”Jag minns inte en enda natt från mitt läsår på internat då jag sov gott. Jag fick vatten och snö kastat på mig i sängen, jag blev fastbunden, slagen och sparkad”. Det var på Grennaskolan 2011.  2012 häktades tre elever för grov misshandel i Sigtuna. 2013 läggs Lundsberg skola ned efter att tortyr bekräftats. Gemensamt är att ledningen inte haft någon som helst kontroll över våldet. Jag ser ytterligare ett allvarligt mönster att övergrepp triggas av aggressivitet. Jag såg själv hur elever på min skola satt och tittade på filmer som Ondskan och inspirerades till att begå övergrepp. 
 
Idag läste jag med stor lättnad och glädje att skolinspektionen stänger ned Lundsberg med omedelbar verkan. Det är naturligtvis inte roligt att elever gråter och att personal förlorar sina jobb. Människor som under många år levt i en tämligen annorlunda värld där normer styrt och där tortyr varit vardagsmat. Om man inte passar in ska man anpassa sig, annars är det kört. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni människor får chansen att komma till en trygg skola och att ni får ett värdigt arbete som passar er. Eventuellt känner ni att helvettet äntligen är över. Även om det är jobbigt att slitas från en extrem värld. En del har också en fin bild av internatskolevärden, det finns också mycket fint med internatskolorna men den fysiska och psykiska tortyren överväger min bedömning. 
 
Debatten borde inte enbart handla om Lundsberg. Debatten borde handla om samtliga tre riksinternat. Även om nya fall av kamratförtryck inte uppdagats på exempelvis Grennaskolan, tvivlar jag inte  ett ögonblick på att mobbning inträffar där just precis nu.
  
Varför jag tror att mobbning existerar på Grennaskolan, är för att samma skolchef som bevisligen inte agerade sitter kvar som VD och skolchef. Jag litar inte längre på att skolinspektionen godkänt skolan en gång eftersom skolinspektionen även godkände Lundsberg. Trots att min skolchef inte agerade har skolchefen som sagt fått fortsatt förtroende från ledningen. Hur ledningen kan ha fortsatt förtroende är en frågeställning som kan förklaras av begreppen  norm och generation. Möjligen pekar frågeställningen på en generell svårighet där skolchefer för samtliga riksinternat inte tar ansvar för att barn far illa. Och där mobbarnas mäktiga föräldrar har stort inflytande. Jag kände i alla fall så utifrån hur jag blev bemött. 
 
Jag förväntar mig att skolinspektionen granskar samtliga riksinternat noggrant och kontinuerligt. 
 
Vad riksinternaten borde göra är att genast placera ut fler vuxna på elevhemmen och byta ledning. Jag har framfört konstruktiv kritik. Vad är kritik när chefen är okontaktbar (vilket skolchefen på Grennaskolan har varit när jag kontaktade honom)? En ledning som flera gånger accepterat pennalismen har visat så tydliga brister i sitt ledarskap, så tydliga att det inte längre går att leda en skola eller arbetsplats enligt min mening. Vilket Grennaskolan har visat eftersom mitt fall inte var det första. Lundserg har visat det tydligast och det är nog bara en tidsfråga innan någon av de andra riksinternaten visar det igen. Hur många gånger ska skolledningen behöva bevisa att deras ledarskap inte håller? Nu är det dags att vi vaknar upp, det är 2013 och vi kan inte ha skolchefer som tänker som om det vore 1813.  
 

Jag läste en ledare i Aftonbladet: ”Rätten att bära slöja är värd att försvara”, Anders Lindberg, 2013-08-19. Krönikan handlade om den höggravida kvinna som attackerades, i en förort till Stockholm och slogs medvetslös bara för att hon var muslim. Hat är ett ämne som berör oss alla speciellt när fientlighet riktas mot samhällets mest pressade individer, gravida kvinnor, funktionshindrade eller äldre människor. Att ge sig på en försvarslös individ är synnerligen grovt.

När jag läste krönikan kände jag att Lindberg missade något men jag kunde inte sätta fingret på vad Lindberg missade. Jag surfade vidare och hittade ett klart debattinlägg på SVT Debatt: ”Hijabuppropet förstärker bilden av muslimska kvinnor som offer”, Nuri Kino, 2013-08-16. Kino skriver om det så kallade hijabupproret. Aktionen går ut på att icke muslimska kvinnor ska bära slöja för att normalisera hijab och stödja muslimska kvinnor. I inlägget citerar Kino vad en facebookvän till Kino skrev:
 

”Idag ska hela Sverige ta på sig sjal som solidaritetshandling efter att en beslöjad kvinna i fredags blev misshandlad av en svensk man i Farsta. Jättefint tycker jag. Medmänsklighet är en dygd. Frågan jag ställer mig är dock när Sverige ska ta på sig ett kors som solidaritetshandling (och inte mode/trend) för alla Kristina minoriteter som blir brutalt torterade, våldtagna och mördade i Mellanöstern och övriga delar av världen. Bara de senaste dagarna har över 60 kyrkor förstörts i Egypten. Det sker ett en rensning på de människor som tror på Korset, och detta har pågått i flera år, men hela världen blundar för det. Jag är för hijab-upproret men önskar också att få se ett uppror från omvärlden mot det brutala massmorden mot de Kristna.”

Att stödja muslimers rättigheter är inte fel men frågan är om man hade gjort en liknande kampanj om det var en etnisk kristen gravid kvinna som attackerades, jude, rom eller zigenare?

Hat är vardagsmat inte bara för funktionshindrade, gravida eller äldre. Även för människor som sticker ut på annat vis tex. genom religion. Hat bottnar i fördomar, generalisering, utanförskap och rädsla. I ett samhälle där människor kategoriseras som Svenskar och icke Svenskar diskrimineras människor. Istället för att fortsätta diskriminera människor genom att ständigt kategorisera människor, bör vi jobba utifrån alla människors lika värde och nolltolerans mot alla former av misshandel och hatbrott. Utifrån visionen att vi medborgare är Svenskar oavsett religion eller hudfärg. Hatet kan drabba vem som helst.

Faktum är att en annan gravid kvinna misshandlades och rånades på midsommarafton, rånaren var 160 – 165 centimeter och mörk i hyn. Spelar det någon roll? Det borde inte spela någon roll om en människa trakasseras, misshandlas för att hen är svart, brun, vit eller muslim. Hatets fördärvande existens måste erkännas med en nyanserad bedömning. För om vi fortsätter att enbart se hatet från en vinkel är risken att hatet frodas i ett evigt kretslopp. 

Jag är Jakob Lindén, ingen människa får ta ifrån mig rätten att vara Jakob. Att vara Jakob innebär att leva med ett funktionshinder, att i det verkliga livet vara stämplad både till för och nackdel. Min historia kan jag välja att berätta som hackkyckling eller som den Jakob jag är och har rätt att vara. 

Till att börja med vill jag nämna några fördelar med att ha just en AST diagnos. 

• En viktig fördel är att vi med diagnoser till följd av våra diagnoser kan få gedigna möjligheter att leva ett värdigt liv, utifrån våra förutsättningar (därför görs specifika individplaner inom LSS). Målet är att vi med diagnos ska vara så självständiga som möjligt för mer information om LSS. Därav kan placering på en så kallad LSS bostad vara lämpligt. Det råder stor skillnad på dessa boenden i jämförelse med ett paragraf 12-hem eller LVM hem. Funktionshindrade är generellt inga missbrukare och bör därför inte behandlas som sådana. Dessutom bör det som sagt alltid utformas en specifik individplan. LSS lagen är bred och behöver inte vara en nödvändighet för alla med funktionsnedsättning. Men kan vara till stor hjälp för många med exempelvis autism. 
• En annan fördel är att vi som har en AST diagnos, har våra specialintressen vilket gör oss till produktiva och kreativa människor. Vi är lojala, iakttagande och fullgör i princip våra arbetsuppgifter. Vi med diagnos kan också vara snabba, tåliga, kreativa, sociala och engagerade. För att bara nämna några exempel.
• Dock blir vi ofta överambitiösa och presterar mer än vad vi har förmåga till, eftersom vi är målinriktade och inte sällan extremt känslosamma individer. Just det, vi har känslor vi är inte empatilösa människor. Vi kan ha problem med social interaktion, men det går att träna och det gör oss inte direkt till iskalla varelser.
• Det finns ytterligare en stor nackdel att leva med en diagnos. Dagligen blir vi med funktionshinder trakasserade och diskriminerade på våra arbetsplatser. Vi får inte våra rättigheter tillfredsställda, tex. en skolgång som passar just oss eller sysselsättning. Men det värsta är enligt min mening inte att vi inte får skolan eller vårat stöd tillfredsställt. Det värsta är det trakasserier, påhopp och kränkningar som vi ständigt tvingas utstå. Pjäsen Autist javisst! skildrar detta på ett lysande vis. 

Jag har blivit ombedd av flera läsare att kommentera händelserna i Glasberga. Jag tycker det är fruktansvärt, tragiskt och kopplar direkt fördomarna som beskrivs i kommentarerna till nazisternas framfart i forna Nazityskland. Jag tog illa vid mig men antar att många av de personer som bor eller kommer att bo i boendet känner sig djupt förolämpade av sina egna grannar. Jag minns själv vad som sagts till mig, ”Aspbergerhora”, ”Dampunge”, ”Du kommer aldrig klara dig, du kommer aldrig bli något för du är värdelös”, ”Din diagnos ställer bara till bekymmer för dig” mm. Det är vardag för oss, det är fel det ni säger och det kan inte fortsätta för ingen människa är klandervärd. Till er kära grannar vill jag säga - Tänk om det var din syster, bror, son eller dotter som blev mobbad. Då kanske ni skulle förstå lite bättre. Men ska ni verkligen behöva få en son eller dotter med speciella behov för att förstå att alla människor är lika mycket värda och att människor går före alla pengar i världen? Det är viktigt att media uppmärksammar detta. Men det är enligt min mening totalt oacceptabelt att sprida hat mot orten Glasberga. Vi personer som lever med olika diagnoser måste bemöta hatet som sprids om oss med kunskap. Förhoppningsvis tar grannarna i Glasberga och fler grannar lärdom av dessa tragiska protester när det planeras nya LSS boenden runtom i landet. 

Inkompetensen är ett konkret bevis på att utbildningar bör präglas av mer kunskap om olika diagnoser. Men det handlar inte bara om kunskap, det handlar också om grundläggande respekt för olikheter som uppenbarligen vissa människor saknar. Visst är det så? Det ska inte behöva vara så. Rätta mig om jag har fel. Därför ser jag gärna att man lägger in fler värdegrundstimmar i såväl högstadium som gymnasium. Samt att man anlitar fler personer som vet hur det är att leva med ett funktionshinder/ funktionsfördel (läs tidigare inlägg). Vi finns här villiga att informera, så länge vi orkar kommer vi att berätta våra historier vi måste bara få chansen att berätta.

Avslutningsvis vill jag säga till er alla - Se mig för den Jakob jag är, inte för den Jakob jag borde vara. Jag är inte farlig. Jag vill leva ett gott liv utan att bli kränkt rent ut sagt förnedrad. Det skär i hjärtat när mina medmänniskor blir kränkta och diskriminerade. Jag har i alla fall bestämt mig, jag tänker vara och förbli en röst för alla barn och ungdomar som inte kan tala för sig pga funktionshinder. För jag vet att det är sant, det finns ett samhälle präglat av intolerans, diskriminering och fruktansvärd okunskap. Jag tänker inte blunda för verkligheten. Speciellt inte efter det som hände i Glasberga. Jag tror på ett acceptabelt samhälle där jag får vara Jakob. Vad tror ni?

http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=19408