Under mina år i grundskolan fick jag stå ut med verbal mobbning och det psykiska tysta utanförskapet. När man hör ord varje dag som är negativa om sig själv, börjar man snabbt tro på det folk säger om en. Detta leder till väldigt dålig självbild, självkänsla och självförtroende. "Råttan", "ful", "äcklig" blev vardagsord och att alltid gå ensam överallt blev "naturligt" för mig. Det började gå nerför för mig och jag hamnade i en djup depression med självmordstankar och meningslöshet. Ångesten fanns där varje kväll när jag skulle sova, vilket ledde till att jag låg vaken väldigt länge innan jag verkligen somnade. Tankar om varför just jag, när ska allt vända, varför ser och hör ingen mig. Tankarna om att inte vilja leva blev bara grövre ju mer tiden gick.

Man kan säga att jag var i en tjock bubbla där ingen kom innanför. Alla känslor, ångest, tankar hade jag inom mig. Tidigare hade jag inte blivit betrodd av vuxenvärlden och blev förnekad och de sa att det var inte så farligt. Detta ledde till att jag inte ville berätta längre för någon. Vart skulle jag göra av all ångest? En gång testade jag att skada mig själv och jag fick snabbt njutning av det och det blev som ett beroende. När ångesten är som mest kan den fysiska smärtan ta över och man får ett annat slags fokus. Detta är absolut inget man ska hålla på med, dels sätter ärren djupa spår i en resten av livet och sedan är det bara en kortsiktig "lösning" på ångesten. Det är över 8 år sedan jag slutade skada mig, ärren finns kvar men har bleknat.

Jag orkade inte kämpa emot ensamheten, utanförskapen, de verbala orden och ångesten längre. Jag bestämde mig för att försöka ta mitt liv. Jag hade nyligen börjat 9an och jag går inte in mer i detalj vad som hände. Men självmordsförsöket misslyckades och nu började samhället reagera mer. Jag fick terapi och samtalshjälp. Min självkänsla var så långt ner i jorden som man kan komma och med hjälp av KBT-terapi kunde jag öka min personliga utveckling rent psykiskt. Men tilliten till folk är fortfarande väldigt dåligt och detta leder till ett svårare socialat liv framöver. Under hela mitt liv har det kommit och gått  "vänner" som bara svikit, lämnat mig, låtit kontakten runnit ut i sanden osv. Man tappar hoppet om att det faktiskt finns någon vettig som kommer stanna kvar, även när vinden blåser som kallast.

Jag har alltid haft lätt för att klandra ner på mig själv om det mesta jag gör. Det är sällan jag känt att jag är nöjd med en sak. Det svåra är också att faktiskt uppskatta och tänka på saker man känt sig nöjd med. Det är lätt att man glömmer dessa saker och fokuserar på det negativa. Min mobbningsperiod har påverkat mig väldigt mycket psykiskt som ni märker. Men under tiden jag var utsatt påverkades jag även fysiskt eftersom min kropp sa då och då sa ifrån. Jag hade inte ork till mycket alls, ibland låg jag bara i sängen och stirrade rakt in i väggen. Många gånger mådde jag också illa på morgonen och fick inte behålla frukosten speciellt ofta. Jag fick dricka näringsdrycker och äta antidepressiva medel för att orka.

Detta är bara ett av många exempel på hur mobbning påverkar de psykiska och fysiska förutsättningarna både under pågående mobbning och långt efter att mobbningen slutat. Många tror att efter mobbningen slutat ska man vara nöjd, men det är då man ska kampas med att komma tillbaka till det normala liv som man missat. Men det går att ta sig upp, vilket jag är ett bevis på!