Se mig för den jag är

Jag är Jakob Lindén, ingen människa får ta ifrån mig rätten att vara Jakob. Att vara Jakob innebär att leva med ett funktionshinder, att i det verkliga livet vara stämplad både till för och nackdel. Min historia kan jag välja att berätta som hackkyckling eller som den Jakob jag är och har rätt att vara. 

Till att börja med vill jag nämna några fördelar med att ha just en AST diagnos. 

• En viktig fördel är att vi med diagnoser till följd av våra diagnoser kan få gedigna möjligheter att leva ett värdigt liv, utifrån våra förutsättningar (därför görs specifika individplaner inom LSS). Målet är att vi med diagnos ska vara så självständiga som möjligt för mer information om LSS. Därav kan placering på en så kallad LSS bostad vara lämpligt. Det råder stor skillnad på dessa boenden i jämförelse med ett paragraf 12-hem eller LVM hem. Funktionshindrade är generellt inga missbrukare och bör därför inte behandlas som sådana. Dessutom bör det som sagt alltid utformas en specifik individplan. LSS lagen är bred och behöver inte vara en nödvändighet för alla med funktionsnedsättning. Men kan vara till stor hjälp för många med exempelvis autism. 
• En annan fördel är att vi som har en AST diagnos, har våra specialintressen vilket gör oss till produktiva och kreativa människor. Vi är lojala, iakttagande och fullgör i princip våra arbetsuppgifter. Vi med diagnos kan också vara snabba, tåliga, kreativa, sociala och engagerade. För att bara nämna några exempel.
• Dock blir vi ofta överambitiösa och presterar mer än vad vi har förmåga till, eftersom vi är målinriktade och inte sällan extremt känslosamma individer. Just det, vi har känslor vi är inte empatilösa människor. Vi kan ha problem med social interaktion, men det går att träna och det gör oss inte direkt till iskalla varelser.
• Det finns ytterligare en stor nackdel att leva med en diagnos. Dagligen blir vi med funktionshinder trakasserade och diskriminerade på våra arbetsplatser. Vi får inte våra rättigheter tillfredsställda, tex. en skolgång som passar just oss eller sysselsättning. Men det värsta är enligt min mening inte att vi inte får skolan eller vårat stöd tillfredsställt. Det värsta är det trakasserier, påhopp och kränkningar som vi ständigt tvingas utstå. Pjäsen Autist javisst! skildrar detta på ett lysande vis. 

Jag har blivit ombedd av flera läsare att kommentera händelserna i Glasberga. Jag tycker det är fruktansvärt, tragiskt och kopplar direkt fördomarna som beskrivs i kommentarerna till nazisternas framfart i forna Nazityskland. Jag tog illa vid mig men antar att många av de personer som bor eller kommer att bo i boendet känner sig djupt förolämpade av sina egna grannar. Jag minns själv vad som sagts till mig, ”Aspbergerhora”, ”Dampunge”, ”Du kommer aldrig klara dig, du kommer aldrig bli något för du är värdelös”, ”Din diagnos ställer bara till bekymmer för dig” mm. Det är vardag för oss, det är fel det ni säger och det kan inte fortsätta för ingen människa är klandervärd. Till er kära grannar vill jag säga - Tänk om det var din syster, bror, son eller dotter som blev mobbad. Då kanske ni skulle förstå lite bättre. Men ska ni verkligen behöva få en son eller dotter med speciella behov för att förstå att alla människor är lika mycket värda och att människor går före alla pengar i världen? Det är viktigt att media uppmärksammar detta. Men det är enligt min mening totalt oacceptabelt att sprida hat mot orten Glasberga. Vi personer som lever med olika diagnoser måste bemöta hatet som sprids om oss med kunskap. Förhoppningsvis tar grannarna i Glasberga och fler grannar lärdom av dessa tragiska protester när det planeras nya LSS boenden runtom i landet. 

Inkompetensen är ett konkret bevis på att utbildningar bör präglas av mer kunskap om olika diagnoser. Men det handlar inte bara om kunskap, det handlar också om grundläggande respekt för olikheter som uppenbarligen vissa människor saknar. Visst är det så? Det ska inte behöva vara så. Rätta mig om jag har fel. Därför ser jag gärna att man lägger in fler värdegrundstimmar i såväl högstadium som gymnasium. Samt att man anlitar fler personer som vet hur det är att leva med ett funktionshinder/ funktionsfördel (läs tidigare inlägg). Vi finns här villiga att informera, så länge vi orkar kommer vi att berätta våra historier vi måste bara få chansen att berätta.

Avslutningsvis vill jag säga till er alla - Se mig för den Jakob jag är, inte för den Jakob jag borde vara. Jag är inte farlig. Jag vill leva ett gott liv utan att bli kränkt rent ut sagt förnedrad. Det skär i hjärtat när mina medmänniskor blir kränkta och diskriminerade. Jag har i alla fall bestämt mig, jag tänker vara och förbli en röst för alla barn och ungdomar som inte kan tala för sig pga funktionshinder. För jag vet att det är sant, det finns ett samhälle präglat av intolerans, diskriminering och fruktansvärd okunskap. Jag tänker inte blunda för verkligheten. Speciellt inte efter det som hände i Glasberga. Jag tror på ett acceptabelt samhälle där jag får vara Jakob. Vad tror ni?

http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=19408