Malmös kommunalråd IImar Reepalu, känd som Malmös "starke man", vandrar i sällskap med journalisten Janne Josefson på öppen gata i statsdelen Seved i Malmö. In rullar några killar i 20- årsåldern i en silverfärgad BMW.

- Det här är min gata säger en av killarna.
- Vadå din gata, på vilket sätt är det din gata grabben? Frågar Janne Josefsson.
- Det har inte du ett skit med att göra. Blir svaret.
Dialogen fortsätter:
- Är det du som är IImar Reepalu?
- Ja.
- Jag har hört mycket skit om dig.

Malmö den segregerade staden, Västra Hamnen med sinn idyll och Rosengård som av vissa skildras som Irak. Det talas om att bilden av Malmö är kraftigt överdriven. Andra säger att vi blundar för problemen. SVT:s uppdrag granskning, skildrade i onsdags ett Malmö uppdelat i två sidor.

Morden i Malmö är knappast någon tillfällighet, morden i Malmö är snarare ett steg vidare i politikers maktkamp som bidragit till den misslyckade integrationspolitik vi faktiskt har och haft under många år. En ständig maktamp som slår i spillror istället för att ena. Andra problemet är just ordet bagatell och att se detta som en tillfällighet vilket jag menar är fullständigt livsfarligt. Man bör ta tag i gängbildningarna genom att hitta nya vägar som leder folk in i samhället i såväl Stockholm, Göteborg som Malmö. Fryshuset projekt EXIT är ett lysande exempel. Projektet vänder sig till ungdomar och vuxna som vill hoppa av från olika destruktiva miljöer. Där får de en chans att etableras i samhället. Fler projekt för ungdomar, för ett enat Sverige där alla är lika mycket värda. Där mångfald är någonting positivt. Där våld inte tolereras och där sysselsättningen är i fokus. Kanske med lite extra fokus på storstäderna vore någonting att tänka på.

Tusentals människor har samlats i olika protesttåg på Malmös gator. Protester mot ett meningslöst hat och de rivaliteter som föder våld. Spänningar som formats i ett otryggt samhälle präglat av klyftor. Klyftor som föder rädda, osäkra och sköra människor som inte vet var deras stad är på väg och inte heller kan finna en human lösning på problemet. De majoriteterna av folket vill säga är: "Malmö är vår stad, det finns bara ett Malmö och vi älskar Malmö men vi har svårigheter som vi måste få bukt med!".

2010 kom Sverigedemokraterna in riksdagen. Jag ställer mig frågan hur vår integrationspolitik ser ut? Borde inte det här vara ett bevis på att människor är rädda? Hur kan då röster inte erkänna att vi misslyckats totalt med vår integrationspolitik? Ser vi inte verkligheten? Nu talar jag inte bara om Malmö, nu talar jag om Sverige ur ett brett perspektiv. Statistiken på våld är ju trots allt högre i Stockholm. Enligt en rapport från Sydsvenska industri och handelskammaren. Kommunalrådet skyller allt på Sahlin och moderaterna skyller allt på sossarna. Så länge politiker och makthavare skyller ifrån sig kan vi aldrig tillsammans finna en lämplig lösning. Människors rädsla och okunskap fortsätter då att växa.

Avslutningsvis hur ska vi någonsin kunna få fram en lösning om debatt vägras? Vi måste ha förstånd att föra en öppen diskussion med dessa rädda krafter och lägga fram nya, moderna lösningar på bekymret. Problemet handlar inte om invandrare det handlar om politiker som inte tar sitt ansvar! Jag tror inte på begreppet "vi och dem". Om det är några vi ska stigmatisera så är det politiker, hur kunde detta annars ske? Samtidigt måste vi svenskar i allmänhet engagera oss och visa civilkurage.

Hur många fler liv ska gå till spillo? Hur många fler hederliga medborgare ska behöva få sina liv raserade? Innan politiker från både höger och vänster reagerar och inser realiteten.

Vi går mot ljusare tider! Fågeldrill, längre dagar, nya ofta trendiga kläder, blommorna som dekorerar våra ängar, grönheten, säsongens första glass och kanske det bästa av allt den härliga solen som värmer vår hy. Det råder ingen tvekan om att detta är bra, finns det då ingen nackdel? Skapar inte dessa ideal en viss stress, i kombination med ljusets snabba hastighet?

För de flesta av oss är våren en ljusare period men så är inte våren för alla. Varje år drabbas hundratusentals svenskar av såkallade vårdepressioner. Ofta börjar problemet i vuxen ålder. Kroppen hänger inte riktigt med ljusets hastighet. Nya intryck förknippade med stress ger dessa symptom: nedstämdhet, trötthet och bitterhet som resulterar i ökad sömn. Likt höstens angrepp. Ett ökat sug efter klohydrater och socker. Vi är olika känsliga vissa drabbas mer eller mindre av dessa symptom och många drabbas inte.

Problemet med årstidsbundna depressioner blir mer etablerat ju längre norrut vi lever. I detta avlånga land. Kanske är vi inte fullt redo för livet i norden?

En vårdepression återkommer ofta mer eller mindre men det finns ingripanden för att undvika och motverka depressioner. Mycket handlar om ljus men det handlar också om kroppen såväl den emotionella biten som den fysiska biten. Ett exempel på behandling mot dessa är regelbunden motion. Ljusterapi är också ett bra exempel, kroppen behöver ljus året om speciellt på mörka platser. Ett annat exempel är att tillbringa mycket tid ute, såväl mulna som soliga dagar. Du behöver dagsljuset! Undvik stress och lev i nuet.

En annan frågeställning är om man kan flytta på en vårdepression?
Enligt Jenny Klefbom, legitimerad psykolog. Finns det inget entydigt svar på frågan. Däremot vet man att orsaken till många depressioner är ärftliga gener. Varje enskild individ måste pröva sig fram och hitta sin väg till ljuset. Det finns mediciner men det kanske inte alltid är nödvändigt.
Jag tror också att krav och det samhälle vi lever i kan vara en bidragande orsak till de negativa bitar som våren för med sig.

Det betyder inte att man måste flytta utomlands, rätt behandling gör att man klarar av en depression. Ibland är det nödvändigt med medicinering men oftast inte. Vi är olika och måste finna våra tillgångar och motgångar. Det viktigaste av allt vi måste våga erkänna dessa för oss själva och vilja förändra.

Med detta inlägg vill jag betona att depressioner även finns på våren. Visst är det härligt med vår men det finns alltid människor som lider. Rätt redskap och metod ger möjlighet till njutning åt även dessa individer. Det är inte fel att prata om depressioner bara för att det är vår, ljust och fint. Många mår dåligt och jag hoppas detta inlägg kan hjälpa de som mår dåligt på traven.

För er som vill läsa mer. På bloggen Ångest och lycklig skriver 21 åriga Emma om sin kamp mot vårens lidande:

http://angestochlycklig.blogspot.se/2012/03/vardepressionen.html 

Kära medmänniskor försök att dra upp rullgardinen och släpp in det fantastiska dagsljuset. Låt er tillvaro stråla!

Att vara människa är en konst. Konsten att kombinera verkligheten, konsten att våga stå för vem man är. Att vara människa är också att vara fri. Rätten att utrycka sin kärlek till exempelvis melodifestivalen, att få välja om man vill raka sig under armarna eller inte. Eller att få kritisera det som man klandrar eller rent utsagt fördömer. Men också att kombinera detta med saklighet. Skickligheten i det hela är att behärska en viss teknik, att t.ex. påverka olika beslutsfattare och myndigheter utifrån just din styrka och uppfattning. Vi har alla olika förmågor och kan endast eftersträva att utvecklas efter dessa. Huvudsaken i det mänskliga idealet är just att utvecklas, inte att trycka ner sig själv eller någon annan. Vi ser gång på gång exempel på tv-serier och andra kampanjer som verkligen knäcker människor. Ett konkret exempel på detta är Big Brother, en hjärtskärande dokusåpa som medieflödet använder sig av för att tjäna pengar och det värsta av allt är att de lyckas.

Vi har dock aldrig varit helt fria som människor. Vi har våra skyldigheter. Det finns unga människor som knappt har mat för dagen, det finns unga människor som lever i kriminalitet och missbruk, det finns unga människor som blir mobbade i skolan och det finns unga människor som lever under överhängande faror. För mig är det extra gripande att skriva om just unga människor och barn eftersom jag själv är ung och har hela livet framför mig. Jag har varit så nära döden och jag vet hur mycket samhället påverkar. I synnerhet handlar det inte bara om unga människor det handlar om människor som far illa överhuvudtaget. Samtidigt som det finns människor som har det fantastiskt bra. Det här har inte med politik att göra, det är ett faktum att klyftorna i samhället har ökat. Politiker har blundat för svårigheter i många år. De har misslyckats med det som jag anser krävs för att vara en människa med den rollen. Det gäller så väl integrationspolitiken som att barnfattigdomen har ökat.

Som människa behöver vi trots allt inte att leta efter fel och brister. Konsten att kunna njuta och se det vackra i varje andetag. Konsten att känna och må bra. Konsten att slappna av och kunna lägga allt fokus på sig själv. Konsten att leva i nuet och inte känna press från andra. Konsten att kunna se det vackra. Konsten att inte kverulera. Betydande i hela begreppet att vara människa är nämligen att klara av att lyfta fram det som är positivt och det som har förändrats i tillvaron. Det som påverkar vår framtid!

Det viktigaste av det hela är att prestera efter din förmåga och att faktiskt vara nöjd med det du åstadkommer. Jag har svårt att tro att det finns en individ som inte åstadkommer något här i världen.

Ungdomar med god självkänsla klarar av att säga ifrån och säga "stopp detta är inte okej, det räcker nu sluta!". Motsatsen: skör självkänsla dvs. när "ingen säger ifrån och istället tänker: "vad ska jag göra, ska jag göra något, är detta okej?". Genom att bidra till projekt som stärker ungdomars självkänsla bidrar vi inte bara till stabila och självsäkra ungdomar som vågar säga ifrån mot mobbning, droger och alla former av våld. Vi bidrar också till egna individer som står för sin moral, sina val och inte formas av intellektuell press. Vi säger också ja till ett demokratiskt samhälle.

Det finns många olika projekt för att stärka ungdomars självkänsla t.ex. Riksförbundet Atention, Brå, Svenska kyrkan m.fl. Dessa projekt har under en längre tid tagit fram inspiration i form av t.ex. olika utbildningsmaterial (med min bok Sanningens ord, hoppas jag kunna stärka ungdomars självkänsla). Det mest drivande och som jag anser viktigast inom hela området är ändå energin och viljan att förändra hos vuxna människor. Som förälder och vuxen gör du säkert så gott du kan, frågan är om du alltid vet vad som är bäst för barnet/ den unge? Därför är det också viktigt med vägledning och stöd till vuxna som är engagerade i dessa projekt - att stärka barn/ ungdomars självkännsla.

Självkänsla handlar om att man anser att man är tillräckligt bra, precis som man är. Det betyder inte att man klarar av att göra allt. Vi människor har olika förmågor, alla kan inte göra allt vi kan endast göra det vi förmår. För en ung människas utveckling är bekräftelse oerhört angeläget. Att vara duktig, precis som man är och att inte behöva bli någon annan kan vara avgörande.

Vi väljer våra ord, hur vi ska uttrycka oss och orden i sig påverkar ett barns självkänsla. "Vad ful, du är, du är misslyckad eller gör inte sådär" kan rubba en människas framtid. Tänk på detta! Detta i sig resulterar att den unge kanske inte vågar prova nya saker, är rädd för att säga vad han eller hon tycker eller blir helt knäckt när någonting inte går bra. Ska det behöva vara så, vill vi verkligen se den utvecklingen?

Med hjälp av kunskap och bidrag till ökade resurser i form av goda vuxenförebilder är jag helt övertygad om att vi kan förhindra många fall av mobbning.