Jag var sjukskriven och gick på samtal hos en psykolog sedan en tid tillbaka och med mitt godkännande, var vi överens om att göra en allmän utredning. Jag hade själv märkt att jag var annorlunda och "hängde inte riktigt med". Ända sedan barnsben har jag märkt det. Jag blev kallad till neuropsykiatrin och det gjordes ett WAIS- 1V test, som gjordes under en dag och var ganska jobbig, men samtidigt glad att det äntligen blev av.

• Allmänbegåvning och premorbid funktionsnivå.
• Verbala funktioner.
• Perceptuella och visuospatiala funktioner.
• Uppmärksamhet och koncentration.
• Benton.

Resultatet blev Lindrig utvecklingsstörning dvs att jag låg på en ganska jämnt nivå och något bättre på verbala, sociala och koncentration men allt under genomsnittet. Ett medelvärde är satt som 100 för hela befolkningen. Lindrig utvecklingsstörning har intelligenskvot på 50-69.

Efter resultatet avslutade psykologen mina samtal med henne och hänvisade mig till LSS. Jag fick med mig orden "nu kan du koppla av och bara göra det du kan". Det låter tryggt och bra, men desto lättare sagt än gjort. Jag hade ju kämpat i årsvis med myndigheter och sådant rinner inte bara ut i sanden och vem pratar jag nu med efter utredningen? Psykiskt är jag liksom inte hel om man säger så. Min läkare skrev ett läkarutlåtande, efter att utredningen var klar. Tack och lov beviljade Försäkringskassan det och jag fick förtidspension. Förtidspension hade jag sökt tidigare också, men blev inte beviljat.

Jag kollade på nätet och såg att det fanns en grupp som hette FUB, förening för utvecklingsstörda barn, unga och vuxna. Jag tog kontakt med en kvinna där och valde henne till min Godman. Mitt omdöme var att jag hade pratat med henne och hon verkade redig. Hon hjälpte mig ansöka om färdtjänst, eftersom jag är väldigt stressad bland folk, förstå busstabell och hjälpa med sysselsättning.  Även ansökan om kontaktperson, ledsaga och daglig verksamhet. 

Några av mina anhöriga, jag och Godman hade en träff hos mig, för att Godman skulle bli informerade om diagnosen och hur jag fungerar. Det blev ett bra och känslosamt möte och dem hade inte en aning om hur jag tänkte och fungerade, att tex  prata sakligt, fråga först innan och inte bara göra det. Hålla sig till överenskommet i bästa mån och jag behöver tid att fundera, behöver ibland fråga flera gånger, eftersom jag glömmer och även lära mig att förklara sammanhang. Även vad som hände när jag var bland folk, att det blev många intryck och väldigt påfrestande hade en stor betydelse. Dem verkade berörda och förstående, utom en som mestadels satt och tittade ut genom fönstret. 

Efter några dagar gjorde dem något som fick allt förtroende att rasa. För första gången i min nykterhet kände jag den var allvarligt hotad, bland det värsta jag varit med sedan jag drack. Tack och lov var min högre kraft med mig och det blev ingen handling av det och känner i skrivandet stund en enorm tacksamhet.  

Kontaktperson:

Jag blev tilldelad en kontaktperson och jag var överlycklig efter vår första träff, eftersom vi hade samma intresse och vi hade gått på samma skola, men hon några år tidigare än mig. Vi hade till och med bott i samma studentstuga.  

8 timmar i veckan skulle vi träffas och hitta på något. jag blev tillsagd av min Godman att se till att dem timmarna blev uppfyllda, vilket var oerhört stressande. Jag var inte alls nöjd med det och till slut avslutades det. Jag kunde inte komma på något bara rätt upp i luften för att timmarna skulle uppfyllas. Vem kan det? 

Daglig verksamhet:

Genom min Godman fick jag börja på en daglig verksamhet och jag märkte första dagen att jag skilde mig en hel del från deltagarna, men jag tänkte: "att jag ska prova i alla fall". Jag fick veta innan jag började där att personalen var insatta i olika diagnoser och att det var en lugn miljö. Lugn miljö var det definitivt inte, alla pratade i mun på varandra och jag kunde inte koncentrera mig på något överhuvudtaget. Jag fick tack och lov ett eget rum att vara i och en anpassad stol och bord att sitta vid. Hur insatta personalen var i diagnoser ifrågasätter jag fortfarande.

Jag blev även informerad att personalen ser helst att man kommer dagar som blev bestämda och att den dagliga verksamheten var frivilligt. Jag är fortfarande ett frågetecken, eftersom jag aldrig förstått innebörden av att den dagliga verksamheten var frivillig. Ska det inte efterlikna ett vanligt arbete? Om jag ville något annat i stället var det inte okej. Jag ångest och förvirring. Jag började på dagliga verksamhet senare på dagen än dem andra deltagarna. Personalen och jag kom överens  om att dem skulle informera mig om det var något inbokat till nästa dag som var utom det vanliga, genom att skriva på en tavla,  men det fungerade inte.

Det hände att en del av personalen fick ett ryck och åkte i väg någonstans och ibland hade dem åkt innan jag kom. Behövde jag hjälp med något var det kört, eftersom ingen personal hjälpte på samma sätt. Jag blev bara förvirrad och irriterad och det hände att jag åkte hem sådana dagar.

Ibland helt utan förvarning kom besökare från andra verksamheter och ville titta på vad vi gjorde, vilket var stressande och upprörande. Ville jag visa någon vad jag gjorde valde jag själv vem och när. 

En dag reagerade jag väldigt starkt, en kille med Asperger förklarade hur ledsen och besviken han var till en personal och människan säger att nu beter du dig som en liten unge och skällde ut honom.

Jag fick veta av personalen att man kunde komma till dem om det var något och i min hjärna finns inte riktigt gränsen "något". Jag pratade med en personal, som jag hade förtroende för om än det ena än det andra. Hon erbjöd sig följa med mig till en hyresvärden för att skriva på mitt hyreskontrakt. Jag ville gärna att hon följde med eftersom det kom att bli mycket information, som jag inte kan hanterade. Jag hade först
bestämt med min Godman och hon skulle följa med, men fick ett sms att hon satt i möte som blev längre än det skulle. Det tog en och en halv timme innan vi var klara hos hyresvärden. Hon som följde med mig dit tog hand om de  papper jag skrivit på och vi skulle gå igenom dem nästa dag. I stället fick jag slängt i ansiktet att sådant fick inte hända, eftersom det var inte sådant dem var anställda för.

Jag var chockad!!

Plötsligt en dag fick jag inte längre prata så mycket med henne, eftersom det tog för mycket tid av dem.  Personalen tyckte att jag kunde vända mig till vem som helst av dem, eftersom dem också var insatta när det gällde mig.

En dag när jag var hemma ringde jag till dem och en personal svarade och jag berättade vad det gällde. Hon svarade att det kände hon inte till. Jag fick senare prata med den jag ville från början och förklarade vem jag pratade med innan, men att hon inget visste. Jag fick då ett konstigt svar om att hon hade slutat för dagen. Jag var besviken och frustrerad på dem.

Det kändes som om jag var mitt i mellan stolarna, personal och deltagare. Många av deltagarna kom till mig och berättade vad dem hade på hjärtat. De fick dem gärna göra, men jag var också deltagare och skulle vara där för min egen skull. Jag sade det till en av personalen och jag skulle säga att dem skulle vända sig till någon annan istället, vilket jag gjorde, men  det fungerade inte.


När jag skulle flytta ringde jag till verksamheten och sa att jag behövde vara hemma för att packa och fick mig en utskällning, eftersom sådant fick inte gå ut över arbetet.

Det blev möte jag, Godman och en personal, nu skulle det struktureras att jag skulle inte var hemma pga sådana anledningar. Jag kokade inombords, men försökte behärska mig. Båda två skrev upp vad som blev bestämt och sen var mötet slut. Jag var stressad, arg och ångestfylld. All tillit var borta och jag ville inte komma tillbaka dit fler gånger.

Trots att jag inte trivdes där, var inte beslutet lätt. Kanske jag skulle vara kvar i alla fall, det var ju bra för mig att komma ut bland folk. Att träffa folk är viktigt, men inte till vilket pris som helst. Dem tankarna och beslutsångesten var inte lätta, men till slut bestämde jag
mig för att sluta. De kändes som att en stor ryggsäck hade släppts. Det jag tyckte var bra var att personalen peppade och uppmuntrade oss deltagare att vi var duktiga. Mottot blev " att jag kan försöka", vilket jag är tacksam för. Även att jag blev visad hur jag skulle göra för att lära mig. Jag lär mig nämligen inte av att läsa instruktioner. Jag är också tacksam att jag fick ha min diktutställning där.

Ledsagare:

Jag och Godman var överens om ansöka om ledasagare och sade till henne att jag ville ha en kvinnlig och lugn person. Det blev beviljat, två ledsagare och jag var glad för detta beslut. Den ena var lugn och i min ålder och, den andra betydligt yngre och livligare. Anledning med ledsagare var att dem skulle stötta och hjälpa mig när jag exempelvis behövde handla, blev yr och knäsvag bland folk. Efter vår andra träff slutade den lugna kvinnan eftersom arbetsförmedlingen bestämt så. Den yngre kvinnan var själv rädd bland folk och jag kände mig inte trygg med henne. Dessutom var det bestämt att vi skulle träffas en gång i veckan för att jag skulle träna på att vara bland folk. Jag ville träffas någon gång i månaden, men det gick dem inte med på. När den lugna kvinnan slutat, ersattes hon med en lika ung kvinna som jag redan hade. Dem två pratade nonstop med varandra och jag blev stressad/ångestfylld och förvirrad. Jag fortsatte träffa dem och en

dag sade den unga kvinna att hon också skulle sluta. Jag pratade med min Godman om att jag ville avsluta ledsagarservicen och hon kunde ju inte tvinga mig till något jag inte ville, men hon gillade inte mitt beslut.

Färdtjänst:

Ca 1 månad efter jag började på daglig verksamhet, blev jag beviljad färdtjänst. Jag såg framemot det eftersom jag inte känner mig trygg åka kollektivt. Det fungerade bra fram tills ett annat bolag tog över, då dem inte kom i tid eller kom inte alls. Min ångest oro satt i halsen varje gång dem skulle hämta mig. En gång hände det att en chaufför, ställde närgångna frågor om mitt privatliv. Jag svarade på hans frågor, men kände obehag och "blottad in på skinnet". Jag ringde min Godman och berättade vad som hänt och hon skrev till bolaget, som skulle låsa mig till ett och samma taxinamn.

Det fungerade inte, utan chauffören kom igen. Då vägrade jag åka med och han körde utan mig. Den dagen kom jag inte till daglig verksamheten överhuvudtaget. Efter den händelsen blev det bättre, men jag var ändå livrädd, eftersom jag inte visste vilken chaufför som körde. En dag på daglig verksamheten när jag skulle hem för dagen, var det något som hände angående den händelsen. Jag var rädd, orolig och arg. Personalen sade att "du har ju varit med om värre saker "och "låt inte chauffören vinna". Jag tyckte inte dem hade rätt och säga så, eftersom det också är privat. Jag gick in i mitt gamla beteende och skulle minsann visa att jag inte var rädd. Jag var livrädd, men gick emot det och allt blev bara värre. Till slut orkade jag inte psykiskt och blev hemma. Trots att personal på daglig verksamhet och Godman ringde till färdtjänst och klagade hände ingenting. Idag utsätter jag mig inte för att åka färdtjänst. 

Godman:

Godman var en hjälp för mig att hjälpa mig med papper mm. Hon försökte hjälpa mig, men jag kände mig inte trygg, med henne. Jag tyckte att hon tog för lång tid på sig att ta reda ut saker, hon var samtidigt var bra att strukturera mina tankar när det behövdes. Ibland när jag frågade något fick jag ett flyktigt eller oärligt svar. Jag började fundera på att avsluta Godman, eftersom jag inte var trygg med henne. Jag visste att det skulle komma ett arvode jag skulle betala till henne. Jag frågade om hon visste ungefär hur mycket, men det visste hon inte. Jag fick till slut en ungefärlig summa, men när pappret kom om betalning trodde jag inte det var sant, eftersom det var betydligt mer. Jag ringde tingsrätten, eftersom det var dem som beslutade beloppet. Jag frågade om jag kunde få en detaljerad lista över vad som tagits betalt för. Det gick bra och den kom, en hel del av det stämde i jämförelse med vad jag själv skrivit upp i min almanacka. Fast all körersättning tvivlar jag på om det stämmer och en sak vet jag inte stämmer och det var när jag skulle till hyresvärden och skriva på mitt kontrakt på lägenheten, hon var inte med då. 

Pga rädslor och diagnosen har jag kontrollbehov och tillits brist. Jag fick ofta höra av Godman att jag MÅSTE släppa kontrollen och lita på folk. Lätt för henne och säga, då jag frågade hur gör jag då? Kunde hon inte svara. Det som hände med mig var att ångest och stressen blev värre. När jag hade slutat på daglig verksamhet berättade jag det för henne och då tyckte hon inte där fanns något mer hon kunde göra för mig. Jag hade redan börjat fundera på att avsluta henne som Godman och hon tyckte det var helt okej. Jag hade ingen tillit till henne och den går heller inte att tvinga fram. 

I dag är jag beviljad boendestöd och en person ska hjälpa mig med sådant som behövs. Det är ganska nytt och jag hoppas det fungerar.

Annika, 17 November 2013