Igår satt jag i möte med Riksföreningen PAR. Efter mötet vill jag dela några egna reflektioner.

Jag upplever att rastgårdarna på Karsudden i dagsläget inte behöver användas, eftersom hela området redan är inhägnat med stängsel runt sjukhuset. Min uppfattning är att rastgårdarna riskerar att missbrukas och i praktiken fungera som en form av bestraffning. Historiskt sett har de också använts på detta sätt under lång tid. Det är något jag personligen anser vore viktigt att se över framöver.

Jag har även reflekterat över en anmälan som gjorts till DO, där personer som riskerar att begå brott döms till vård eller förlängd vård. Ur ett juridiskt perspektiv är detta mycket intressant – men också djupt problematiskt. ⚖️

Nu ser vi dessutom en utveckling där även barn riskerar att hamna inom rättspsykiatrin. Samtidigt har ledningen varit tydlig med att barn inte hör hemma på rättspsyk. Att utvecklingen ändå går i den riktningen är skrämmande.❗

Sist men inte minst de anhöriga är brottsoffer men bemöts med tystnad.