Jag var 20 år när jag fick mitt första jobb, på en livsmedelsindustri. Det var tungt, kallt och stressigt. Jag jobbade där i ca 1-år, sedan klarade jag inte det längre, pga ryggen och miljön och sade upp mig.

Jag fick under tiden jag jobbade där min första egna lägenhet. På den tiden kring början av 80-talet oroade jag mig inte direkt för något och var inte rädd för vad som skulle hända framöver med jobb och ekonomi. Jag hade ju min lägenhet och var fri att dricka när jag ville.

Jag gick arbetslös ett tag och efter det började jag på ett statligt företag, som Arbetsförmedlingen hade ordnat. En sömnadsavdelning och jag som hatade sömnad, men tog det i alla fall, för att få inkomst. Tiden var inte långvarig där heller, eftersom jag varken trivdes med arbetskamraterna eller arbetsuppgiften. Under tiden jag jobbade där fick jag praktisera på ett företag som bla sålde arbetskläder och rengöringsmedel. Jag fick packa upp varor och prismärka, men tog på mig för stort ansvar och visste inte riktigt vad det innebar. Jag upplevde att jag inte fick tillräckligt med information, men tyckte att jag skulle klara av det i alla fall. Jag slutade där och företaget ville jag skulle komma tillbaka till dem, men jag vägrade och sade upp mig. Det var ytterst ovanligt att man sade upp sig från projektet, eftersom det inte var meningen att man skulle bli kvar där i evighet. Fast jag vet att folk har varit på sådana projekt i över 20-år. Hmmm... 

Jag fick börja stämpla och under tiden sökte jag alla möjliga jobb, även sådana jag visste jag inte kunde ta. Det kunde vara tex att det krävdes körkort, vilket jag inte har, flexibilitet, stresstålig eller tunga lyft. 

Hur som helst sökte jag ett städjobb och fick det, vilket jag tyckte var roligt, eftersom jag behövde inkomst och känna mig självständig. Jag var vikarie i 12-år, på olika ställen, vilket var oerhört psykiskt påfrestande, eftersom det var 3 månader i taget och jag visste inte om jag fick vara kvar eller inte, från gång till gång. 

Redan det första året fick jag mer ont i ryggen och nacken, men pressade mig själv att jobba. Jag skulle visa att jag var lika bra som arbetskamraterna.

Jag var några gånger hos läkare, sjukgymnast och kiropraktiker, men det hjälpte inget nämnvärt. Arbetstiden varierade från heltid till halvtid och allt arbete med A-kassan var nästan outhärdlig, eftersom jag var tvungen att stämpla, när det var halvtidsjobb. Jag vågade inte säga - Nej, när arbetsgivaren kastade mig mellan avdelningarna. 

Det sista året jag jobbade som städerska blev jag till min stora förvåning fast anställd på heltid på ett studentboende, där ingen annan ville vara. Det var tungt, stressigt och tungrott och inga moderna städredskap fanns att tillgå. Eleverna grisade ner och allt tog längre tid att städa än vad tiden var utsatt till. Flertalet gånger fick jag klagomål för övertid från städchefen och det spelade ingen roll hur jag än förklarade. Ångesten och pressen var inte att leka med. Efter ett halv år sade ryggen till ordentligt. Jag stod i 90 graders vinkel och ont gjorde det. Läkaren sjukskrev mig och jag fick inte städa mer. Arbetsgivaren skulle omplacera mig till mindre tungt arbete, men dem kunde inte hitta något arbete som passade mig. De ville att jag skulle säga upp mig, men jag vägrade, eftersom jag tyckte att dem var skyldiga mig ett lättare jobb. Till slut sade dem upp mig pga personliga skäl, vad det innebar vet jag fortfarande inte. 

Tiden gick och jag fick börja på något som hette Arbetslivstjänst, utveckling genom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag skulle själv komma på vad och var jag skulle tänka mig att jobba. Jag har alltid varit intresserad av film och fick prova i en video butik. Tanken var att jag successivt skulle öka timmarna. Jag ville så gärna vara kvar, men ryggen var långt i från bra och mycket av det personalen förklarade om arbetet förstod jag inte. Men jag låtsades att jag förstod. Det där med att låtsas förstå har hängt med mig hela livet och likaså har jag kämpat för att vara lika bra som ALLA andra, pga av rädsla att inte duga. Någon gång i början av 2000-talet var jag ännu en runda på företaget i något slags projekt, som varade i 1år. Jag skulle montera värmeelement till ett företag. Gillade verkligen jobbet, men när året gott fick jag sluta. 

Jag blev utförsäkrad som många andra sjukskrivna stackare, tror det var 3-4 år sedan. Ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan startades och det skulle hjälpa oss att inte falla av samhällsstegen. Vi skulle själva försöka hitta en arbetsplats. Det sades att hjälpen var frivillig, men så var det inte. Jo, för dem som kunde försörja sig på en lön. 

Jag var riktigt stressad med ångest, som vardagsmat och kunde inte tänka klart. Hade jag sagt - Nej till hjälpen hade jag inte fått inkomst från någonstans, överhuvudtaget. Jag klarade inte den psykiska pressen och kunde varken äta eller sova med någon reda. När prövningen var slut skulle jag sjukskriva mig helt, men Försäkringskassan gick inte med på detta. Alternativet var att ansöka om försörjningsstöd och det blev tack och lov beviljat. Tror jag fick det i ett halv år. Ett möte med arbetsförmedlingen konstaterade att jag inte kunde jobba 17 timmar/vecka och strök mig från deras system. Det var då jag blev beviljad försörjningsstöd. 

Genom en arbetskonsulent fick jag prova på att vara på ett café med allt vad det innebär. Alla hade någon form av funktionsnedsättning och jag som själv har det skulle assistera dem andra med funktionsnedsättning. Jag visste inte var jag hörde hemma och blev både förvirrad och rädd. Jag slutade där och fick prova på en secondhandaffär, men det blev problem eftersom personalen inte kunde ordna så att arbetsanpassningen passade mig.  Nästa jag fick prova på var också en secondhandaffär, där personalen verkligen gjorde allt för anpassning. Jag trivdes där, men blev förvirrad när jag inte visste vad jag skulle syssla med när jag kom dit. Det var ganska oorganiserat och stressigt där och jag slutade där av.  Många samtal med olika myndigheter och jag har inte förstått informationen eller glömt vad dem sagt år efter år. 

Turerna har varit många under flera års tid. Har pendlat mellan arbetsprövning och sjukskrivning. Många besök hos läkare, psykolog och kurator och skrivits ofantligt många läkarintyg. Det har tärt både fysiskt och psykiskt. 

För ca 3 år sedan blev jag sjukpensionär och behöver inte oroa mig men psykiskt har jag inte läkt.

Annika, 6 November 2013

Läs även "Utredning och LSS här".