Jag har inte blivit mobbad men jag knäppte på TV:n som stod som en oupptäckt sfinx i det allmänna köket i min studentkorridor och vred om stolen lite halvt och vred på min nacke lite, så jag skulle se honom bättre. Det var min vän Jakob som jag träffat många gånger men som jag aldrig mött i någon TV-ruta. Han satt välkammad i en rund svart halvcirkelsoffa bredvid regissörer, skådespelare och musiker. Jenny Strömstedt som stod i mitten delade ut frågorna till kvällens gäster. Det kändes mycket overkligt. Ett par år innan, när jag gjorde ett skolarbete i journalistik på gymnasiet, hade jag intervjuat en av gästerna på telefon och e-post och när jag ställde frågan om han blivit mobbad, svarade han - att han inte alls blivit mobbad - vad har du fått det ifrån? Jag hade såklart inga bevis för min tes för det var ingenting jag grundade på någonting jag läst, så självklart var det Persbrandt vs. Expressenjournalistik över det hela. Jag skämdes, men jag var ju bara sjutton år, dum från födseln och oerfaren i livet.

Givetvis hade ingenting allvarligt hänt mig som var av vikt att berätta för någon. Det här tänkte jag nästan alltid på varje gång jag presenterade mig för andra. Jag var den bortskämda killen från Södermalm som inte blivit drabbad av något allvarligt, fram till den där kvällen då jag gick in i det nästan fullsatta korridorsköket och knäppte på det sena kvällsprogrammet som min vän nu medverkade i.

På fredagarna ringde Sofiakyrkan extra tydligt och jag lägger alltid till ljudet av ett maj-ackord i C eller F när jag tänker på det minnet. Gruset som inte blivit bortsopat fast det är vår. Takrännorna som droppar vatten allt högre och i snabbare takt. I skolkuratorns väntrum har Friends bilder på kända personer som blivit utstötta, utfrysta eller ensamma. Det kändes som om orden skulle kunna placeras in under vilket ansikte som helst. Carolina Klüft, Stefan Holm eller Ola Lindholm, de var respektingivande och bra på sitt sätt men de var inte mina hjältar. Stjärnorna fanns ju alltid där som bilder att hämta ”styrka” från. Det visste jag, men varför kom de inte hit till mig och pratade? Sjuksystern är inte utbildad. Läraren Monica har aldrig varit min kompis. Fritidspedagogen Rafael är någon annans, han pratar bara med småbarnen. Min mamma blir lika ledsen som jag blir och min pappa jobbar alldeles för mycket. Jag tycker om bildlektionerna för jag älskar att rita, ett par svarta rutnät med tuschpennan, en ockrafärgad villa, ett Norrlandslandskap dränkt i alldeles för mycket akvarell.

När jag vänder min nacke bort från TV:n ser jag att någon har förstört min port med ett svart penselstreck. Hugget rycker plötsligt till i magen. Hjälp, illusionen är bruten.

Jag är diagnosticerad med ”autistiskt syndrom” sedan 2001, därför kan jag inte lära mig av mina egna misstag. Det är situationer som uppstår igen med samma grundstruktur, olika färger och smaker av förnedring. På gräsmattan bredvid Sofiaskolan spelar vi inte amerikansk fotboll. Vi leker den bakvända kullen som vi kallar för Knulla-Ulla. Och på skolgården gör vi ingen militärtjänst men i Vitabergsparken får jag i uppdrag av en kille i klassen att slå ner min egen kompis. Varför gör jag det? Jo, för att han säger så.

Det är lika svårt att intervjua en mobbare som en krigsförbrytare. Det är enkelt att prata med mobbaren. Ett par år efter att skolan slutat tror ju hen att allt är fred och fröjd och det är det ju också. Det går bra, faktiskt helt utmärkt, att föra diskussioner mot dessa personer. Det vet Anna Odells filmjag till exempel. Den från början slagen måste ta sig an en extra roll, den roll som är journalistens eller konstnärens. Genom den här dubbla effekten blir personerna två stycken mot en, ett förflutet och ett nuvarande mot en människa som endast lever i det nuvarande.

Ernst Rydén, 15 januari 2014