Jag heter Mikael Höglund, är 36 år(blir 37 i år) och tänkte skriva om mitt liv. Nästan under hela mitt liv har jag blivit mobbad från alla möjliga håll. Under grundskolan blev det både fysisk och psykisk mobbning. Därefter "bara" psykiskt som utfrysning och andra otrevligheter.

Jag är en kämpe. Det måste man vara om man ska orka ta sig igenom ett så tufft liv som jag gått och går igenom. Det andra tar för givet, är för mig antingen omöjligt eller mycket svårt att göra.

Jag föddes i Härnösand den 3:e november 1976, vid fem-tiden på morgonen. Därefter flyttade jag, min mor och bror till Luleå. Då var jag ca 6 månader gammal. Där bodde vi i ca 11 år. Sedan flyttade vi tillbaka till Härnösand. I Härnösand har jag nu bott i ca 26 år.

Redan från årskurs 3 i grundskolan blev jag mobbad. Jag var inte som alla andra. Med en udda dialekt, en dialekt med ett helt annat uttryck än de andra. Jag hade också vuxit upp i en helt annan miljö.

Mobbningen blev jobbigare och jobbigare med åren. Det var knuffar, elaka ord, elaka blickar, skåp som tömdes på böcker. Skåpets dörr blev alltid insparkat! Böcker låg ibland utslängda på golv eller trappa. På gymnastiken kunde de gömma mina kläder när jag duschade. De försökte ibland också dra mig till toan för att doppa huvudet i toalettstolen. Vilket de lyckligtvis aldrig lyckades med. Blev även sparkad och slagen.

Under årskurs 9 var jag så förstörd och knäckt för att jag inte längre visste om det var verklighet eller fantasi. Jag orkade helt enkelt inte bry mig mera för jag ville bara komma till mitt trygga hem.

Med tiden lär man sig att det kommer att hända något under dagen. Man lär sig mobbarnas rutiner. Hur man ska agera för att överleva dagen så bra som möjligt. Man kände sig ibland som en soldat som undvek sina fiender.

De flesta lärarna på skolan blundade för hur jag blev behandlad. De ansåg att de bara skojade, att bli slagen var tydligen bara på skämt men det är inget skämt för jag vet det jag har själv blivit slagen. Eller att bli kallad för elaka saker, eller bli spottad på var också bara skämt men så är det inte. Jag upplevde det inte som något roligt. Jag skrattade aldrig. Däremot grät jag varje dag när ingen såg. Efter så många år med mobbning såg jag ingen annan utväg än att ta livet av mig. Jag började leta i hemmet efter verktyg som kunde släcka ner mitt hem. Allt från knivar till medicin. Det som hindrade mig, var mitt samvete. Jag ville inte låta min älskade mamma förlora sin son. Jag ville inte heller att min bror skulle förlora mig.

Efter grundskolan var över, kunde jag inte se något ljus. Varför skulle folk sluta mobba mig? Det var ju trots allt en del av mitt liv. På gymnasiet blev jag utfryst. Jag blev inte speciellt överraskad. Det var väntat. Jag hoppade av gymnasiet, jag orkade helt enkelt inte med längre. Kunde ju tyvärr inte hoppa av grundskolan. Så där skolkade jag istället så mycket som möjligt. Gymnasiet kunde jag hoppa av när jag ville och det gjorde jag också!

Sedan har jag blivit utsatt för nätmobbning från olika håll, jag har känt mig utfryst på diverse platser som arbetsplats och annan skola i stan. Jag är idag en oerhört ensam person. Lyckligtvis har jag fått Facebook-vänner. Det är jag mycket tacksam för. Varje dag längtar jag efter att få en livskamrat, en kvinna som tycker om mig för den jag är. En som jag kan prata med allt om. Men det är något som jag vet aldrig kommer att ske i detta liv. Alla drömmar blir inte till verklighet. Jag har nu insett fakta. Singel är något jag förblir. Men när jag tänker efter, vet jag inte om jag skulle klara av ett förhållande. Vad skulle hennes släkt säga om mig? Hennes vänner? De skulle fundera om hon blivit tokig eller galen. Komma hem med en så äcklig, ful och värdelös kille som jag? En som inte har något socialt liv, En som inte har något arbete. Idag går jag på Komvux, men ändå. Man blir inte rik på studielån. Vad då ful och äcklig? Under hela mobbningstiden var det mitt utseende de retade mig mest för. Hur jag var klädd, hur jag kammade mig, hur jag rörde mig. Allt på mitt utseende var fel. Fick ständigt höra hur ful och äcklig jag var. Fick också ständigt höra att ingen tjej vill ha en kille som mig.
 

Idag unnar jag mig mina intressen, de är kanske lite för många. Lyckligtvis är jag lättroad och har alltid varit. Jag gillar att se på film, spela tv-spel, spela schack, läsa böcker och serietidningar på både engelska och svenska, datorer och naturen. Favoritgenren inom film är fantasy, postapokalyptisk och skräck. Samma sak gäller det för tv-spel, böcker och spel. Något jag börjat läsa nyligen på engelska är serien Walking Dead. Varför gillar jag då film, böcker och tv-spel så mycket? Helt enkelt för att fly från min vardag och mina upplevelser. Även när jag ser på en tv-serie som Walking Dead, eller andra filmer om domedagen, vill jag hellre vara med dem.
 

Tänker jag på döden idag? Det händer. Kommer jag ta livet av mig? Nej det ser jag som mycket långsökt. Har jag sökt hjälp? Ja det har jag. Har t o m varit sjukpensionär i några år, blev utförsäkrad sommaren 2011. Något jag då mådde riktigt dåligt över, idag är det de bästa som hänt mig. Nu går jag i skolan och mår bättre än jag gjorde för några år sedan. Men jag mår inte så bra som jag vill.Jag kommer kanske aldrig att må jätte bra igen. Jag har gått i terapi, KBT och gjort psykologiska utredningar. Idag har jag diagnosen social fobi. Något jag vetat om i över 20 år att jag har, det känns skönt att få det bekräftat. Du vet lika bra som jag vad det beror på!

Mikael Höglund 13 mars 2013