Jag har fått ytterligare en skrivelse publicerad, om vikten av attityder och vilken attityd vi använder oss av. Den här gången på www.ungdomar.se. Ni får gärna, läsa kommentera och sprida vidare den. Från mig till er alla en riktigt GOD JUL! Läs krönikan via länken nedan:

http://ungdomar.se/text.php?text=2387

December månad närmar sig och julen närmar sig, hemlösheten är ett faktum enligt oppositionsborgarrådet, Roger Mogert i Stockholm stad sover 500 – 1000 personer på gatan varje natt i Sverige. Många av dessa blir fruktansvärt utnyttjade och det faktum att hemlösheten ökar bland unga göra inte direkt saken bättre. Tillsammans med europaparlamentarikern Anna Hedh propagerar Mogert, i en debattartikel (SVT debatt 2012-02-19) för en såkallad Tak överhuvedet garanti. För fattigomen och klyftorna har tydligt ökat i Sverige lika så i övriga Europa.

En Tak överhuvudet garanti är utan tvekan ett viktigt steg för att integrera bostadslösa människor till en ordentlig bostad. Men det räcker inte, det krävs också fortsatt hjälp och stöd av myndigheter och socialtjänst utifrån dessa individers olika behov. Det kan vara alltifrån drogproblematik, psykiska problem till funktionsnedsättningar. Hemlösheten i sig försvårar drastiskt dessa problem. Enligt Socialstyrelsen är det kommunernas ansvar att bostadslösa personer får möjlighet till hjälp och stöd men det är inte socialtjänstens uppgift att tillhandhålla bostäder. Hur hänger då detta ihop? Hur kan man säga att man har en skyldighet när man inte efterlever den fullt ut? Naturligtvis har det med resurser att göra. Varje kommun har inte obegränsat med hjälpmedel (även om man nu försöker försköna detta), bostadsbrist, ekonomi och total ignorans är bidragande orsaker.

Generellt att tänka på för samhället (även vi som inte är myndigheter) handlar det om att vi måste förstå hemlösheten på ett djupare plan. Hemlösa stigmatiseras alltför ofta i många Svenska städer för dessa människor bemöts kanske med vrede eller bitterhet av andra. Istället för att bemöta dem så, kan vi åtminstone försöka sätta oss in i hans eller hennes perspektiv. Hur vore det om det var jag som var hemlös?

Den ideella sektorn har sedan millenniumskiftet blivit allt viktigare för att försöka motverka hemlösheten. Regeringen kallar strategin för "Mångas ansikten mångas ansvar". Med detta vill regeringens lyfta fram många aktörers ansvar. Regeringen vill där av bredda ut ansvaret och öka samarbetet. Den ideella sektorn är beroende av bidrag och volontärer. (Så jag uppmanar alla att skänka en slant, om ni inte har tid och möjlighet att själva hjälpa till förstås).

Det råder en viss skillnad på hur vi behandlar dessa människor i våra kommuner och hur mycket tillgångar som finns för att hjälpa några av samhällets mest utsatta individer. Enligt Socialstyrelsen har endast fyra av 10 kommuner rutiner för att förebygga vräkning av barnfamiljer t.ex. I Blekinge län har 80 % av kommunerna en sådan rutin jämfört med Jämtlands län där siffran är noll.

Naturligtvis handlar det inte bara om att hjälpa på ett kortsiktigt plan det handlar också om att hjälpa och faktiskt behandla dessa personer på ett långsiktigt plan.

För möjligheten till behandling är jag övertygad om att rätten till bostad en förutsättning.

Sverige har möjligheter och vi har ekonomiska resurser. Någon har till och med sagt till oss att - vi är möjligheternas land. Varför dessa inte fördelas mer rättvist är ett politiskt dilemma. Men det handlar trots allt inte bara om politisk ideologi, problemet med hemlöshet handlar om så mycket mer, det handlar om att se ett samband, en orsak och det viktigaste av allt många enskilda individ. Hemlösa människor är människor med drömmar och ambitioner precis som du och jag skillnaden är att dem någon gång halkat snett i livet. För detta måste vi inse vikten av alla människors rättigheter och lika värde.

På söndag när ni tänder ett första adventsljus tycker inte jag ni bara ska tända ett ljus för er själva och er familj. Tänd även ett ljus för alla människor som faktiskt inte har något hem eller någon familj. När det handlar om barn som tvingas bort från sina hem är det vår skyldighet att agera egentligen när det handlar om människor överhuvudtaget. Det vi kan göra är att engagera oss i frågan och visa att vi bryr oss.

För ungefär ett år sedan gav jag ett tydligt exempel på hur vi som medmänniskor kan agera mot den som inte har samma trygghet som oss. Jag refererar till följande debattinlägg "Julen handlar om medmänsklighet" och önskar er alla en mysig första advent men också med gott samvete:

http://jakoblinden.digitalportfolio.se/2011/12/14/julen-handlar-om-medm%C3%A4nsklighet-6164559

Nu har jag fått 90 000 i skadestånd, idag publicerade nyheter24 en artikel där jag säger vad jag tycker om skadeståndet och mobbning i synnerhet. För att förtydliga när det gäller skadeståndet handlar det inte om pengar för mig, det handlar snarare om moral och att ta ansvar. Skolor i Sverige vill ofta enligt min mening betala ut alldeles för låga skadestånd eller inte något skadestånd överhuvudtaget till individer som bevisligen farit fruktansvärt illa. Det tycker jag är kolossalt fel för det är ytterligare ett hån mot den som blivit utsatt. Kränkningen eller skadan i sig kan aldrig någonsin sättas i sammankoppling till pengar men det handlar som sagt inte om pengarna det handlar om vad som är rätt och fel. Hur man ser på saker och ting och hur man sätter sig in i någons emotionella perspektiv.

Det jag vill belysa handlar naturligtvis inte bara om mitt fall, det handlar om tusentals andra fall där barn faktiskt aldrig får möjligheten till upprättelse. Jag vill uppmuntra dessa barn till att våga berätta och att anmäla genom att informera dem om att rättvisan faktiskt existerar. Även om världen och Sverige kan vara fruktansvärt orättvist. Dessa barn tror kanske nämligen att rätten till upprättelse inte finns. Men det är ju trots allt en mänsklig rättighet att få återupprättelse och vi lever i en rättsstat. Tyvärr måste vi alltför ofta kämpa för vår självklara rätt. Potentialen att hjälpa måste bli mer omfattande i såväl skola som i övriga samhället.

Förutom debatt om våld, hat och dess yttersta konsekvenser vill jag även få igång en debatt om skadestånden speciellt för barn men också för andra människor som blivit utsatta för brott.

Jag tänker därför fortsätta kämpa för allas barn rätt till likabehandling, respekt och sist men inte minst rätten till upprättelse. Det kan lätt låta som att jag ältar vilket "motståndare" använder som argument men jag ältar inte. Det jag gör är att jag använder olika delar av mitt fall som exempel i olika frågor som jag vill väcka debatt i. Fritt fram, vad tycker ni?

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/731705-jakob-19-mobbades-i-over-ett-ar-fick-skadestand-av-skolan

Mobbning formas framförallt av:

• Okunskap - tillräckligt med opinion i form av t.ex. olika föreläsningar eller utbildningar saknas på skolan eller arbetsplatsen.
• Tystnad - att inte skolan eller arbetsplatsen inser just deras brister och jobbar utifrån dessa.
• Otrygghet - den som är ansvarig för gruppen (gruppledaren) t.ex. läraren eller arbetscoachen måste skapa en trygg atmosfär i gruppen tillsammans med deltagarna utifrån deras behov. Annars formas begreppet otrygghet och det är farligt.
• Brist på respekt - grundläggande kunskaper om alla människors lika värde och olika förmågor saknas i gruppen.
• Brist på kompetens - alla vet inte hur dem skall hantera mobbning när det uppstår. Eller ser upprepade övergrepp mot enskilda individer som konflikter. Därför behövs mer kompetens om mobbning och dess orsaker på både arbetsplatser och skolor.

Mobbning finns ÖVERALLT i samhället, mobbning resulterar i följande:

• Självmordsförsök
• Depressioner
• Utanförskap
• Ensamhet
• Rädsla
• Sömnlösa nätter
• Knäckt självkänsla
• Knäckt självförtroende
• Självskadebeteende
• Drogproblematik

Jag vet vad resultatet av mobbning blir och det är fullständigt meningslöst för jag kan utifrån mina erfarenheter bocka in nästan varenda ruta på den här punktlistan. Min fråga till dig som läser och förhoppningsvis kollar på den här mycket tragiska videon är följande: vad gör du för att förhindra mobbning på din arbetsplats och gör du tillräckligt? Vi ska komma ihåg att mobbning ofta även följer med utanför arbetsplatsen tex på facebook och där försvinner orden eller bilderna aldrig. Därför vill jag också se att vi hela samhället jobbar förebyggande mot mobbning på nätet. Genom att fler människor tar parti för den som är utsatt och inte med mobbaren eller mobbarna.

Har du någon gång hört att du inte duger för den du är, att du inte ska göra si eller så etcetera, etcetera? Du behöver inte prompt göra som andra tycker tänker eller tror, gör det som känns sunt och nyttigt för dig och kom ihåg det behöver inte vara perfekt. Däremot är det inte fel att göra det du kan, vill och orkar.

Rent samhällsfilosofiskt har politiken genom alla tider spelat en viktig roll för begreppet perfektionism. Den franske revolutionären Francois-Noël Babeuf (1760-1797) ville t.ex. avskaffa all privat äganderätt för att uppnå det perfekta samhället. Visst förespråkar jag jämlikhet men begreppet kan lätt bli pretentiöst, orimligt och rentav riskabelt .

Den perfekta människan ska ha höga betyg, ta körkort, göra karriär och lyckas (inte bara för hennes egen skull även för andra människors skull). Visst ska möjligheten till att ta körkort och nå sin ambition finnas men i dagens samhälle kan man nästan inte lyckas utan höga betyg. Utbildning är extremt viktigt idag, ett exempel är att betygen för en arbetsgivare kan vara guld värda men erfarenhet kanske bara är silver. Jag skulle vilja vända på detta exempel och säga erfarenhet är guld och kunskap är silver. För tänk om den som sökte tjänsten blev utsatt för mobbning, blev sjuk under sin skoltid eller bara var väldigt skoltrött men nu lyckats plugga in allt det där på bara några månader. Och tänk om den som har högsta betyg i alla ämnen egentligen inte lever upp till kunskapskraven.

Ett argument som talar mot detta resonemang är just ordet perfektionism. Jag har själv känt dessa "förbannade" prestationskrav som människor i hela samhället dagligen skapar genom fördomar, kanske orimliga krav och fixeringar om hur människor ska se ut eller vara. Vi människor har inte skapats idealiska och kommer därför aldrig att bli perfekta. Vissa hävdar att perfektion gynnar vår personliga utveckling men jag vet att det inte är så. För sanningen är en rak motsats, jag har tala med inte bara en utan flera unga människor som vittnar om hur begreppet perfektion maler sönder dem på olika vis. De orkar inte gå till skolan, börjar kanske med droger eller hamnar på psyk. På grund av de förväntningar som begreppet innebär. Det råder enligt mig ingen tvekan om att människor blir sjuka och far fruktansvärt illa på grund av de perfektions samhälle vi lever i. Därför behöver vi alla ta oss en funderare på om vi måste vara perfekta för att lyckas. Livet behöver heller inte alltid vara toppen för om livet i varje ögonblick var perfekt skulle man aldrig kunna gå vidare efter en traumatisk händelse.

Varje människa har sina motgångar och för varje motgång tror jag förståelsen och empatin ökar. Samtidigt som självförtroendet enligt min erfarenhet blir bättre när man väl har hittat den där lyckan som tråkigt nog kan vara krånglig att finna.

Självklart förväntas jag att göra vissa saker av min omgivning men jag har fått insikten att jag ska göra det jag vill, jag vill gå i skolan, jag vill jobba med människor, jag vill skriva och jag vill lyckas men om alla ville eller tvingades göra samma saker som mig skulle världen bli fruktansvärt enformig och ointressant. Jag beundrar originella människor och tänker förhoppningsvis aldrig sluta förespråka människors lika värde. Eget kreativt intresse och engagemang är en process som inte kan bedömas av någon annan än dig själv. Däremot kan positiv vägledning vara avgörande för en människas framsteg.

Egentligen borde inte någon människa ha rätten att bestämma över den andres liv med undantagen om det absolut är nödvändigt. Dessvärre tar sig alltför ofta individer i olika positioner rätten att bestämma vad du ska tycka tro, göra och känna. Du som läser det här kanske vet hur det känns att bli utnyttjad. Därför vädjar jag till andra läsare som bryr sig att se egenskapen och utvecklingen i varje människas unika förmåga. Alla kan inte bli läkare eller advokater. Visst är det bättre med ett äkta samhälle än med ett pretiöst "drömbart" samhälle? Ett graciöst samhälle är beroende av kompetenta människor som vill göra sina uppdrag och därför utför sina sysselsättningar duktigt. Därför tycker jag att det borde finnas fler vägar och möjligheter att lyckas med att nå sin vilja igenom och för att lyckas måste vi inte bara en gång utan flera gånger misslyckas i livet. Vi måste också utgå ifrån att våra liv när som helst kan rasera även med glädje och harmoni i tillvaron.

Så med detta vill jag säga - låt människan utvecklas individuellt och låt henne göra det som gynnar henne. Alla har rätt till en personlig integritet och vi kan aldrig uppnå det perfekta "drömsamhället".

Jag tror på utveckling och vägledning framför perfektion. Till perfektionisten som letar brister hos andra säger jag därför, som Oscar Wilde en gång sade "Var dig själv alla andra är redan upptagna".

För en tid sedan rapporterades det om att skolbarn inte kunde gå till skolan. Hundratals redan utsatta människor som flytt sitt land, har ytterligare tvingast fly sin ort i det lilla samhället Forserum, Nässjö, Sverige 2012. Majoriteten av de dryga 60 somalier som idag bor kvar på orten, har utsatts för brott. Ett skrämmande men konkret exempel är två småflickor som blev tvingade att hälla vit mjölk över sina kroppar, flickorna hotades också med att bli våldtagna. Ändå har endast 3 polisanmälningar gjort från bosatta somalier i Forserum (enligt artikeln "Mobil polisstation i Forserum", SVD 29/8 2012). En tänkbar frågeställning är varför inte fler somalier har anmält brotten? Vill de slippa besvär? är de rädda för att anmäla? Finns det ett brustet förtroende till det svenska samhället i synnerhet?

Om så är fallet ska det definitivt inte behöva vara så. Det ska inte vara besvärligt att anmäla ett eller flera brott, man ska inte behöva vara rädd för att anmäla och så väl rättsäkerhet som yttrandefrihet ska garanteras i ett land som Sverige.

Faktum är att det som hände/ händer i Forserum dagligen inträffar överallt i hela Sverige. Enligt BRÅ gjordes 5490 anmälningar med igenkända hatbrottsmotiv 2011 och mörkertalet är enormt. Uttryck i form av hat pågrund av hudfärg, religion, läggning eller politisk åsikt kan aldrig accepteras. Tyvärr bevittnar samhället detta, vi måste besvara det med motstånd inte genom att sprida fler meningslösa fördomar utan genom att sprida kunskap som bygger på ballanserad fakta. Vi kan runtom i världen se ett mönster där propaganda sprids av både höger och vänsterextrema grupper. Propaganda som till en början formar sig i angrepp mot grupper i samhället och senare eskalerar till våldshandlingar. I 30 och 40 talets Tyskland spreds mängder av Nazistisk propaganda som när det redan var försent fick världen att häpna och äcklas. Samtidigt riskerade konservativa och liberala författare, politiker och vetenskapsmän i Ryssland att dödas på grund av deras ideologier tillföljd av såkallad marxistisk propaganda. Propagandan kan uttryckas i såväl konst, skrift som musik och idag ger även internet dem som hatar en gigantisk möjlighet. Å andra sidan ger internet oss som inte hatar en gedigen möjlighet att visa att vi inta acceptera och att vi inte avskyr oskyldiga människor. Men det räcker inte vi måste även visa respekten för alla människors lika värde i verkligheten och detta har majoriteten av Forserums invånare gjort t.ex. genom det mycket fina fackeltåget där 300 personer visade sitt motstånd. När vi tar ställning mot rasismen och främlingsfientlighet visar vi att vi vill leva i ett mångkulturellt samhälle, där människor får vara just människor och inte objekt. För det finns mycket positivt med mångkulturen. Svenska företag kan t.ex. nå en bredare marknad och större kompetens tack vare det mångkulturella samhälle vi lever i. Om vi bara hade haft ariska barn är i alla fall jag övertygad om att Sverige hade gått miste om många begåvade och talangfulla människor. Vem vann överlägset melodifestivalen? När vi engagerar oss i vårt samhälle och tar parti stödjer vi den demokrati som vi lever i. Grupper som uttrycker sina åsikter demokratiskt får heller aldrig berövas sina rättigheter genom att tystas av auktoritära motståndare. Därför har vi enorma polispådrag när politiker för alla partier talar på gator och torg i Sverige, så ska det vara men om vi inte använder oss av våld tror jag skattemedel behöver "slösas" mindre. Människor attackeras ständigt i samhället på grund av religion eller politisk åsikt, vi kan aldrig acceptera det därför väljer jag att avsluta inlägget med orden "Vi kan inta acceptera det som händer i Forserum".

Självklart ska politiker från både höger och vänster granskas kritiskt hela tiden. Det som hände på t.ex. tillväxtverket var horribelt. Juholt-affären var också en tragedi för att bara nämna några exempel. Medmänsklighet bygger på förmågan sympatisera med andra människor, inte utnyttja och känna empati. Så varför tar sig då politiker rätten att använda eller "stjäla" betydelsen av ordet medmänsklighet?

På Socialdemokraternas (Kristianstad) hemsida hittar jag rubriken "(S) Bäst på medmänsklighet!". Ett annat exempel är KD som använde sig av det kontroversiella begreppet "Verklighetens folk" i sin valkampanj. Så ordet har bevisligen sin plats i politiken. Syftet med politik är att förvalta medborgarnas intresse och samtidigt bygga vidare på visioner samt en framtid som alla väljare ska känna sig delaktiga i. Det ska vara lätt för väljarna att ta parti.

Men politik är delvis någonting helt annat. Politik går ut på att vara bäst med realismen som utgångspunkt. Politik går också ut på att vinna opinion genom att skandalisera personer. Vi ser ständigt satir av såväl "röda" som "blåa" politiker. Vilket gör att det blir betydligt svårare för väljarna att ta parti. Visserligen har satir förekommit i alla tider och man kan inte förbjuda det. Frågan man måste ställa sig är om provokationer verkligen bidrar till ett bättre samhälle, eller ens skänker dem något större förtroende alls? Är det människokärlek eller mobbning?

Det råder ingen tvekan om att politik är viktigt för politiker styr de samhälle vi ska leva i hela livet. Men ska man verkligen koppla begreppet politik med medmänsklighet? Visserligen finns det ett samband men det finns all anledning att vara kritisk till i vilket sammanhang vi använder begreppet och varför. Precis som man ska vara kritisk till politik och hur den avbildas i synnerhet.

I skolan lär vi oss att var objektiva, att basera påståenden på motiverad fakta, så även att kritiskt analysera innan vi drar våra slutsatser. Vi får lära oss att argumentera och stå för våra åsikter och en dag kanske vi själva formas till att bli insiktsfulla politiker.

Skolan förväntas också vara ett kunskapscentrum för demokrati och valmöjligheter, men denna miljö borde också vara ett ställe där medmänsklighet föds, praktiseras och prioriteras. En plats där vi lär oss ödmjukhet och att tänka på andra. Skolan bygger det samhälle vi och våra barn ska växa upp i, ett samhälle som vi ska vara stolta över.

Att våra politiker använder ord som "medmänsklighet", som bygger på starka värden och associationer borde medföra missbruk och betraktas som förlorad heder och anseende. Något som borde slå mångfaldigt tillbaka. Eller kanske vet inte vi medborgare om vad ordet betyder? Kanske har ordet tappat sitt värde? Kurage i sin helhet formas inte av argumentationsförmåga, position eller kompetens. Kurage gestaltas av agerande, medkänsla, ställningstagande och grundläggande mänskligt bemötande. Mänskliga egenskaper som vi bör utmärka och ge företräde åt i ett alltmer inåtvänt land. Ett samhälle där mycket handlar om att vinna och göra karriär. Medmänsklighet handlar inte om att vinna eller göra karriär, medmänsklighet är ett allmänt folkligt begrepp som vem som helst har rätten att använda. Men det känns moraliskt fel om man inte menar vad det betyder. Jag är övertygad om att det finns många medmänniskor som bryr sig om andra överallt i Sverige. Att skilja på begreppet medmänsklighet och politik betyder naturligtvis inte att politiker ska sluta agera. Tvärtom som representanter för vår nation har politiker en gedigen skyldighet att förändra hur vårt samhälle ser ut utifrån våra önskemål och förutsättningar. Att tillåtas vara framgångsrik och stark kan också vara ett ypperligt sätt att inspirera andra till ödmjukhet. Utan avsikt och praktisk tillämpning i realiteten så faller ordet platt på marken och blir inget annat än ytterligare ett tomt innehål.

- Hjälp var tog då samhället vägen?

Källa till citatet från Socialdemokraterna;

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Arbetarekommuner/Kristianstad/Var-politikny/Kommunpolitik/Veckobrev-ovriga/S-bast-pa-medmansklighet/

Snart börjar skolan och arbetet igen. Många av er har möjligen redan börjat arbeta. En klump i magen för vissa, underbart för andra. Enligt Friends skolstartundersökning från (2010-08-23) har 48 %av eleverna någon gång känt sig utsatta för mobbning eller kränkningar. Undersökningen visar också att mer än var tredje elev i åldern 14-17 år känner oro inför att börja skolan. Mobbning är alltid upprepade förolämpningar, fysiska eller psykiska handlingar som mottagaren upplever kränkande tillskillnad från en konflikt.

Såhär beskriver Rebecka hur mobbningen har påverkat hennes liven, en av många unga flickor som jag haft kontakt med:

"Jag gick i andra klass när allt började lärarna slutade att bry sig efter något år och kollade åt ett annat håll, när de höll på år efter år. Jag vart brutalt mobbad i skolan från årskurs två till 6. Dessa ynka år av mitt liv blev en stor del av mitt resterande liv, ett stort infekterat ärr som kan brista ut i blodbad vid minsta beröring."

För en trygg och fungerande studiemiljö eller arbetsmiljö är en förutsättning att vi som ser ingriper och agerar mot mobbning.

Passivitet kan vara ett tecken på mobbning. Eftersom offret berövas sin energi och koncentrationsförmåga, vilket bidrar till att prestationsförmågan sjunker. Kroppsspråket förändras och personligheter kan förändras drastiskt. En person kan snabbt förändras från social, utåtriktad till inåtvänd och asocial. Den utsatte hittar ofta på orsaker till problemet, ont i magen, stress etc., etc. Människor reagerar helt olika på känslor, ord och handlingar.

Mitt råd till den som märker minsta lilla tecken och vill prata med den som är utsatt är att hela tiden behålla lugnet. Ställ sällan några direkta frågor, låt den utsatte själv berätta. Gå aldrig överhuvudet. Använd aldrig våld för att förhindra våld om det inte är nödvändigt. Små saker som att säga "hej" eller fråga hur läget är kan också betyda mycket för denutsatte.

Mitt råd till dig som blir utsatt är att prata med någon som du har förtroende för. Arbetsplatsen är skyldig att hjälpa dig. Skolor är också arbetsplatser även för eleverna. Om du ändå inte får den hjälp du behöver kan du kontakta både BEO och DO. Som är statliga myndigheter deras uppdrag är att motverka diskriminering och trakasseri.

Ett bra handlingsprogram mot kränkningar och för likabehandling är också viktigt. Vi ska komma ihåg att mobbning är olagligt för skollagen säger att alla som arbetar i skolan ska motverka mobbning. Alla barn har rätt att utvecklas i en lugn miljö utifrån sina förmågor enligt kursplanen och dess mål. Arbetsmiljölagen säger att alla har rätt till en god arbetsmiljö . Det innebär att ingen får ofreda, reta, slå eller trakassera dig. Arbetsgivare och arbetstagare ska samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö och arbetsgivaren ska vidta förebyggande åtgärder till stöd för den som utsätts för ohälsa.

Mycket förebyggande arbete behövs speciellt i Sveriges skolor för enligt skolinspektionen hade anmärkningsvärt 9 av 10 skolor brister i sina planer mot kränkande behandling. En orsak till detta är att elever med särskilda behov inte får den anpassning de har rätt till. Därför att inkompetensen att bemöta barn med särskilda behov fortfarande finns. En annan orsak är avsaknad av rutiner och bristande dokumentation dvs. man följer inte upp händelser ordentligt. En tredje orsak som jag vill belysa är att rektorn överskattar kvalitén och inte ser de problem som finns.

Men det viktigaste är civilkuraget att du som medmänniska ser och vågar agera. Oavsett var än mobbning sker, för mobbning kan ske precis var som helst och signalerna är ofta så tydliga men modet att reagera är ofta betydligt svårare för enskilda individer som märker att någon i omgivningen blir mobbad. Agera klokt, våga säga ifrån gå gärna ihop några stycken och visa ditt/ert ställningstagande. Passivitet föder rädsla och rädsla föder tystnad som i sin tyd bidrar till okunskap. För att sammanfatta det jag vill förmedla till er som "ser på" utan att ta ställning. "Världen är inte farlig på grund av de som gör skada, utan på grund av de som ser det utan att ingripa." Albert Einstein.

Rent ärligt känns det nästan som att jag levt i min egna lilla verklighet ett tag. Förblindad till det som sker i omvärlden. Eller är det bara så att vi alla människor är så vansinnigt blåögda åt det som är på avstånd? Det tror jag inte. Jag är i alla fall inte blind eller rättare sagt jag hoppas inte jag är blind. Jag kan bara vara lite disträ i mina tankar ibland, men när jag skriver och verkligen funderar på det som berör mig blir jag allvarlig. Det som inneburit stora problem för mig, det som jag så ofta bloggat om det här året är i själva verket "en liten fis i rymden" i andras krigshärjade vardag. Visst är det så, men jag tycker inte att man kan jämföra människoöden med människoöden. Brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är alltid brott oavsett om det är mobbning eller folkmord. För det handlar om människor som vi inte ska kategorisera eller bagatellisera. Processerna i hjärnan som styr en mobbare och en diktator kan vara ganska så lika. Båda styrs av makt och återigen ett meningslöst hat som resulterar i ofantligt många raserade liv. Jag har skrivit mycket om mobbning. Detta ämne kan jämföras med de omfattande och fruktansvärda övergrepp som sker idag i Syrien. Därför tänker jag idag ägna detta inlägg åt denna internationella och mycket svåra konflikt. Ni kanske tycker det låter vansinnigt att associera en osäker mobbare med Breivik som karaktär därför vill jag redan i början av detta inlägg göra klart för dig som läsare att jag inte på något vis bedömer människor. Vad jag hittar ett samband med är själva handlingen och hur den utvecklas, samt beteendemönstret och vad jag såg i vissa av mina mobbares ögon.

För att uppdatera er läsare vill jag börja med en kort summering:

Som många av er känner till spred sig en våg av folkligt uppror mot regimerna i mellanöstern 2011. Flera länder som tidigare styrts av envåldshärskare införde demokratiska val efter detta. 2011 bröt även protester ut mot den sittande presidenten Bashar-Al-Assad i Syrien. Dessa demonstrationer möttes av våldsamt motstånd. I sin 63 sidor långa rapport hävdar Human Rights Whatch att den syriska regeringen begår systematiska övergrepp oavsett om människorna är skyldiga eller oskyldiga. Så fortsätter övergreppen än idag, eftersom att FN inte kan göra så mycket för att Kina och Ryssland går in med veto på grund av stora ekonomiska vinster i bland annat vapenaffärer. Den 12 juni kom rapporter från oppositionen om att hundratals människor dödats i Hamaprovinsen, med hjälp av granater från både stridsvagnar och helikoptrar. Många av de döda är barn. Andra källor (nyhetskanalen Al Arabyia) hävdar att det var uppemot 200 kroppar vid massakern i Hamaprovinsen. I dagsläget verkar det som att oppositionen får mer och mer tillgång till vapen. Hatet mot regimen växer, vilket resulterat i ett inbördeskrigsliknande scenario i huvudstaden Damaskus. Igår natt uppgav oppositionen att över 200 människor dödats detta enligt Expressen.

Nu fick ni som kanske inte redan visste en liten inblick i konflikten.

Det är förfarande när det har gått så långt att förtryckta människor tvingas resa sig med våld. Vi kan inte låta dem som kuvar och trakasserar människor få sin kraft igenom. Vi kan heller inte blunda för att tyrannerna behöver hjälp redan i tidig barndom. Vare sig diktatorn eller den som mobbar är en oskyldig individ. Jag försvarar inte på något vis deras gärningar. Men för att kunna lösa ett problem måste vi främst hitta orsakerna. Motiven skiljer sig. Gemensamt för dem är att människor som trycker ner folk är fruktansvärt skadade och ofta manipulerade. De drivs av något eller av någon att begå dessa handlingar. Det kan vara känslor, människor eller rent av vanföreställningar. Den som har mest att "vinna" är ofta den stora boven i det hela. Inte ovanligt är det att offer för mobbning själva använder våld eller försöker hämnas på annat vis. Det är svårt för mig att sitta är och skriva att jag inte förstår varför folk vill slå tillbaka men jag vill ändå fördöma detta beteende. För ett år sedan såg vi fientligheten förorsaka total panik och sorg i Norge. Nu ser vi det i Syrien. Bashar och Breivik är två helt olika individer med helt olika budskap. Gemensamt för dessa människor är att det bär på så mycket avsky och vill hitta syndabockar till problem som de tror existerar. Bashar skyller blodbadet som han själv beordrar på terrorister. Breivik menar att han försvarat sitt land mot det som han inte vet och heller inte söker svar på. Istället för att ta reda på fakta och försöka hitta potentiella lösningar dödar/ dödade båda dessa män skuldfria människor. Eller så är de martyrer för ondskans vakuum. Där av ren och skär ondska, för ondska är tomrum och någonting föder ondska. Om det inte vore hatet och bitterheten på kärleksbrist som också föds av mobbning, vet jag inte vad jag skulle tro. I en regim där de främsta budskapen är makt och egocentrisk illvilja, drabbas alltid människor med falska anklagelser eller utan substans. Lika så i ett terrordåd. När auktoritet börjar styras med vapen (förtryckarens främsta redskap) blir vår värld livsfarlig och lite mer innåtvänd. En förtryckare försöker i princip att få sin vilja igenom Breivik försökte genom olika negativa aktiviteter innan dådet och Bashar försökte genom att skrämma sitt folk. Båda misslyckades. Vi trodde aldrig hatet skulle komma oss så nära men nu vet vi att destruktiva människor finns över allt. Vi kanske inte kan slippa se dem, men vi kan åtminstone försöka bemöta dem utan krig istället för med krig. Varför agerar vi då inte, när vi vet vad som är farligt och att det finns vapen som är självklara motsatser till fred. Den här frågan är främst riktad till politiker, inte bara i Sverige utan världen över. När vi vet vad vapen leder till och att de hamnar i "fel händer", varför avslutar vi inte då all form av vapenhandel och satsar på gynnsam export och riktig sysselsättning, vård, skola omsorg etcetera? Jag lånar med några ord från en av ungdomarna som överlevde Utöya: "Vi kommer aldrig ge upp! Vi har inte blivit svagare tvärtom nu kan vi med styrka visa mer kärlek än vad vi någonsin kunnat visa varandra." Jag håller med samtidigt hoppas jag en vacker dag någon politiker besvarar min fråga inte med ord utan i handling. Samt att ni som medborgare agerar mot det som vi vet föder en hatisk människas agerande, inte med våld utan med kärlek.

Med detta ger jag mitt fullaste stöd till demokratins krafter speciellt i Syrien och i Norge.

Du som läser detta kanske undrar vad just du kan göra för att hjälpa befolkningen på plats. Förutom att blogga kan du skänka pengar till Röda Korset.

http://www.redcross.se/teman/mellanostern/ge-en-gava-syrien/?closepopup=%C3%84r+100+kr/m%C3%A5n+en+katastrof+f%C3%B6r+dig?

Du kan även hedra offrena från Utöya på söndag.

Du kan också sprida vidare detta inlägg, eller kommentera det kanske inte räcker men är alltid något för att bidra.

Det här får förmodligen bli det sista inlägget från bloggen. Innan jag tar en välförtjänt semester från jobb, studier och bloggandet. Det innebär inte att ni inte får ta kontakt med mig, ni är fortfarande välkomna att maila eller ringa. Dock kan det dröja innan jag svarar. Till att börja med vill jag önska alla en riktigt trevlig sommar, många som läser det här kanske har skådat mig i SVTs reportage där jag för en tid sedan berättade om en del av de övergrepp jag utsattes för på Grennaskolan. Det kändes viktigt för mig att belysa att mobbning inte bara förekommer på Lundsbergs skola. Systematisk mobbning har nämligen bevisligen även uppträtt på Sigtuna, Grennaskolan och mobbning förekommer dagligen i såväl kommunala som privata skolor.

Skillnaden är att mobbarna på en internatskola följer med dig hem på ett helt annat vis. De slår dig, piskar, sparkar och knäcker dig till botten. Du är inte skyddad av dina föräldrar och du tystas hela tiden av dina "bröder" och "systrar" på elevhemmet. De hotar dig om du bryter tysthetslöftet och inkräktar också på din integritet. De visar inte respekt för dig fullt ut för att du är annorlunda, för att du kanske har ett handikapp, funktionshinder eller någon annan svaghet. De finner direkt dina brister och de utnyttjar dessa. När du väl tar modet och vågar berätta börjar helvetet. Detta helvete blir än värre när de vuxna inte kan hantera situationen eller inte vill se problemet. De skyller på föräldrar, offer etcetera, föräldrarna som de faktiskt lovat trygghet när du började på skolan och offret som berövats skydd. Till saken hör att man absolut inte får berätta för någon vuxen, det är en strikt norm. En norm som måste brytas och för att normen ska brytas så måste någon eller några sätta ned foten och säga – stopp det här är inte okej, samhällets regler fungerar inte såhär. Det var en av de främsta anledningarna till att jag valde att berätta.

Jag är då ingen felfri människa och vill heller inte framstå sådan. Jag har gjort mina misstag. Jag har trampat snett ibland och sett människor som trampat snett. Jag har varit bortom verkligheten och svikit människor i min omgivning. Det står jag för och är då inte stolt över. Men ingen människa förtjänar stryk för detta. Människan förtjänar heller inte kommentarer för kläder, karaktär eller funktionshinder.

Det är också viktigt för mig att inte dra alla över en kam. Det har funnits människor och finns fortfarande människor som bryr sig, tar ansvar och har moral i mitt liv. Dessa människor vill jag lyfta fram, många sådana fanns det också på internatskolan där jag mobbades och misshandlades. Men det fanns också de som inte brydde sig, de som mörklade och stängde ögonen för något av det värsta ett barn kan råka ut för.

Idag känns det viktigt för mig att vara engagerad i olika förebyggande projekt inom olika verksamheter med utsatta människor. Förra sommaren bestämde jag mig för att göra min historia offentlig genom att skriva om den, främst för att hjälpa andra. Jag tror inte längre på tystnanden, jag har låtit mig övertygas för lätt. Jag vill istället tro på pennan som det allra främsta vapen mot elakheter, förtryck och ondskor. Jag vill också tro på en levande skola där folk vågar, prata, tro och andas. En skola som också är verklighetstrogen. Människor som tar kontakt med mig berättar fruktansvärda saker. Det känns viktigt för mig att uppmuntra dessa människor till att våga tala om sina upplevelser, om de orkar och själva vill. Det är kul att se framsteg och att arbetet ger resultat när människor faktiskt mår bättre av detta.

De som mobbade och slog mig är naturligtvis också människor men för att jag ska kunna förlåta krävs också att de kan stå för sina handlingar. Om inte de som mobbar och misshandlar inser att de har gjort fel själva måste samhället (det samhälle jag vill leva i) tala om det för dem.

Jag har försökt att ge konstruktiv kritik till skolans ledning efter mobbningen men inte känt att de lyssnat på mig. De som har ett övergripande ansvar har snarare försökt slingra sig undan, tills det lyckligtvis inte gått att sopa under mattan. Tack vare myndigheter, enskilda individer och media som har en gedigen skyldighet.

Avslutningsvis, jag är inte som alla andra och kommer aldrig att bli som alla andra. Jag tror på olikheter och att varje människa måste få vara annorlunda. Ingen kan någonsin rätta mig i det led han som slog mig talade om i TV reportaget. Jag kanske uppfattas provocera men då må de vara så för jag är övertygad om att jag gör det här i gott syfte. Ordet demokrati är mitt ledord, att verka för etiska handlingar som stödjer vårt lands demokrati är min ledstjärna. Jag slutar inte med detta, i höst tycker jag vi tillsammans tar nya krafter för att människor och speciellt barn behandlas med respekt. Ingen som har blivit utsatt ska behöva lida i sin tysthet.

Vi får inte heller glömma bort de människor som lever i utanförskap under sommarmånaderna. Jag har skrivit om detta förrut, referar därför till inlägget nedan. 

http://jakoblinden.blogg.se/2012/may/medmansklighet-behovs-aven-under-sommarmanade-2.html.

Ha nu en riktigt skön sommar!

Ända sedan 1700-talet har pennalism varit ett känt ord liksom en företeelse i Sverige. Starkare människor har länge njutit av att trycka ner svagare människor, barn eller djur som inte kan försvara sig. Inom sociala institutioner såsom skola, universitet och fängelser har "pennalism" varit vanligt förekommande. Termen som Kurt Lewin 1939 myntade, avgränsar olika processer och strukturer som utvecklas i en grupp. Samt hur organisationen byggs upp som så småningom ger upphov till pennalism. Subkulturen utvecklar strikta kulturella normer om t.ex. regler och olika värderingar. Medlemmarna i gruppen påverkas hela tiden och triggas av varandra. Lewin menar att medlemmarna i en grupp blir mycket mer lättpåverkade när de är tillsammans än vad de är som enskilda individer, de gör därför saker som de inte skulle våga göra om de vore utanför referensgruppen.

Påfrestningar som kan uppmuntra till olika maktlekar som leder till pennalism är bristen av struktur och ledarskap som systematiskt fångar upp tidiga tendenser till grupperingar där maktstrukturer av destruktiv karaktär skapas. Det finns stora risker med status och rangordning i grupp. Systemet övergår ofta till såkallade maktlekar. En mindre händelse av något slag ska ge den andre rätten att slå. T.ex. att boxa till någon. Enligt en rapport från BRÅ utsätts varje år 2000 niondeklassare för våld i skolan. Enligt det socialpsykologiska perspektivet så utvecklas beteendemönster som pennalism alltså i ett komplicerat gruppdynamiskt samspel, där det enskilda ansvaret förloras, då gruppens medlemmar liksom omsluts av gruppen. Det man inte skulle drömma om att göra om man själv bestämde i ett sammanhang utan referensgruppen går förlorat och man gör vidriga saker, därför att ens individualitet i någon mån går förlorat till förmån för gruppnormer och förväntningar.

Skillnad mellan könen?

Det råder en viss könsskillnad vad gäller företeelsen av pennalism; tjejer fokuserar mer på utseende och psykisk utfrysning. Medans killar använder mer fysiskt våld. Även här är strukturen snarlik, det handlar om makt, kultur och generation. Alltså är pennalism mer vanligt förekommande bland pojkar/män än hos flickor/kvinnor om man i beteendet väger in att fysiskt våld ska ingå. Och detta tycks vara den vanligaste förståelsen av begreppet. Man kan undra om det är en biologisk skillnad, eller om det är en socialt nedärvd värdering. Småpojkar har ju ofta sett att det är OK att slåss och försvara sig, medan flickor inte ska slåss.

Den biologiska och psykodynamiska aspekten

Människans natur är sådan att vi strävar efter överlevnad. Vi har slagits mot varandra i alla tider och vi trycker ned varandra. Vårt överlevnadsmål kommer alltid före utvecklingsmål och förändringsmål, enligt olika grupp fasteorier, t.ex. Will Shultz teori FIRO som han utvecklade under Koreakriget. När gruppen fastnar i rollsökningsfasen (eller kampfasen) så kommer olika utryck för att besegra och bekämpa varandra hela tiden komma före de senare faserna som intimitet och ömsesidigt arbete. När omgivningen inte är trygg för oss kommer vår fysiska och psykologiska överlevnad alltid komma först. Beteendet behöver inte nödvändigtvis vara förknippat till ålder eller kön. Vem som helst kan utnyttja, vem som helst i systemet och överlevnadsbehovet finns i alla åldrar och länder.

Det psykoanalytiska perspektivet förklarar pennalism mer utifrån tidiga barndomsupplevelser och relationen till föräldragestalterna. Man skulle också kunna säga att beteendet lärts in när förövaren var liten och sedan har lagrats som ett omedvetet inlärt beteende. Den som utövar destruktiv makt mot någon annan, har i sin barndom blivit utsatt för kränkningar utan att kunna försvara sig. Beteendet repeteras nu och berättigas genom formulering i ett strikt överjag utifrån ett regelverk som den eller de som har makten bestämmer, t.ex. "jag har rätt att slå Olle varje gång han säger något som jag inte gillar". Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv har förövaren en gång varit ett litet barn, för litet att kunna försvara sig mot pappan eller mamman, och det raseri mot vårdnadshavaren som väcktes måste genast tryckas bort pga. det lilla barnets totala beroende av vårdnadshavaren för sin överlevnad. Ofta är, enligt Freud, dessa tidiga minnen omedvetna och undanträngda.

Motivation

Motivation utifrån det gruppsykologiska perspektivet att utföra pennalistiska handlingar skapas och omskapas genom den bekräftelse förövaren och hans skara får och ger varandra av tillhörighet och makt. Dessutom lägger förövarna de svaga, icke accepterade sidorna av sig själva hos offret. På så sätt lyckas de behålla bilden av sig själva som felfria och starka. Detta kallas som psykologisk term för "projektion".

Utifrån det psykoanalytiska perspektivet så ger det förövaren tillfredsställelse att själv se någon lida så som han/hon själv en gång gjorde som liten. Som vuxen, eller växande så repeterar förövaren ett beteende som han än gång blev utsatt för. Även vårdnadshavarens njutning kring att utsätta offret för lidande återupplevs hos förövaren nu då han själv skadar med ord eller våld.

Behandling – terapi eller översyn av hela systemet?

Den psykodynamiska terapimodellen skulle gå ut på att långsiktigt arbeta med förövaren som individ i enskilda samtal. Tidiga barndomsupplevelser skulle avtäckas och undanträngda känslor av rädsla, sorg och ilska skulle komma upp och diskuteras. Så småningom skulle patientens jag-styrka kunna byggas upp och kunna reglera ett mänskligare beteende som inte längre vägleds av destruktiva impulser och ett primitivt överjag.

Utifrån ett socialpsykologiskt systemteoretiskt perspektiv så behöver hela systemet jobbas med, inte bara den som leder pennalismen, utan HELA samspelet inom organisationen där pennalism utövas behöver ses över; institutionens ledarskap, processer och rutiner, vad som sägs och vad som görs eller inte görs och hur det påverkar överliggande och underliggande system. Enligt C Lewin och W. Schultz och många andra är människor mer påverkade av sin referensgrupp än av formell utbildning. Detta talar för att effekten blir bättre om man kommunicerar över gränserna förövare, offer, "åskådare" och organisationens formella ledare i samtal. Man behöver normalisera att mänsklig frustration är naturlig och att vi alla är rädda och då beter oss på sätt som inte är acceptabelt. Man behöver leta efter fakta och visa på beteenden som genererar andra beteenden i ett komplicerat samspel. I systemiska behandlingsmetoder är förövaren endast en i et komplicerat samspel. Man hjälper honom/henne inte när man gör honom till den nya syndabocken.

Avslutande diskussion

Studier visar att tidiga insatser reducerar risken för utvecklad pennalism med 20 %. Kan man bota detta beteende? Det finns olika grader av pennalismen. Individer är olika skadade. Sten Levander är psykiater och professor vid Lunds universitet. Levander menar att det behövs struktur i tillvaron. En annan teori är att beteendet bara är tillfälligt och att människan så småningom rationaliserar och finner en förklaring till varför hon gör som hon gör. Det kan alltså också enligt vissa vara ett tillfälligt beteende. Om världen bara vore lite mer entydig och hade en gemensam ståndpunkt, tror jag personligen att systemet mer eller mindre skulle vara eliminerat. Toleransen har inte helt försvunnit, för att minska toleransen krävs ökad vuxennärvaro. Ju fler som ingriper desto mindre tilldragelser. Ett tydligt och fungerande ledarskap som inte eskalerar krävs därför också. Genom detta måste även vikten av civilkurage betonas.

Vi måste hitta andra mer humanistiska vägar för individen att bearbeta dessa traumatiska bilder och minnen. Utifrån det psykodynamiska perspektivet kan människan naturligt vara omedveten om det hon gör mot den andra. Därför är jag övertygad om att man måste jobba med att få individer, grupper, och hela organisationer medvetna om skadorna och effekterna av nedvärderande och våldshandlingar.

Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pennalism

http://www.fhi.se/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Mobbning--utveckling

http://www.almaeuropa.org/Maktlekar_kap1_3.pdf

Psykologi 1998, Martin Levander och Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm

Välfärdssamhället ska skydda svaga och utsatta grupper. Därtill bidra till hela samhällets utveckling. Välfärdssamhället skall t.ex. garantera alla likvärdig vård, skola och omsorg.

Men är det så? Är skolan likvärdig och rättvis? Inte helt. Jag har gått på flera olika skolor och kan med rak hand säga att bedömningen skiljer sig. Lärarna bedömer helt olika. Så tycker inte jag att det ska vara. Samtidigt gör vissa skolor enorma vinster. Från början var tanken god med friskolorna och det råder ingen tvekan om att det fortfarande finns bra friskolor i riket. Skolor måste få bedrivas med vinster men då bör verksamheten fungera, skolan ska inte vara någon form av riskverksamhet där man satsar pengar och sedan kanske hela skolunderbyggnaden går till spillo. En friskola liksom en kommunal skola är inte som vilken aktivitet som helst och kräver därför planering och ett extra tydligt regelverk. Samt tillsyn. Barn och ungdomar ska placeras med stabilitet och trygghet i en skola. De ska inte behöva riskera att förlora resurserna som krävs för att skolan ska fungera (lärare, vuxna och skolmaterial etc.). Här kommer staten in, här måste staten reglera och styra upp så att även skolan blir likvärdig, trygg och rättvis.

Den andra men viktiga punkten i välfärdssamhället är utanförskap, kriminalitet och droger. Vi vet att tillgången till exempelvis vapen är skrämmande stor. Varför satsar man då inte tillräckligt med resurser på tullstationerna, kompetenta poliser och framförallt ungdomsprojekt som ger ungdomarna chansen att välja en annan väg? Det handlar inte om att på något vis straffa eller klandra ungdomarna som redan har det nog tufft. Vi bör snarare skydda ungdomarna mot de riktiga bovarna, de som vinner på att välfärden och att samhället går under. De som för in vapen, knark och andra substanser i samhället. Det är där regeringens och statens ansvar återigen kommer in i bilden.

Den sista men säkert viktigaste punkten är omsorgen, vården. Även här fördelas resurser orättvist. Det kan vara stora skillnader beroende på var du bor i landet. Så ska det inte heller vara! Möjligheter och satsningar riktas ofta till mer centrala eller välbärgade områden. Personer på glesbygden ska givetvis ha rätt till samma vård som alla andra. Människor på vård och äldreboende behöver nödvändigtvis mer resurser. Ett samhälle är begrundat och beroende av människor i olika kategorier och att individen får välja själv. Det är vår rättighet att bosätta oss var vi vill och politikers skyldighet att ge bra vård åt alla. Här ska det också kunna finnas en valfrihet om valfriheten gynnar och inte stjälper samhället.

Det ska inte behöva vara så att man känner att man måste flytta pågrund av bristande vård, skola eller för att området är för farofyllt. Behoven ska styra inte lönsamheten eller girigheten.

Egentligen handlar det inte om politik. Det handlar om rättigheter och skyldigheter.

Vi kan inte sälja ut den svenska välfärden, det kommer kosta för mycket för oss i framtiden!

Nu är det sommar snart, ljuvligt! Idag släps tydligen kossorna ut på grönbete. En saftig entrecote på grillen. Långa helger och kanske lite semester. Resor planeras hit och dit, skolan slutar snart. För många är det fantastiskt äntligen total frihet under ett antal månader. Jesper och Elin är några ungdomar som inspirerar mig. De ska cykla enhjuling genom hela kontinenten. Otroligt! En resa som jag verkligen beundrar. Deras syfte är att bidra till en bättre värld. Samt att sprida glädje och kärlek. För mer information besök deras hemsida här http://www.unicycling4love.com/se.

Alla delar inte den här fina och positiva entusiasmen till sommaren. Det finns också en annan verklighet för ungdomarna och barnen. Skilsmässor, vårdnadstvister, slagsmål, våld och fylla. Dessa omständigheter blir faktiskt värre under sommarlovet. Skolan är inte alltid en otrygg plats. Skolan kan också vara en trygghet även om den är otrygg för många.

Resurserna minskar för barn och ungdomar drastisk under sommaren. Många ungdomar får kanske inte ens ett sommarjobb. Sommarjobb kan vara den enda möjligheten till att påverka den unges situation, t.ex. om man kommer från en familj som har det dåligt ställt. Bristen på sysselsättning och välfärd tror jag kan vara några orsaker till att brottsligheten ökar markant under sommarmånaderna. Misshandel och våldtäktsbrott ökade 2010 med hela 44 respektive 50 % enligt BRÅ. Hur tänker egentligen politiker när de skär ner på resurserna trots att fler människor onekligen far illa? Vad blir då resultatet? Den psykiska ohälsan ökar och vad gör politiker, skär ner även inom psykiatrin. Det är också en viktig faktor.

Men är myndigheter och inläggning på klinik den enda lösningen? Finns det kvar någonting som heter människokärlek i Sverige? Det som borde sitta i ryggmärgen. Jag vet att det finns, jag har mött så många fina människor i detta jordeliv. En hjälpande hand och en viss förståelse för både offret och förövaren behövs, speciellt under sommaren. Att man förstår betyder inte att man försvarar handlingarna i sig. Kom ihåg: "det är mänskligt att fela, men inte alltid okej". Med den här statistiken om verkligheten och sommarlovet för många, vädjar jag till er hjälp. Säg "hej" och försök om du kan hjälpa den utsatte. Ett "hej" kan faktiskt förändra någons dag, ibland kan det räcka men glöm inte bort att en människa ibland också behöver mer än ett "hej".

Från mg till er

Njut och ha en riktigt bra vår/ sommar med gott samvete!

Jag ser det. Jag är inte blind, jag ser ett samhälle där man måste kämpa för sin rätt. Jag har mött ungdomar som måste bära kniv för att de är rädda för att gå hem från skolan. Kniven är deras trygghet, deras försvar. Jag har mött missbrukare och psyksikt sjuka. Jag har mött människor som blivit förskräckligt svikna av samhället. Jag har sett bekanta falla, individer som bara letar efter en enda sak ruset av falsk materiel lycka. Jag har mött vuxna som lever i sin egen verklighet, där mobbning inte finns. Jag har känt slag och sparkar. Jag har känt missförstånd och att folk inte tror på mig. Jag har känt att samhället har behandlat mig fel och jag har skrivit en bok om det.

Jag ser också ett vackert och humant Sverige fyllt av empati och medmänsklighet. Människor som bryr sig, människor som är ärliga och människor som jag tycker att vi ska lyfta fram. Jag har nämligen också mött mänsklig förståelse, rättvisa och socialt ansvar. Personer som tror på mig, personer som hjälper mig och stöttar mig. Personer som tycker mobbning och missär är fel. Vansinnigt fel! Jag har fått chanser och människor har inte alltid dömt mig. Ty jag har inte varit en felfri individ. Vem är det? Jag upplever också att många vuxna människor jobbar aktivt mot mobbning.

Jag vittnar inte falskt om verkligheten och det jag har sett. Min fråga är, ska det verkligen behöva vara så i Sverige år 2012? Är det inte samhällets ansvar att skydda ungdomarna. Ska kniven verkligen behöva skydda en människa? Eller drogerna, den sista utvägen som leder till ett bottenlöst hav.

Hur kan vi förhindra, hur kan vi agera och hur kan vi förändra? Jag kan göra det genom att berätta, sprida vidare det jag ser/sett och faktiskt ingripa om jag ser något som inte är rätt. Moralen är min största följeslagare i kampen för ett mänskligare Sverige. Det är inte bara min kamp, det är allas kamp! Min största önskan är att fler vågar anmäla och att fler våga berätta sin historia. Den som blir utsatt har aldrig fel och den som utsätter andra gör inte rätt i det. Hur ska vi någonsin kunna förändra om inte möjligheter finns. De sa till mig: "din historia finns inte, det har inte rätt". Mitt svar på detta drygt ett år senare: "det finns ingen historia som inte finns. Alla människor har ett värde och en värdighet. Och jag fick rätt tillslut, ni gjorde fel."

Hej,

Det har varit mycket den senaste tiden. Jag har därför inte skrivit så mycket på bloggen men väljer nu att skriva ett lite längre inlägg. Till att börja med vill jag önska alla läsare en riktigt trevlig och skön valborgsmässoafton!

För drygt en vecka sedan var jag på rättegång i Jönköpings tingsrätt. Det kändes jobbigt men ändå bra. Att ett år efter det här stå där i salen och berätta min historia.

Rättegången som jag hoppades skulle bli av blev nu äntligen av såhär gick den till: Åklagaren läste upp åtalspunkten i fall nummer 1. Advokaten till den tilltalade inledde sin predikan med en mild form av smutskastningskampanj. En mängd obekväma och något förvirrande frågor ställdes till mig, lite som om jag vore en brottsling och som om jag bar skulden för detta. Jag tänker inte gå in på några specifika namn men låt oss kalla honom för Z alltså den tilltalade. På frågan – hur upplevde du Jakob? Svarade Z upprepade gånger: – ett störande moment/ allmänt irriterande. Z medger att han därför gav mig ett slag eller en knuff i ryggen. Rättegången fortsatte och vittnet låt oss kalla henne X kallades in till förhör. X säger följande: – J fick motta en hård spark i ryggen, han föll ihop på golvet. Jag reagerade på detta och blev väldigt upprörd.

X var en av få som hade riktigit civilkurage! Otroligt starkt och modigt av henne att vittna all heder till henne. Dock blev vittnet mycket tvivelaktig på om det var en spark eller ett slag i ryggen pågrund av hård press från Zas advokat. Här kommer hålhaken som gjorde att Z sedan friades.

Det blev paus och rättegången fortsatte efter lunchen. Den här gången med en andra tilltalad man och gärning. Låt oss kalla honom för Y och gärning 2. Det handlar om att jag har blivit piskad flera gånger med ett läderbälte. Någon har också filmat inträffandet. Min kära mor vittnade mycket gripande, om hur dåligt jag mått och vad resultatet för mig blev (att jag inhalerade en livsfarlig gas och nästan dog). Samt började använda narkotika. Y berättar om sin syn på det hela. Y anser att jag "har mig själv att skylla på". Enligt Y bad jag honom att slå mig med läderbältet. Därför gav Y mig ett piskrapp med bältet. Varför skulle jag be någon att slå mig med ett bälte?

Tyvärr var jag tvungen att avvika när vittnena skulle tala eftersom jag skulle ha missat mitt flyg annars. Men enligt domen var P (ett av vittnena) närvarande. P såg att någon höll i ett bälte och att byxorna var nere. Andra vittnen var också förhörda och det var ganska uppenbart att alla hade gaddat upp sig till att jag var provocerande redan innan rättegången. När jag läste domen.

Det var väldigt tråkig att Z friades. Det känns inte rätt att en ensam gärningsman döms, åtminstone borde två personer dömas för det här handlar om systematik. Det handlar om flera personer! Det är dessutom fegt och osolidariskt gentemot Y att Z inte stå för sina handlingar när flera personer gjort fel. Även om de som Y gjorde var betydligt värre så ska han inte behöva ta ansvar för dessa handlingar själv. Jag vill därför poängtera det var knappast endast Y som gjorde detta. Många fler har skuld i det hela. Jag valde att plocka ut de mest påträngande individerna och plocka ut något av vad de gjorde mot mig så att de får veta att de gjort fel. Eftersom de inte själva inser det.

Samhället har delvis bekräftat för mig att jag hade rätt. Min sanning har till viss del hunnit ikapp verkligheten. Alla 3 killar som från början var anmälda har mer eller mindre fått känna på att de, de gjorde var fel. De lär ha haft betydligt fler sömnlösa nätter än mig. Jag kan känna viss sympati för dem. Det känns som att jag snart kan lägga detta bakom mig. Jag går ju vidare med mitt liv. Jag hade aldrig lagt ned en sådan kraft och energi på detta om jag inte velat förmedla något till framtiden, velat bringa förändring.

Mitt fall gick till rättegång men tusentals barn, ungdomar och vuxna får inte upprättelse. Vare sig på vissa skolor eller på vissa arbetsplatser. Förövaren/ förövarna får inte veta att de gjort fel. Resultatet: människor känner skam och besvikelse, de tror att de förtjänat kommentarer, slag och sparkar. Samhället har talat om att de inte händer någonting. Förövaren ges utrymme att fortsätta och offret förlorar sin rätt till upprättelse. De här är en verklighet som också finns och jag blundar inte för den, så länge jag vet att människor far illa kommer jag som sagt att fortsätta jobba aktivt i förebyggande syfte mot mobbning.

Parallellt med detta häktas 5 killar för grov misshandel på Sigtuna. Människor har förhoppningsvis lärt sig något. Vi kanske börjar se en utveckling i subkulturen som till viss del (det finns en fantastisk del med skolorna också) bevisligen finns på Sveriges internatskolor? Ja inte bara internatkolor, vem som helst kan bli utsatt för mobbning, detta meningslösa hat var och när som helst. Jag kan bara lära andra av min historia och av det som jag har upplevt. Våga berätta, det finns människor som tror på dig, just dig. Det finns också en verklig rättvisa. Det kanske är så att samhället inte accepterar mobbning? Förhoppningsvis hjälper detta beslut några på traven. Nu börjar den stora och viktiga processen mot skolledningen och den högste ansvarige nämligen skolchefen. För hur mycket han än vrider och vänder. Dumpar över, så kan han inte förneka att han hade det huvudsakliga ansvaret och jag anser att han gjorde fel.

Malmös kommunalråd IImar Reepalu, känd som Malmös "starke man", vandrar i sällskap med journalisten Janne Josefson på öppen gata i statsdelen Seved i Malmö. In rullar några killar i 20- årsåldern i en silverfärgad BMW.

- Det här är min gata säger en av killarna.
- Vadå din gata, på vilket sätt är det din gata grabben? Frågar Janne Josefsson.
- Det har inte du ett skit med att göra. Blir svaret.
Dialogen fortsätter:
- Är det du som är IImar Reepalu?
- Ja.
- Jag har hört mycket skit om dig.

Malmö den segregerade staden, Västra Hamnen med sinn idyll och Rosengård som av vissa skildras som Irak. Det talas om att bilden av Malmö är kraftigt överdriven. Andra säger att vi blundar för problemen. SVT:s uppdrag granskning, skildrade i onsdags ett Malmö uppdelat i två sidor.

Morden i Malmö är knappast någon tillfällighet, morden i Malmö är snarare ett steg vidare i politikers maktkamp som bidragit till den misslyckade integrationspolitik vi faktiskt har och haft under många år. En ständig maktamp som slår i spillror istället för att ena. Andra problemet är just ordet bagatell och att se detta som en tillfällighet vilket jag menar är fullständigt livsfarligt. Man bör ta tag i gängbildningarna genom att hitta nya vägar som leder folk in i samhället i såväl Stockholm, Göteborg som Malmö. Fryshuset projekt EXIT är ett lysande exempel. Projektet vänder sig till ungdomar och vuxna som vill hoppa av från olika destruktiva miljöer. Där får de en chans att etableras i samhället. Fler projekt för ungdomar, för ett enat Sverige där alla är lika mycket värda. Där mångfald är någonting positivt. Där våld inte tolereras och där sysselsättningen är i fokus. Kanske med lite extra fokus på storstäderna vore någonting att tänka på.

Tusentals människor har samlats i olika protesttåg på Malmös gator. Protester mot ett meningslöst hat och de rivaliteter som föder våld. Spänningar som formats i ett otryggt samhälle präglat av klyftor. Klyftor som föder rädda, osäkra och sköra människor som inte vet var deras stad är på väg och inte heller kan finna en human lösning på problemet. De majoriteterna av folket vill säga är: "Malmö är vår stad, det finns bara ett Malmö och vi älskar Malmö men vi har svårigheter som vi måste få bukt med!".

2010 kom Sverigedemokraterna in riksdagen. Jag ställer mig frågan hur vår integrationspolitik ser ut? Borde inte det här vara ett bevis på att människor är rädda? Hur kan då röster inte erkänna att vi misslyckats totalt med vår integrationspolitik? Ser vi inte verkligheten? Nu talar jag inte bara om Malmö, nu talar jag om Sverige ur ett brett perspektiv. Statistiken på våld är ju trots allt högre i Stockholm. Enligt en rapport från Sydsvenska industri och handelskammaren. Kommunalrådet skyller allt på Sahlin och moderaterna skyller allt på sossarna. Så länge politiker och makthavare skyller ifrån sig kan vi aldrig tillsammans finna en lämplig lösning. Människors rädsla och okunskap fortsätter då att växa.

Avslutningsvis hur ska vi någonsin kunna få fram en lösning om debatt vägras? Vi måste ha förstånd att föra en öppen diskussion med dessa rädda krafter och lägga fram nya, moderna lösningar på bekymret. Problemet handlar inte om invandrare det handlar om politiker som inte tar sitt ansvar! Jag tror inte på begreppet "vi och dem". Om det är några vi ska stigmatisera så är det politiker, hur kunde detta annars ske? Samtidigt måste vi svenskar i allmänhet engagera oss och visa civilkurage.

Hur många fler liv ska gå till spillo? Hur många fler hederliga medborgare ska behöva få sina liv raserade? Innan politiker från både höger och vänster reagerar och inser realiteten.

Vi går mot ljusare tider! Fågeldrill, längre dagar, nya ofta trendiga kläder, blommorna som dekorerar våra ängar, grönheten, säsongens första glass och kanske det bästa av allt den härliga solen som värmer vår hy. Det råder ingen tvekan om att detta är bra, finns det då ingen nackdel? Skapar inte dessa ideal en viss stress, i kombination med ljusets snabba hastighet?

För de flesta av oss är våren en ljusare period men så är inte våren för alla. Varje år drabbas hundratusentals svenskar av såkallade vårdepressioner. Ofta börjar problemet i vuxen ålder. Kroppen hänger inte riktigt med ljusets hastighet. Nya intryck förknippade med stress ger dessa symptom: nedstämdhet, trötthet och bitterhet som resulterar i ökad sömn. Likt höstens angrepp. Ett ökat sug efter klohydrater och socker. Vi är olika känsliga vissa drabbas mer eller mindre av dessa symptom och många drabbas inte.

Problemet med årstidsbundna depressioner blir mer etablerat ju längre norrut vi lever. I detta avlånga land. Kanske är vi inte fullt redo för livet i norden?

En vårdepression återkommer ofta mer eller mindre men det finns ingripanden för att undvika och motverka depressioner. Mycket handlar om ljus men det handlar också om kroppen såväl den emotionella biten som den fysiska biten. Ett exempel på behandling mot dessa är regelbunden motion. Ljusterapi är också ett bra exempel, kroppen behöver ljus året om speciellt på mörka platser. Ett annat exempel är att tillbringa mycket tid ute, såväl mulna som soliga dagar. Du behöver dagsljuset! Undvik stress och lev i nuet.

En annan frågeställning är om man kan flytta på en vårdepression?
Enligt Jenny Klefbom, legitimerad psykolog. Finns det inget entydigt svar på frågan. Däremot vet man att orsaken till många depressioner är ärftliga gener. Varje enskild individ måste pröva sig fram och hitta sin väg till ljuset. Det finns mediciner men det kanske inte alltid är nödvändigt.
Jag tror också att krav och det samhälle vi lever i kan vara en bidragande orsak till de negativa bitar som våren för med sig.

Det betyder inte att man måste flytta utomlands, rätt behandling gör att man klarar av en depression. Ibland är det nödvändigt med medicinering men oftast inte. Vi är olika och måste finna våra tillgångar och motgångar. Det viktigaste av allt vi måste våga erkänna dessa för oss själva och vilja förändra.

Med detta inlägg vill jag betona att depressioner även finns på våren. Visst är det härligt med vår men det finns alltid människor som lider. Rätt redskap och metod ger möjlighet till njutning åt även dessa individer. Det är inte fel att prata om depressioner bara för att det är vår, ljust och fint. Många mår dåligt och jag hoppas detta inlägg kan hjälpa de som mår dåligt på traven.

För er som vill läsa mer. På bloggen Ångest och lycklig skriver 21 åriga Emma om sin kamp mot vårens lidande:

http://angestochlycklig.blogspot.se/2012/03/vardepressionen.html 

Kära medmänniskor försök att dra upp rullgardinen och släpp in det fantastiska dagsljuset. Låt er tillvaro stråla!

Att vara människa är en konst. Konsten att kombinera verkligheten, konsten att våga stå för vem man är. Att vara människa är också att vara fri. Rätten att utrycka sin kärlek till exempelvis melodifestivalen, att få välja om man vill raka sig under armarna eller inte. Eller att få kritisera det som man klandrar eller rent utsagt fördömer. Men också att kombinera detta med saklighet. Skickligheten i det hela är att behärska en viss teknik, att t.ex. påverka olika beslutsfattare och myndigheter utifrån just din styrka och uppfattning. Vi har alla olika förmågor och kan endast eftersträva att utvecklas efter dessa. Huvudsaken i det mänskliga idealet är just att utvecklas, inte att trycka ner sig själv eller någon annan. Vi ser gång på gång exempel på tv-serier och andra kampanjer som verkligen knäcker människor. Ett konkret exempel på detta är Big Brother, en hjärtskärande dokusåpa som medieflödet använder sig av för att tjäna pengar och det värsta av allt är att de lyckas.

Vi har dock aldrig varit helt fria som människor. Vi har våra skyldigheter. Det finns unga människor som knappt har mat för dagen, det finns unga människor som lever i kriminalitet och missbruk, det finns unga människor som blir mobbade i skolan och det finns unga människor som lever under överhängande faror. För mig är det extra gripande att skriva om just unga människor och barn eftersom jag själv är ung och har hela livet framför mig. Jag har varit så nära döden och jag vet hur mycket samhället påverkar. I synnerhet handlar det inte bara om unga människor det handlar om människor som far illa överhuvudtaget. Samtidigt som det finns människor som har det fantastiskt bra. Det här har inte med politik att göra, det är ett faktum att klyftorna i samhället har ökat. Politiker har blundat för svårigheter i många år. De har misslyckats med det som jag anser krävs för att vara en människa med den rollen. Det gäller så väl integrationspolitiken som att barnfattigdomen har ökat.

Som människa behöver vi trots allt inte att leta efter fel och brister. Konsten att kunna njuta och se det vackra i varje andetag. Konsten att känna och må bra. Konsten att slappna av och kunna lägga allt fokus på sig själv. Konsten att leva i nuet och inte känna press från andra. Konsten att kunna se det vackra. Konsten att inte kverulera. Betydande i hela begreppet att vara människa är nämligen att klara av att lyfta fram det som är positivt och det som har förändrats i tillvaron. Det som påverkar vår framtid!

Det viktigaste av det hela är att prestera efter din förmåga och att faktiskt vara nöjd med det du åstadkommer. Jag har svårt att tro att det finns en individ som inte åstadkommer något här i världen.

Ungdomar med god självkänsla klarar av att säga ifrån och säga "stopp detta är inte okej, det räcker nu sluta!". Motsatsen: skör självkänsla dvs. när "ingen säger ifrån och istället tänker: "vad ska jag göra, ska jag göra något, är detta okej?". Genom att bidra till projekt som stärker ungdomars självkänsla bidrar vi inte bara till stabila och självsäkra ungdomar som vågar säga ifrån mot mobbning, droger och alla former av våld. Vi bidrar också till egna individer som står för sin moral, sina val och inte formas av intellektuell press. Vi säger också ja till ett demokratiskt samhälle.

Det finns många olika projekt för att stärka ungdomars självkänsla t.ex. Riksförbundet Atention, Brå, Svenska kyrkan m.fl. Dessa projekt har under en längre tid tagit fram inspiration i form av t.ex. olika utbildningsmaterial (med min bok Sanningens ord, hoppas jag kunna stärka ungdomars självkänsla). Det mest drivande och som jag anser viktigast inom hela området är ändå energin och viljan att förändra hos vuxna människor. Som förälder och vuxen gör du säkert så gott du kan, frågan är om du alltid vet vad som är bäst för barnet/ den unge? Därför är det också viktigt med vägledning och stöd till vuxna som är engagerade i dessa projekt - att stärka barn/ ungdomars självkännsla.

Självkänsla handlar om att man anser att man är tillräckligt bra, precis som man är. Det betyder inte att man klarar av att göra allt. Vi människor har olika förmågor, alla kan inte göra allt vi kan endast göra det vi förmår. För en ung människas utveckling är bekräftelse oerhört angeläget. Att vara duktig, precis som man är och att inte behöva bli någon annan kan vara avgörande.

Vi väljer våra ord, hur vi ska uttrycka oss och orden i sig påverkar ett barns självkänsla. "Vad ful, du är, du är misslyckad eller gör inte sådär" kan rubba en människas framtid. Tänk på detta! Detta i sig resulterar att den unge kanske inte vågar prova nya saker, är rädd för att säga vad han eller hon tycker eller blir helt knäckt när någonting inte går bra. Ska det behöva vara så, vill vi verkligen se den utvecklingen?

Med hjälp av kunskap och bidrag till ökade resurser i form av goda vuxenförebilder är jag helt övertygad om att vi kan förhindra många fall av mobbning.

Måndag:

Börjar dagen med att vara med på en andakt, på Ria oasen här i Boden som bedrivs av organisationen "hela människan". Deras öppna verksamhet benämns som Ria (Råd och information i Alkoholfrågor) och är riksomtäckande. Verksamhetens syfte är att hjälpa personer som av olika anledningar befinner sig i social utsatthet. Det kan handla om missbrukare, hemlösa eller psykiskt sjuka människor. För er som vill läsa mer om Hela människan och Ria klicka här. Stunden på Ria var mycket intressant, tillfället fick mig än en gång att inse hur bra jag faktiskt har det. Och att det finns en människa bakom "den där" missbrukaren. Tyvärr är det väldigt tabubelagt att jobba med och hjälpa missbrukare. Missbrukare möts ofta av oförstånd och förakt. Detta är kanske en av alla tusen orsaker till att just han eller hon fastnat missbruk.

Äter lunch

Efter lunch var det dags att bege sig till en kyrka (rörvikskyrkan). Där var det nämligen internatnationellt kaffe. Vi läste böner, fast på olika språk mycket givande! Sedan var det dags för fika även där blev det mycket gripande när vi fick veta att en stackars kvinna fått avvisningsbesked till Syrien. Vill inte skriva mer om detta, hon får berätta själv om hon vill. Blev i vilket fall mycket tagen av hennes historia det värsta är att hon delar detta öde med så många andra flyktingar.

Äter middag

På kvällen hade vi en mycket drivande debatt om kritik (i Mariakyrkan). Jag berättade min historia och hur det kändes när folk hånar kritik och när man tillslut "måste" gå ut offentligt. När det inte finns några andra alternativ och när man faktiskt gör det för att man vill nå förändring!

Trött, sova!

Tisdag:

Inleder dagens arbete med att träffa ett gäng glada pensionärer. Vi läser tillsammans och sjunger psalmer.

Slutligen alla hjärtans dag fika. Jag var tydligen uppskattad i gruppen! På kvällen är det dags för bokcirkel. Vi läser tillsammans högt ur boken medmänniskor. Jätte bra bok rekommenderar den! Jag tar även med min bok, många blir intresserade.

Onsdag:

0.7.30 startar jag dagen med Morgonmässan som hålls av prästen Hans. Jag får bland annat bära ut nattvardsvinet. Efter mässan är det dags för kyrkomöte med kaffe och fika. Vi går bland annat igenom hur och om kyrkan ska "byggas om" (vissa delar). Jag presenterar mig också för församlingen.

Klockan 13.00 gör jag och prästen, Olof ett hembesök (sorgehus) hos en äldre dam. Vi planerar en begravning mer om detta möte kan jag inte skriva.

Egentligen skulle vi haft ett dopsamtal men det blev tyvärr inställt.

18.00 beger jag mig mot Mariakyrkan för att i grupp vara med och planera en Gudstjänst.

Torsdag:

Inledde dagen med att delta i direktsändning för Bodens närradio (kyrkradio). Fick lyssna på massa bra musik och intressanta samtal. Temat denna vecka var social ekonomi dvs. organiserad verksamhet som ideellt bygger på demokratiska värderingar. Med målet om ett framåtskridande samhälle där människor oavsett funktionshinder eller handikapp får någon form av arbete/ sysselsättning. Det är alltså sociala och ekonomiska föreningar, kooperativ eller stiftelser som bedrivs utanför den offentliga sektorn. Att tillägga är också att verksamheten icke är av vinstintresse. Vi ringde upp en man som jobbar under et sådant projekt. Blev mycket imponerad, han håller också på med en bok. Ser framemot att läsa den! Vi pratade också med en diakon samt en kvinna som ville ordna en aktivitet "teologerna".

Jag fick även säga några ord! Kan tyvärr inte länka på bloggen.

Efter detta åt jag lunch.

Framåt eftermiddagen, var det dags att träffa barn! Kom att tänka på min tid då jag jobbade på förskola och hur lärorikt det var för mig. Begav mig mot Mikaelkyrkan lite innan barnen kom. Träffade några trevliga vuxna. Omkring klockan 13 kom ett stort gäng glada ungar. De fick leka lite och umgås. Prästen höll en fin predikan om hur viktigt det är att vara snäll mot varandra. Att man inte bara behöver vatten för att överleva utan också medmänsklighet. Sedan bad vi tillsammans. Avslutningsvis gjorde barnen små gubbar i lera, som de sedan fick ta med sig hem :)

Nu har jag själv kommit hem och ska tillbaka till kyrkan imorgon klockan 8.

Fredag:

Idag har jag återigen varit med barn på morgonen (började klockan 0.7.30.). Barnen kom till kyrkan och delades in i olika grupper. Några fick sjunga, andra fick göra en aktivitet och några fick äta semlor (väldigt goda!!) tillslut fick alla göra allt. Temat för dagen var "hunger". Prästen inledde med en samling och en lysande predikan för varje barngrupp. Med hjälp av en chipspåse och läsk illustrerade prästen vikten av att fördela våra resurser rättvist. Det är inte rättvist som det ser ut idag, vissa äter chips till frukost medans andra svälter. Så kanske det inte riktigt är, eller? Men ni förstår vad predikan handlade om. Barnen fick också veta varför man äter semlor just den här veckan och vad fasta är/ varför man fastar.

Klockan 12 var det dags för begravning. Jag fick följa med prästen Ivar på en begravning. Begravningen gav också mig personligen en stund att tänka på de personer som av en eller annan orsak dött i min bekantskap eller närhet. I mitt huvud formulerades vissa ord om, istället för långt liv blev det t.ex. kort liv. Om ni förstår hur jag menar. Det har som med mycket annat den här veckan inte bara varit att se och lära utan faktiskt också att känna och tänka efter.

Nu sitter jag här och skriver. Snart ska jag på kurs, jag ska ta förarbevis för skoter! Ser framemot den här kursen och tycker det ska bli riktigt kul att äntligen köra skoter!

Jag har som sagt lärt mig otroligt mycket den här veckan, jag längtar redan tills nästa vecka! Bland annat har jag lärt mig hur underskattad kyrkan är. Människor har så mycket fördomar vissa inser inte hur bra kyrkan faktiskt är. Kyrkan gör så mycket bra saker för människor i alla kategorier. Det kristna budskapet är så mycket mer än att: bara tro. Det handlar om kärlek, respekt och glädje. Tusen saker! Allt de där som vi saknar när vi inte är trygga. Jag funderar på om jag ska skriva ett blogginlägg om detta lite senare, någon dag.

För mig blev resultatet av våld solklart för ganska precis ett år sedan. Jag gick in i total fördärvelse. Jag gick in i min egen värld, helt bortom verkligheten.

Idag lever jag ett stilla liv, jag har lärt mig att inte hata människor och att våld oftast inte är nödvändigt. Jag har lärt mig att man inte ska ta saker för givet (t.ex. att vem som helst kan dö när som helst och att livet faktiskt är en gåva). Jag har lärt mig att man inte bara ska se andras brister utan också sina egna brister. Jag har lärt mig att man ska hjälpa varandra och ställa upp. Jag har också lärt mig innebörden av det berömda citatet "vem som helst kan fela men ingen utom dåren framhärdar sina fel".

Förutom detta har jag lärt mig så mycket mer. Den här tiden har fått mig att begripa värdet i att vara människa och vad som är humant. För mig är det inte speciellt humant att använda våld för att antingen utöva makt eller bestraffa människor. Den enda gången det är rätt att använda våld är när man måste för att rädda sitt egna eller någon ananas skinn.

Jag är övertygad om att många delar dessa åsikter med mig, men jag känner att detta ämne ständigt måste tas upp för att förebygga hat som i sig formar våld. Det är det jag vill och det är det som känns viktigt för mig, att förebygga!

Med detta inlägg vill jag säga några ord. Ord som egentligen borde vara självklara men inte är självklara ord för alla. I sin helhet löser våld ingenting. Vi har sett och ser resultatet i Syrien tyvärr, även detta vittnar om en alltmer egocentrisk och inåtvänd värld. I form av korrupta och krångliga makthavare. Vi såg det i Rwanda 1994, även då stängde vi ögonen och blundade för något av det värsta mänskligheten kan råka ut för. Min filosofi och övertygelse är den att det krävs många viktiga förebildar för att nå förändring i samhällsutvecklingen. Enligt mig använder sig ingen förebild av våld, då är man ingen förebild. Vi såg hur Ghandi befriade Indien och vi såg hur Marthin Luther King förbättrade rättigheterna för de svarta. Helt utan våld!

Jag är van, jag har upplevt det många gånger. Det där med att folk dömer mig, när det egentligen inte har en aning om vem jag är. Det där med att folk tror sig veta vad som är bäst för mig och hur jag fungerar. Det där med att människor försöker få mig att framstå som en i mängden med "problem" som jag inte ens har. Problem som jag aldrig haft, bara för att folk tror och just ordet dömer. Sedan drar de slutsatser på vad de återigen tror är bäst. Jag förnekar inte, jag är fullt övertygad om mina brister och vad som har varit mina brister men jag vet också vad jag inte haft för typ av problem. Samtidigt vet jag vad jag behöver för att leva och utvecklas som människa. Jag behöver frihet, frihet som jag just nu i skrivande stund utan tvekan förtjänar. Folk tror sig veta så mycket om mitt liv, varför jag gjort som jag gjort och vad jag har för framtidsplaner. Egentligen har de ingen aning. Ni läsare kan bara få en liten, liten förnimmelse av hur jag är som människa. Genom att jag på bloggen får dela mina värderingar.

Mina läsare är också vana att bli dömda, de skriver långa brev till mig om hur de blivit behandlade av samhället. Hur människor verkligen dömt personen i fråga! Några av dessa har jag publicerat på min hemsida under fliken egna berättelser. Det för att visa att deras historia betyder någonting, för varje historia är unik och viktig.

Jag dömde också människor väldigt mycket för några år sedan, må jag erkänna. För jag har inte varit en perfekt människa genom livets väg. Jag vill heller aldrig framstå som någon super-människa.   Sanningen är den att jag gör vad som känns rätt, vad som känns ärligt och rättvist. Idag försöker jag att bemöta alla människor som tar kontakt med mig med respekt. För jag är helt övertygad om att varje människa även den mest sargade själen förtjänar någon typ av respekt. Jag försöker heller inte döma någon och försöker inte göra det misstag jag anser att människor gjort mot mig. På så vis utvecklas jag bäst!

Just att döma utan att veta vem människan är kan vara ett väldigt stort misstag. Det kan kännas och göra ont länge. Speciellt när man blivit dömd för någonting man inte gjort, eller fått ett för hårt straff som man inte förtjänar. Ty det har jag också upplevt.

Med dessa ord vill jag säga döm ingen av din lyhördhet, försök istället se människan i varje individ. Kom ihåg vad du vet är bara en lien bråkdel av vad människan som du tror dig veta mycket om har lärt sig och förstår.

Jag tänkte avsluta med en liten dikt, skriven av den amerikanske poeten, Edwin Arlington Robinson. Texten är hämtad från hans berättelse Richard Cory. Som beskriver den unge Richard, som är en rik och välutbildad man men ändå skjuter han sig själv i huvudet. Dikten beskriver synnerligen att man inte ska döma någon!

" Whenever Richard Cory went down town,
We people on the pavement looked at him:
He was a gentleman from sole to crown,
Clean favored, and imperially slim.
And he was always quietly arrayed,
And he was always human when he talked;
But still he fluttered pulses when he said,
"Good-morning," and he glittered when he walked.
And he was rich – yes, richer than a king –
And admirably schooled in every grace:
In fine, we thought that he was everything
To make us wish that we were in his place.
So on we worked, and waited for the light,
And went without the meat, and cursed the bread;
And Richard Cory, one calm summer night,
Went home and put a bullet through his head."

I bloggar, filmer och tidningar läggs mycket fokus på offer för mobbning. Det är bra, ingen tvekan om det!

Men vi måste se helheten. Den som utsätter en annan människa för kränkningar är oftast en skadad individ. Jag kunde märka flera psykopatiska drag i de som mobbade likt en diktator som tyranniserar sitt folk. Tyranniserade de mig, skillnaden är att de som mobbade mig var flera. Det fanns ingen riktig ledargestalt i gruppen. De gjorde lite som de själva ville. Huvudsaken var att det kändes bra för den som utförde handlingen.

I vilket fall, de som mobbade mig bar på en djup och svår hemlighet. Ett lidande i själen, de hade nämligen själva fått utstå våld och elände av före detta elever på skolan. Det vet jag, för det har det själv berättat och jag tvivlar inte på att deras ord är sanna. De blev manipulerade till att acceptera ett system som varje människa egentligen borde begripa och veta är fel. Så mobbningen var inte i grund och botten deras fel. Även om detta resonemang inte försvarar deras handlingar. Det är någonting djupare än så. Många personer som skickas till internatskolor, skickas dit just för att de har problem. Jag fick höra historier om elever som haft det svårt i livet redan under min första månad på skolan. Och detta vet skolledningen om, det råder ingen tvekan om det. Varför då personalen på skolan säger säg hantera någonting som det egentligen inte kan hantera är för mig ett dilemma.

Inom den kognitiva socialpsykologin studeras det mycket hur en enskild individs tankar, känslor och åsikter påverkas av andra. Jag påverkades av deras tankar, känslor och åsikter. Under en period trodde jag att den behandling  de utsatte mig för var rätt. De som utsatte mig njöt naturligtvis av makten. Och de fick ut någonting, de kände någonting. Vi alla känner väll till Milgrams berömda lydnadsexperiment? Om ni inte gör det kan ni läsa mer om experimentet här.

Åter till huvudbudskapet med inlägget. Den som mobbar kan inte hatas, vi vet redan vad hat leder till. Jag vet i alla fall och hoppas ni som läser detta tar lärdom av mina ord. För en viktig källa till våldet är förutom brist på moral just kunskapsbrist. Djupt därinne i hjärtat på även förövarna är jag helt övertygad om att det döljer sig sorg, vrede och ilska. Emotioner som resulterar i handlingar mot oskyldiga människor. Handlingar som beror på något. Om folk bara vågar berätta vad det bär på för vuxna människor, tror jag situation för dagens ungdomar skulle se mycket finare ut. Till saken hör också att vuxna människor agerar korrekt. Vi måste förstå varandra, jag förstår de som mobbade mig men det betyder inte att jag går med på den behandling de tvingade mig att utstå. Och som jag också blev manipulerad till.

För några dagar sedan fick jag hem två handlingar i brevlådan, två av fem anmälningar som gjorts mot de personer som terroriserade mig under en längre tid är nedlagda i brist på bevis. Jag känner stor sorg och besvikelse när jag läste dessa papper. Motiveringen var som sagt brist på bevis, händelser som på grund av att personer som jag vet skådat det hela (för jag angav flera, vittnen) inte vågar berätta. De vågar inte säga vad som faktiskt hänt så antingen ljuger de eller så väljer de att säga, jag har inte sett något. Hur kan då polisen gå vidare? Detta gör mig som sagt fruktansvärt besviken och ledsen.

Jag kan inte känna ilska mot människor som jag förstår är mycket rädda för att berätta. Men ska det verkligen vara så, ska man behöva vara rädd för att våga berätta det som både är omoraliskt och rent av olagligt? Man kan inte tvinga någon att berätta, det funkar självklart inte. Det hela handlar om att folk måste våga ingripa och se. 

Än en gång har samhället visat sin syn på det hela. Samhället har visat att det är helt okej att knäa en individ i låret så att denne inte kan gå ordentligt och att det är helt okej att slå och sparka. Det är okej med våld!

Jag accepterar inte detta. När det gäller att förlåta människor, hur ska jag någonsin kunna förlåta om inte någon vill erkänna. En "ursäkt" har jag fått i form av mail från skolchefen Läs mailet här frågan är om han verkligen menade det han skrev? Och kan man kalla det för en ursäkt?

Från personerna ifråga har jag inte fått någon som helst ursäkt, ingen ångest, ingen sympati och ingen förståelse. Det mest kränkande av allt, när jag gick ut och berättade min historia öppet och ärligt. Var det elever och före detta elever på skolan som hånade mig. De frågade bland annat – var det kul att åka ambulans? Vad är detta för moral?

Jag hoppades på rättegången att kanske få en ordentlig ursäkt och att de faktiskt ska våga stå för vad de gjort mot mig. Att folk ska få sig en tankeställare. Utredningar pågår och förhoppningar finns fortfarande men jag kan säga såhär mitt omdöme för rättvisan har sjunkit.

Jag ger inte upp, efter det här tragiska beskedet känns det än mer viktigt för mig gå till botten med att människor förnekar att våld och kränkningar förekommer. Jag kämpar inte för att på något vis rädda mitt egna skinn eller få uppmärksamhet. Snarare för att skydda andra och för att folk ska få veta och själva känna efter om det här är rätt eller fel?

Egentligen ska ingen slå, men i detta inlägg väljer jag att belysa problematiken med män som slår kvinnor som ett konkret exempel på våld i samhället. 2010 anmäldes närmare 30 000 fall av kvinnomisshandel. 20 % av anmälningarna gick till rättegång.

Då har vi inte räknat in barnen i familjen som också blir misshandlade verbalt eller fysiskt. Enligt forskare kan det vara mer skadligt för ett barn att uppleva våld i familjen i jämförelse med att själva bli utsatta.

Varje år utgörs 20 % av alla mord till följd av kvinnomisshandel eller våld mot kvinnor i så kallade partner relaterade brott. Det blir ca 20 kvinnor om året. Mannen väljer ut sitt offer och har ofta en väl genomtänkt strategi när han dödar kvinnan. Våldet drabbar kvinnor i alla samhällskategorier oavsett, ålder, sexualitet, etnicitet eller funktionshinderförmåga.

Ofta är våldets syfte detsamma från förövarens sida. Det vill säga: Att grunda och uttrycka makt och kontroll över kvinnan. Som verktyg använder förövaren både fysiskt och verbalt våld. Ofta blir våldet ett accepterat inslag i vardagen för kvinnan. Det är här hållhaken ligger våldet accepteras men inte bara från kvinnan utan också från samhällets håll. Vi ingriper inte när vi egentligen borde ingripa! Folk vet vad som förekommer men vill inte lägga sig i. Det är inte deras angelägenhet. För varje dag som mannen får mer makt över kvinnan blir våldet grövre och grövre.

Faktum är att vem som helst kan vara utsatt i din närhet. Om du är utsatt håll aldrig det hemligt, ju mer du döljer desto mer lidande tvingas du utstå. Kom ihåg det är aldrig rätt att du blir utsatt och du förtjänar det aldrig. Förtjänade jag att bli piskad med läderbälte? Om du inte berättar kan det komma att kosta dig ditt liv! Den man som slår dig är en skadad människa, han behöver hjälp men det är absolut inte ditt ansvar att hjälpa honom. Du kan vända dig till kvinnojouren, kyrkan eller röda korset. Många vill hjälpa dig, tro mig.

Till samhället i övrigt: Se gå till aktion, lägg dig i och ställ dig på kvinnans sida. Försök få sanningen att avslöjas även om hon kanske förnekar. Visa att du stödjer henne och att hon kan lita på dig. Civilkurage borde vara varje människas förpliktelse. Vi kan inte acceptera våld. Ring polisen gör en anmälan, tänk på barnen de drabbas också även om misshandeln utåtsätt döljs så behöver det inte vara någon hemlighet. Som jag brukar skriva vi är experter på att dölja och förneka sanningen.

Till er som misshandlar (om ni läser): Det ni gör är riktigt är sjukt, ni behöver professionell hjälp. Det handlar inte om att hata er eller betrakta er som monster. Det hela handlar om att ni måste förstå vad ni gör, ni kan inte bara tänka på er själva och era "behov". Dessa behov är inte särskilt mänskliga och normala. I vilket fall ni måste på egen hand söka hjälp och det handlar som sagt inte om att samhället hatar er.

Källa: BRÅ

Debatten om mobbning fortsätter. Björn Zorec, (folkpartiet i Örkelljunga kommun) har skrivit till regeringen att skadestånden till offer för mobbning är för höga. Med andra ord han har skrivit ett brev där han öppet hånar offer för mobbning. Zorec menar att skadestånden ska vara anpassade till varje kommun. Detta innebär att en elev som blir mobbad i Stockholm alltså får mer skadestånd än en elev som blir mobbad i Örkelljunga. Snacka om att göra skillnad på människor! Visst låter inte detta heller speciellt logiskt om man bortser från de ekonomiska fördelarna och faktiskt tänker från ett humant perspektiv? Det handlar om offer för mobbning och att alla måste vara lika mycket värda. Där av samma skadestånskrav.

Skadestånden är en mycket betydande del för offret. Björn Hultman blev mobbad i 9år, han precis som många andra fick inget skadestånd! Han likasom många andra har förlorat år av sin skolgång på grund av mobbning. Kränkningar och våld som skolan kunnat förhindra. Personer som utsätts kanske till och med förlorar en hel yrkeskarriär.

Skadestånden är också en viktig markering gentemot dem som bevisligen gjort fel. Jag får ofta berättat för mig att myndigheter, personal och ledning inte agerat korrekt eller överhuvudtaget. I Sverige är skadestånden allmänt låga. Ett konkret exempel är Christine Schürrer som dömdes för mord på två barn och mordförsök. 100 000 kronor till vardera förälder blev skadeståndet. Vad är detta för markering hur mycket är ett människoliv värt egentligen? Självklart kan ingen summa i världen ersätta ett liv men det handlar om en liten, liten hjälp på vägen för de utsatta. Och speciellt vilken moralisk ståndpunkt samhället ska ta.

Enligt en artikel "Örkelljungas regeringsbrev kritiseras" (Helsingborgs Dagblad 14/1 2012) menar Zorec att Björn inte har en aning om hur man jobbar med mobbningsfrågor i kommunen. Jag är helt övertygad om att Björn vet, han har nämligen jobbat mot mobbning ute bland ungdomarna i 3 år. Björn vittnar gång på gång om elever som inte får ordentlig upprättelse.

Det är därför ett stort hån mot Björn och andra att politiker propagerar för att sänka skadestånd. Ska vi inte uppmuntra elever som faktiskt tar modet till sig att våga anmäla? Ska vi inte sätta press på folk som borde ta sitt ansvar? Ska vi inte markera ordentligt?

"Snart börjar helvettet igen" så beskriver en besökare hur det känns att börja skolan igen. Den här killen har under hela högstadiet blivit utsatt för grovt våld och kränkningar i skolan. Han går i årskurs 8. Han är inte ensam! Varje dag vittnar tusentals barn och ungdomar om en stor klump i magen för att gå till skolan. Där vi har rätt att känna trygghet precis som hemma.

Då har vi inte räknat in alla vuxna. Det är förstås omöjligt att räkna men enligt Friends tar varje år 300 personer livet av sig till följd av mobbning på arbetet. Jag slår vad om att ingen av er tvekar när jag skriver att varenda en av dessa personer är en för mycket! Så kallad vuxenmobbning är ingen ovanlighet inte heller något vi ska dölja. Det kan vara en chef eller en kollega som kränker. Vem som helst på hela arbetet. När alla agerar mot och visar att inte detta beteende accepteras inser tillslut personen ifråga att detta beteende är fel. Om ingen agerar tror istället personen ifråga att detta beteende är rätt. Ganska logiskt eller hur? Ställ er därför frågan om ni vill agera mot eller för kränkningar på er arbetsplats. Det är många personer som skriver till mig, de vittnar om att folk inte agerar mot mobbning. 

Skolstarten börjar. Jag ställer mig återigen frågan: ska det verkligen behöva kännas som att helvetet bryter loss för tusentals personer? Svaret är enkelt men hur förebygger vi detta. Jag tror att  mobbning förebyggs bäst genom kunskap.

Du som läser det här kanske tänker att det inte förekommer någon mobbning på din arbetsplats. Men det är fel att tänka så, mobbning förekom t.ex. inte enligt ledningen på Grennaskolan. Ni vet ju vad detta tänkande resulterade i. Jag var nära att bli en av de personer som varje år dör på grund av mobbning i skolan. Mitt råd är därför till alla att utgå ifrån att er arbetsplats har problem med mobbning. Även om det till synes inte ser ut så och faktiskt kanske inte är så. Mobbare är väldigt duktiga på att gömma sig. Lika så offer, jag vet jag har gömt mig själv. Hela tiden måste kunskap och moral spridas. Folk måste också ta reda på vad som egentligen döljer sig under ytan. Där av ett viktigt förebyggande arbete mot mobbning.  Det handlar naturligtvis inte om att skapa problem som inte finns snarare om att belysa problem och vad konsekvenserna kan bli.

Elever och vuxna som är utsatta behöver också veta var det kan få hjälp och att de inte är deras fel. Att ingen kränkning är onödig att berätta om med mera.   

Några av ungdomarna som vittnar om mobbning och övergrepp kan jag hjälpa. Jag får inte kontakt med alla och kan omöjligt hjälpa alla! En person kan inte göra allt det handlar om att hela samhället måste ingripa mot alla former av kränkningar och övergrepp.

Vi kan inte anse en endaste kränkning som för liten. Det kostar oss alldeles för mycket, tro mig. Därför vädjar jag och kräver att skolchefer, rektorer och chefer ska ta sitt ansvar genom att tidigt upptäcka och agera mot mobbning. Även om ni inte misstänker att mobbning förekommer jobba alltid med värdegrund steg för steg. Lägg gärna på fler steg än de jag angav. Vid minsta misstanke agera, inget fall är för litet! Vi kan inte stänga ögonen och  blunda för något av det värsta ett barn eller en vuxen människa kan råka utför.