Jag måste vara sjuk. Sjuk, sjuk, jättesjuk! Ingen frisk människa kan väl göra så dåliga val som mig? Antingen så var det mina gener, eller så var det min uppväxt? Det kan ha varit vad som helst egentligen, jag kanske blev tappad på golvet på BB när jag föddes? Även om det skulle förklara mina val jag har gjort i mitt liv så skulle det nog inte ha räckt med att jag blev tappad. Nejnej, någon måste ha stampat riktigt hårt på mig i samma veva.

Saken är ju den att när jag ska försöka sätta fingret på vad som grundade mitt första val att gå den självdestruktiva vägen, så var det just för att någon stampade på mig. Stampade in ett frö till självdestruktiviteten i mitt hjärnkontor. Men det var inte bara en person, det var flera. Stampningarna på mig var bara en av de tusen saker de brukade göra mot mig. De slog, sparkade, spottade, hade sönder mina saker, skrek ord som sårade mig, slet av mig mina kläder, kastade smuts på mig och låste in mig i små utrymmen. Jämt, jämt fick jag höra hur otroligt tjock jag var och att jag var äckligt ful med mera.

Jag gick i andra klass när allt började. Lärarna slutade bry sig efter något år genom att kolla åt ett annat håll när de höll på, år efter år. Jag blev brutalt mobbad i skolan från årskurs två till sex. Dessa ynka åren av mitt liv blev en stor del av mitt resterande liv, ett stort infekterat ärr som kan brista ut i blodbad vid minsta beröring. De fyra åren kändes som en livstid i fängelse, jag var fast och det fanns ingen väg ut. Eftersom att ingen visade sig att de brydde sig om min situation så slutade jag visa känslor. Om de såg att jag inte blev sårad så kanske de skulle sluta? Jag kunde ju bara hoppas. Jag skrev mitt första testamente när jag var nio år. Jag försökte ta mitt liv första gången som 11åring med hjälp av en överdos insulin i magen.

De första snittet i handleden kort därefter gödde mitt frö i hjärnan som började växa och blomma. Självskadorna blev mitt sätt att orka med att leva i en verklighet där jag inte kände mig välkommen. Efter sjunde klass började jag i en ny skola, jag ville inte ta kontakt med folk eftersom jag inte ville bli sårad när dem slutligen skulle lämna mig. Men jag hade vänner, några få. Som de flesta tonåringar började jag röka och festa på helgerna. Med alkoholen i sig gav killarna mig komplimanger och fick mig att känna att jag var en prinsessa. Vad är detta för magisk dryck som får folk att se så dåligt att de tycker jag är snygg? Jag trodde aldrig ett ord av de dem sa, de skulle ju ändå såra mig tillslut, precis som alla andra alltid har gjort. Lita inte på någon var mitt motto. Spelade ytligt med ända tills det vart ett mindre bråk som senare triggades upp när de fick veta att jag skar mig i armarna. Jag fortsatte dricka, det gjorde min värld lite mer värdig att leva i. Tar en större överdos insulin när jag precis fyllt femton, vilket slutade i blåljus, blod och en inläggning på barnpsyk. Jag vägrade prata med en psykolog som jag blev tilldelad på BUP. Jourhemsplacering, hasch, självskador, alkohol. Som kronan på verket så försöker pappa slå skiten ur mig. Psyk igen. Påbörjar terapi för personer med borderline personlighetsstörning, hoppar av. I alkoholens värld får jag höra hur bra och vacker jag är. När jag började ha sex fick jag en ny dimension på bekräftelse och komplimanger. Åren går och jag fortsätter skära mig. Jag börjar gymnasiet i en annan skola i stan, jag  börjar svälta mig efter den kroppen som killarna  låg på - och under mellanstadiet tyckte att jag borde ha haft. Två inläggningar med näringsdropp, då lägger min bukspottkörtel av. Tack och hej.

Dricker mycket, röker på och pillar i mig piller och substanser. Skolkar massor och missar nästan allt i skolan. Andra året på gymnasiet börjar jag ännu en ny skola för att få en nystart. Jag pluggar och sköter mig, skär mig inte så mycket, dricker dock, får i mig lite olika substanser då och då, men inte som förut. Förbättring. Ett par månader efter fyller jag arton år och börjar dricka på krogen. Träffar nya vänner genom spriten och knarket. En av mina nära vänner tar livet av sig fyra månader efter att jag fyllt myndigt. Kaosklockan startar om igen och jag förlorar allt. Inte en dag går utan att rakbladet dansar över huden och inte en sekund av nyktert tänkande. Allt vad som händer sedan har jag svårt att sätta i tidsperspektiv, och då kanske jag bara kommer ihåg ett par procent av den tiden. I skrivande stund är det snart tre år sedan. Allt jag vet är att; Jag har varit inlagd på psyk under tvångsvård fler gånger än vad jag kan räkna. Jag har blivit dömd till lagen om vård av missbrukare. Jag har nervskador i mina fingrar på grund av allt skärande. Jag har ärrfulltäckta underarmar som folk vänder sig om på stan för att få sig en närmare titt på. Jag har spenderat mycket tid i både ambulanser, polisbilar, akutmottagningar, öppenvård, slutenvård och avgiftningar (Jag vet inte heller hur mycket tid jag har spenderat på att försöka ta mig ut, eller rymt från de olika situationerna). Jag har supit bort alla mina ägodelar vid minst fyra tillfällen, jag har blivit misshandlad, hotad och använd som en sexleksak. Mitt liv  har minst sagt gått åt helvete.

Jag som skriver detta heter Rebecka, jag är nyss fyllda tjugoett år. Jag bor på ett behandlingshem utanför Örebro och här har jag bott i cirka ett och ett halvt år. Jag har varit drogfri i mer än ett år och självskadefri i nio månader, jag dricker fortfarande alkohol. Men nu som en dryck och inte som ett vapen. Jag vet inte hur lång tid det har gått sedan jag vaknade upp hemma hos någon okänd kille, men det är cirka två år. Jag sköter min behandling bra och blir snart utskriven. Jag ser fram emot mitt liv nu och tänker inte spendera en sekund till på att ställa till det för mig själv.

Förstod ni den röda tråden genom det hela, att det ena har lett mig till det andra? Kommer ni ihåg vad det var som kickade igång allt? Mobbningen. Vad vill jag ha sagt med detta? Ingenting, det här är min historia och mitt liv som jag lät er ta del av för att jag vill att ni ska få er en tankeställare.

Jag tänker inte säga åt er vad ni ska göra åt detta, jag redovisar bara. Vad tänker du göra mot mobbning?

Upp igen.

Rebecka /2011-09-02