Under min första tid på gymnasiet utsattes jag som sagt för grov mobbning. Både fysiskt och psykiskt försökte personer i min omgivning att trycka ned mig till botten. Jag blev vid flera tillfällen misshandlad, kränkt, frihetsberövad och tvingad till saker som jag inte ville göra. Visst fanns det underbara människor på den här skolan också, som på de flesta andra platser. Det jag vill förmedla handlar inte om dem. Det handlar om det som hände mig och det som skulle vara orättfärdigt.  
 

När jag skildrade hur jag vid flera tillfällen blivit misshandlad trodde inte ledningen mig. Hur kunde de tro att jag ljugit ihop en fruktansvärd historia om min tid på Grennaskolan? Hur skulle jag kunna vara kapabel till att berätta flera detaljerade historier om och om igen? Lärarna tog sitt betydelsefulla ansvar men inte skolchefen. Han vände bort blicken och blundade för något av det värsta ett barn kan råka ut för, vilket tyvärr är vanligt förekommande på skolor idag. Saker och ting blev bara värre och situationen blev allt mer hotfull. Jag kände mig otrygg. Detta resulterade i att jag i ett desperat rop på hjälp "boffade" ett livsfarligt impregneringsmedel och började använda droger som var väldigt lätt att få tag på i skolan.
 

Min skola agerade inte korrekt. Flera personer som bevisligen förtryckt mig och till och med själva erkänt fick gå kvar på skolan.
 

Därför vill jag härmed framföra stark kritik till skolledningen, speciellt skolchefen och skolans felaktiga taktik att mörklägga verkliga problem för att inte försämra skolans och sitt rykte. Jag vill avslöja skolans omoral för på så vis hoppas jag hjälpa andra.

Många människor har försökt få mig att tysta ned, glömma och förtränga det som hände. I denna typ av "demokrati" har detta inte hänt enligt deras sätt att se på saker för det som inte får hända i Sverige. Det har just hänt! Min historia får bli en vägvisare för det som ett riktigt samhälle inte kan acceptera.
 

En sak är jag säker på och det är att jag inte tänker tysta ned den jämlikhet jag vill leva i. Lösaktigheten måste skildras och jag är inte rädd för det. En gång var jag mycket ängslig men nu är jag inte rädd längre. I mig själv har jag vuxit som människa, även om jag har haft  många sömnlösa nätter och jag hoppas andra kan växa med mig. 

Det här är ett litet utdrag från min bok "Sanningens ord", där kan ni läsa mer ingående och detaljerat om vad som hände och vad resultatet blev.

Jakob Lindén juli 2011

Slutet på 2017 och början på 2018 var jag inlåst och frihetsberövad i flera månader. Två julaftnar och två nyårsaftnar inlåst, en med lite mer gemenskap än tiden i häktet. Har aldrig varit så frihetsbegränsad i hela mitt liv som jag var under tiden på Helix och i häktet. Jag hade dömts till rättspsykiatrisk vård. Sen fick jag massa mediciner. Det har tagit tid för mig och det har varit riktigt jobbigt att sitta där på julafton helt ensam i en cell. Jag tror också det har varit jobbigt för familjen att inte få träffa mig. Jag har gråtit mig till sömns och alltid känt en ånger för vad jag gjort.

En sak är säker det är inte synd om mig, jag fick mina chanser ändå begick jag brott om och om igen. Jag fick varningar och tillrättavisningar. Jag fortsatte maniskt att kontakta läkaren som jag var arg på (jag var arg på läkaren för att jag ansåg att jag inte fick rätt hjälp). Dessutom blandade jag in läkarens fru som inte hade någonting med saken att göra. Jag borde ha lyssnat från första början!

2019 blev det bara bättre. Jag fick min frihet tillbaka successivt, läkarna började att trappa ned på medicinen.

2020 ska bli ett bra år med familj och vänner. Förhoppning om sysselsättning och eget boende. Kanske kan jag få min spruta sänkt ännu mer så att jag slipper en konstant trötthet och minnesförlust. Jag kan inte lova något inför 2020 men jag ska försöka att göra mitt bästa för att allt ska bli så bra som möjligt!

Inlägget är tidigare publicerat på min facebooksida, i november 2019.

Jag berättar gärna om min resa från offer till förövare.

Blogginlägg från juli 2021: "Tiden på Karsudden och livet i frihet."

"För en tid sedan blev jag som sagt utskriven från Karsudden. Nu är jag näst intill en fri man förutom att jag måste gå på alkohol kontroller och ta en spruta en gång i månaden. Vilket delvis med tanke på tidigare historik är förståeligt. Känslan att kunna röra sig fritt ute i samhället precis var och hur jag vill går inte att beskriva med ord. Istället för att tycka synd om mig själv tänker jag tillbaka på åren som varit med hoppfullhet och insikt. Framförallt insikt, jag har kommit till insikt i att det jag gjorde var fel och jag har lärt mig och hittat strategier för att inte falla tillbaka i samma mönster igen. Jag har fått ganska bra hjälp! Jag har alltid haft tron och hoppet, även i det allra mörkaste stunderna när jag inte haft någon som helst kontroll eller makt över mitt liv. När jag varit inlåst och inte fått gå ut på flera månader har jag ändå känt tron och hoppet om ett bättre liv djupt därinne i själen.

Jag har sett och hört otaliga historier om rättspsykiatrisk vård. Vissa har suttit frihetsberövade i 20-30 år. Det är oftast drogerna som förstör! En del är tyvärr så pass hospitaliserade att jag tvivlar på att dem någonsin skulle klara av ett liv ute i friheten. Vissa vill faktiskt inte komma bort från Karsudden överhuvud taget. Andra har varit på rättspsyk alldeles för länge och förtjänar verkligen ett liv i frihet. Därför känner jag mig lyckligt lottad som fått friheten tillbaka.

Jag har i alla fall tagit mig ur en värld fylld av överhet och ständig medicinering. Jag vill poängtera att allt inte handlar om överhet och makt. Viss personal har också bra egenskaper. Nästan alla människor har både bra och dåliga sidor.

Jag är tacksam över alla människor jag fått möta. Och jag är framförallt tacksam över att jag har en så fin familj och några fina vänner.

Min dröm är att en dag bli helt medicinfri. Men tyvärr måste jag ta sprutan en gång i månaden, annars lägger dem in mig igen oavsett i vilket psykiskt skick jag är i.

Min mormor som är en stor förebild för mig sa för en tid sedan "det viktigaste är viljan och tron". Tro har jag som sagt alltid haft och jag har alltid velat blicka framåt. Så med dessa ledord TRO och VILJA avslutar jag dagens inlägg. Man måste vilja förändra och man måste tro på förändring.

Ett av mina mål är att bli av med vården helt och hållet innan jag fyller 30 år!"

Jag känner också att jag mognat under min tid på Karsudden. Jag resonerar inte på samma vis och lever mitt liv utifrån vad som faktisikt är viktigt för mig. Jag fokuserar på vad som får mig att må bra istället för att lägga energi på det som får mig att må dåligt.

2021 blev ett mycket bra år. Jag uppnådde tre av mina viktigaste mål. Jag fick eget boende, en jätte fin lägenheten som jag trivs mycket bra i. Jag fick sysselsättning och till och med ett extra jobb. Det bästa av allt jag fick resa utomlands med familjen. En fantastisk resa som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv. Nu gäller det att sätta upp nya mål till exempel att bli av med hela den rättspsykiatriska vården. Vilket i och för sig varit ett mål för mig länge men det är inte så lätt som många tror. Har man en gång stämplats som allvarligt psykiskt sjuk, är det lätt att den stämpeln sitter kvar oavsett hur mycket man kämpar för att bevisa att man är frisk. I vanliga domstolar är principen hellre fria än fälla i förvaltningsrätten är det precis tvärtom. Jag är ändå lyckligare nu än vad jag varit på många år och tackar gud som hörde mina böner!

Läs även ett tidigare blogginlägg om min tid på Karsuddens sjukhus här. 

Gå tillbaka till startsidan.