målas en kvinna upp. Men är det verkligen så? Kan det inte vara så att en våldtäkt lika gärna kan handla om en ogenomtänkt impulsstyrd handling, som visserligen bör tänkas över men lika gärna kan utövas av en kvinna? En annan del för mönstret om hur en våldtäkt ska vara uppbyggd är föreställningen om att det ska vara mycket våld inblandat i samlaget. Men så behöver det inte nödvändigtvis vara, det behöver inte ens röra sig om ett samlag, det räcker med att en ofrivillig sexuell handling utförs t.ex. beröring av könsorgan.

För att vi ska kunna förebygga våldtäkter i dagens samhälle måste vi förstå grunden till våldtäkt. Det handlar om grundläggande brist på etik och moral. En förvrängd verklighetsbild och framförallt en förvrängd bild av vad kärlek och sex egentligen är. Men det handlar inte bara om att vi människor inte alltid vet vad som är rätt och fel, det handlar också om andra psykologiska termer, några av dessa beskrev jag i ovanstående exempel. Sist men inte minst det handlar om hela samhällets svek och hur samhället kan bli bättre på att möta både offer och förövare.

Själv tycker jag att vi borde prata mer om dessa övergrepp, oavsett hur hemskt och svårt det än må vara. Vi kan inte dölja sanningen och vad som faktiskt händer i samhället. Vad som hände i Sundbyberg, vad som hände Nora och framförallt vad resultatet blir. Jag menar naturligtvis inte att vi ska tvinga offer till att berätta sin historia för allt och alla. Vad jag menar är att vi runtomkring måste bli bättre på att våga prata om det hemska när det inträffat oavsett om det är våldtäkt eller misshandel, för offret väljer vanligtvis inte själv att berätta och vi omgivningen kan där av vara ett viktigt stöd för att människor som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld ska våga berätta sin historia. När vi ökar kunskapen och förståelsen samtidigt som vi visar att vi inte accepterar själva våldtäkten är jag övertygad om att vi reducerar övergrepp och utsatta människor. Och detta leder till en stor insikt för Sverige! Visst är vi lika mycket värda och visst har vi samma rätt att säga nej? Ett nej behöver inte ordagrant vara ett nej, ett nej kan lika gärna vara en blick, rörelse eller något annat som tyder på att tjejen eller killen inte vill. Mitt tips till dig som har sex är med bakgrund av detta följande – tänk efter innan, det är bättre att vänta än att vara för impulsiv. För när väl våldtäkten inträffar kan du inte försvaras för din handling.

Skolor, företag, föreningar och inte minst privatpersoner. Alla bär vi ansvar för vad som sker i samhället! Vi måste våga se den verbala i mobbningen, precis lika mycket som när det fysiska våldet används. Faktum är att kommentarer, elaka ord, trakasserier, slag, och förföljelser är direkta resultat när någon inte agerat. Hatet som successivt odlas fram och i princip alltid riktas mot en enskild individ är ingen bagatell. En förolämpning, rasistisk kommentar eller annan kränkning är början på en plan. En plan som en bitter, ängslig eller rädd människa smider för att försöka säkerställa sin egna position på någon annans bekostnad. Vi hela samhället måste visa att det mobbaren gör inte är rätt, att individen som utsätter andra vare sig blir säkrare eller vinner respekt på det. Hur gör vi det? Jo, vi agerar när vi ser. Det bästa är om vi agerar så fort vi hör ett ord som vi märker att inte mottagaren uppskattar.

Det absolut vanligaste försvaret mot mobbning är "Han var ju konstig". Förresten det är inget försvar, det är en feg och klumpig ursäkt till ett respektlöst beteende. Därför måste varje arbetsplats kontinuerligt jobba med värdegrundsfrågor, jämställdhetsfrågor samt etik och moralfrågor. Det räcker inte att prata om det en gång per termin. En likabehandlingsplan måste hela tiden följas upp. Därför menar jag att det är viktigt med fortlöpande och fler föreläsningar. Som följs upp av kurser med potentiellt utbildningsmaterial.

Vikten av alla människors lika värde, rätt till omtanke, uppskattning och respekt blir än mer viktigare i dagens samhälle.

Upploppen i Göteborg innan jul är ett klockrent exempel på hur vuxenvärlden misslycklats med att se och visa ungdomarna vilket beteende som inte kan tolereras. Ett konto där flickor och unga pojkar hängts ut som "horor". Bilder som jag tänker att någon eller några vuxna måste ha sett men inte reagerat på. Eller så hänger vissa inte med i utvecklingen alls! Vilket resulterade i frustation och rasande ungdomar. Men det handlar inte bara om vuxenvärlden det handlar om attityder och att alla måste se skillnaden på vad som är okej och vad som inte är okej.

Ett annat exempel som fick följande kommentar av skolverkets utredare "det mest fasansfulla vi sett" är fallet Måns Jenninger. Måns föddes 1991 och växte upp i Lerum utanför Göteborg. Måns blev bara 13 år. Måns tvingades utstå fem plågande år av mobbning. Familjen har efteråt anmällt skolan till skolverkat. Skolverket riktade skarp kritik till Lerums kommun där pojken gick. Personal på två olika skolor hade enligt skolverkets utredning mycket god kännedom om  den mobbning Måns utsattes för men valde att ignorera den. Både kommunen och skolledningen vägrade att ta på sig något som helst ansvar. Idag finns det en minnesfond till minne av Måns Jenninger.

Just vuxenvärldens svek och bristande ställningstagande är tyvärr ett vanligt beteende inom skolvärlden. Inte bara i skolvärlden, bristen på ställningstagande är stort i övrigt vuxenmobbningen är skamlös stor. Jag får mail och samtal från människor 2012/2013 som talar om hopplöshet, att ingen gör något för att ingen ser problemet. Så länge jag får dessa samtal och mail kommer jag att fortsätta kämpa för att alla ska ta sitt ansvar!

Min fråga till er är sker det något konkret arbete mot mobbning, ser du det på din skola eller din arbetsplats i så fall hur? Eller inte?