Bokstavsbarn behöver öva på att hitta strategier

Jag skulle fylla 14 år. Jag tävlade med några kompisar ”du får 50 kronor om du sveper flaskan”, min första kontakt med alkohol. Jag däckade på isen. Dagen efter firade jag min födelsedag. Jag åkte hem och sa att jag hade varit ute och promenerat. Det var inte en bra strategi att svepa en hel flaska. 

Jag stod vid fönstret inlåst i ett rum och funderade på om jag skulle hoppa eller inte.

Jag fick min damp diagnos vid 14 års ålder. Jag blev kallad damp unge. 

Jag mobbade tyvärr en kille, jag ångrar mig. Jag blev kriminell i vuxen ålder för att impulserna erövrade mig. 

Jag har också blivit mobbad och utsatt för brott. 

Idag har jag vänt diagnosen till någonting positivt för att hjälpa andra. Jag skulle vilja säga att ADHD många gånger är någonting positivt. Utan min ADHD tror jag t.ex. inte att jag hade gått upp mitt i natten och skrivit den här texten. Det gäller bara att hitta strategier för att hantera diagnosernas bakslag. Ibland behöver man hjälp. Ibland behöver man någon att snacka med. Ibland behöver man någon som säger ”tänk på konsekvenserna” eller ”hur ska du göra nu?”. Man får lixom öva på att hitta svaret med hjälp från vuxenvärlden. 

Jag är inget offer eller förövare jag är en människa.