När jag fick reda på att jag skulle börja på Skäggetorpsskolan kändes det konstigt för jag visste inte riktigt om det var en bra ide. Jag var väldigt tveksam från början.

När jag skulle börja där så var det helt ok, lärarna var jättesnälla och gav mig massor med chanser. Samtidigt så var de nya klasskamraterna inte alltid så trevliga, men jag hade en kamrat som jag kände sen innan hon gjorde det hela lite bättre.

När skolan var igång så fick jag en mattebok. Den såg svår ut, läraren sa ändå att jag skulle jobba i den. Det var viktigt att lära sig det som var i den, men den riktiga orsaken var ju att jag skulle kunna fixa det för jag var så duktig så de tyckte inte att boken var speciellt svår utan att den passade perfekt för mig. Jag hade inte samma bok som alla andra. Jag ifrågasatte. Men hallå hur är det egentligen då med mig? Joo jag kunde inte riktigt ifrågasätta, men jag vågade ändå fråga, då fick man svar som t.ex. "amen du behöver inte fråga, du kan ju det här, eller: amen det är ju bara att tänka såhär". Jag fattade ingenting de talade inte heller med mig på ett trevligt vis längre besvikelsen var stor. De började bli mer och mer otrevliga så jag slutade tillslut ifrågasätta.

De fortsatte ändå att pressa mig så då började jag känna mig misslyckad över att jag ens frågat från början. Där fick ni en orsak till varför jag inte presterade lika bra, men vänta, det finns en fler orsaker. Jag var blyg, rädd och osäker nu ska jag komma till orsaken som gjorde mig blyg, rädd och osäker. Elakt folk, både elever och lärare. Samma gamla tråkiga lektioner, hög ljud nivå nej det var inte direkt någon arbetsmiljö. Fast värst var det på rasterna, man kunde inte göra något på rasterna. Jag hade svårt att ta kontakt med klasskamraterna eftersom de var elaka mot mig. Några få gånger lekte jag med andra barn, då hade vi väldigt roligt tillsammans. Annars satt jag på en bänk och tittade. Ingen frågade mig om jag ville vara med och leka. Mysigt, hur mysigt var det? Snarare långtråkigt.

Så småningom började mobbningen smått, andra elever började titta ner på mig och viska elaka saker. Jag tänkte: "varför gör det så och vipps så blev jag osäker", det var som sagt en bidragande orsak till varför jag inte presterade i skolan. Ibland jobbade jag inte alls. Istället för att ta reda på orsaken blev lärarna mer och mer irriterade.

Matsalen blev ju lite värre eftersom det var mycket folk och då ökades det "osäkra jaget" eftersom jag inte visste var jag skulle sitta eller var jag fick sitta.

Dagarna gick och rasterna blev bara ännu värre och värre. Fler elaka ord och kommentarer. Jag pendlade mellan den och en annan bänk som en yr höna. Jag blev också kallad för det, det kändes inte bra att höra det. Jag mådde piss dåligt. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag hade ingen omkring mig. Ibland grät jag också tyst under lektionerna, ingen vuxen reagerade.

Hemma var det inte bra heller, jag var även osäker hemma vilket bidrog till en stor oro. Jag ville inte gå till skolan.

Jag skriver detta för att bidra till förändring och förhoppningsvis öka förståelsen.

Hilda Hanson, maj 2012

Upp igen.