Det är en ljummen sensommardag i mitten på augusti, året är 1995. Jag ska börja årskurs 3 på en helt nybyggd skola. Till en början trivdes jag ganska bra. Det första året hade jag fortfarande kvar min bästa kompis. Efter något år började hon hitta andra kompisar i klassen som var mycket coolare och roligare än jag. Jag blev utstött och utfryst av resterande klasskompisar. Jag kände mig som en fredslös fånge. Efter ett tag blev jag även deras "hackkyckling". Allt jag sa, gjorde, hade på mig jaa allt som hade med mig att göra var fel! Utifrån klassens synvinkel var jag inte en del av klassen, till och med mina bästa kompisar hade börjat fördöma mig. Av vilken anlednining förstod jag inte. 

Varje morgon när jag gick till skolan så hade jag ont i magen och varje morgon gjorde jag allt för att få stanna hemma. En dag fick jag nog, den där februari morgonen vägrade jag att gå till skolan. Pappa tvingar in mig i bilen och kör direkt till skolan. Jag sitter och gråter, gråter i bilen och jag vägrar lämna bilen. Min pappa blir förtvivlad, han går in och hämtar min lärare. Lärarinnan kommer fram till passagerarsätet där jag sitter. Hon öppnar min bildörr. Hon säger – det är ingen fara, du behöver inte vara rädd, Kom så går vi tillsammans. Men jag vill fortfarande inte, Jag gråter mer och mer.

Min lärare har inte tid att lirka vid bilen, så hon drar med mig till skolan. Tårarna sprutar, min lärare försöker lugna ner mig.... Vad jag utsattes för den dagen och vad vuxna blundade för vill ni inte veta!

Mina föräldrar gjorde allt för att rektorn och personalen skulle reagera på vad som hände med mig. Det enda som skolan kunde erbjuda var en kurator som enligt min åsikt inte borde vara en kurator. Det jag berättade, tyckte och tänkte berättade hon för andra.

Dagarna går sakta fram. När jag skulle börja årskurs 6, sista året. Då hade skolan fortfarande inte reagerat (det vill säga gjort någonting åt min situation). Jag kunde fortfarande inte låta bli att vara förväntansfull genom att hoppas att skolan skulle göra någonting åt min situation. Jag blev besviken och glad på samma gång! Jag kände mig stor för att jag gick i sexan, det betyder ju att jag snart ska få börja på högstadiet och lämna den här skolan för alltid! En gång i veckan samlades alla sexor och planerade en resa till Stockholm, just på den timmen så hände de någonting som förändrade mitt liv.

Jag träffade två tjejer, de gick på en annan avdelning som heter Tim & Tej. Jag hade aldrig trott att de fanns några som tyckte om mig och ville bli mina vänner. Det var första gången sedan jag började mellanstadiet som jag åkte hem med ett leende på läpparna. När jag kom hem den dagen så var jag så glad, så jag var tvungen att berätta för mamma och pappa. Nu var dagarna mindre plågsamma, mobbningen fortsatte men jag längtade så mycket efter rasterna.

När rasterna kom så sprang jag direkt till Tim & Tej. Jag stod utanför och väntade på mina kompisar. Vi hade så roligt hela rasterna!

I sexan bokade vi som sagt en klassresa till Stockholm, jag och mina kompisar bestämde att vi skulle besöka Gröna Lund. Hela bussresan ner till Stockholm satt jag bredvid mina kompisar. Jag var så lycklig, så lycklig hade jag inte varit på flera år! I Stockholm disponerade vi tiden väl. Plötsligt blir jag skräckslagen, jag står vid en karusell på Gröna Lund. När vi hade åkt karusellen så tappade vi bort varandra i folkvimlet. Alla känslor av hopplöshet och ensamhet kom tillbaka, jag letade efter väninnorna. Men jag hittade dem ingenstans. Jag lyckades tillslut hitta en av mina lärare men hon hjälper inte mig att försöka hitta tjejerna. Gud vad sviken jag kände mig!

När det var dags att sätta sig i bussen räknade lärarna eleverna, de frågade tillslut om vi saknar någon kompis? Jag sa att jag saknade mina kompisar, lärarna ringde till deras mobil men fick inte tag i dem. En lärare gick in ut igen för att leta reda på tjejerna. Eftersom tiden tickade iväg och vi var tvungna att åka snart, det började bli sent!

När vi kom tillbaka från Stockholm så flöt dagarna på och tillslut så kom den dagen jag längtat efter i flera år. Skolavslutningen, äntligen skulle jag få byta skola! Skolavslutningen var som alla andra skolavslutningar, rektorn höll ett tal och alla klasser sjöng några sånger. Våran klasslärare delade ut en varsin ros och sen var de dags att ta farväl. För mig kändes det bara skönt!

När avslutningsdagen var över så var jag lättad, äntligen var detta helvete slut. Men då visste jag inte att värre skulle de bli. Mitt helvete var inte över...

En blåsig dag i mitten på Augusti, mitt sommarlov var slut och jag skulle börja högstadiet.
Första dagen efter sommarlovet  tog jag och min kompis sällskap till skolan, vi båda var jätte nervösa! Vi skulle samlas i aulan för där skulle uppropet, information och presentation av lärarna hållas. De var jätte mycket elever i aulan och vi sitter bredvid varandra (i mitten av aulan) med massa ungdomar runt om kring oss. Nervöst sitter vi där och fnittrar, vi  tittar oss om kring. Efter väggen står personalen uppradade och tittar ut över alla nervösa 7: de klassarna som sitter på sina stolar. Ungefär en timme fick vi sitta i aulan och lyssna på en kör och när rektorn höll ett tal. Tillsist var de dags för presentation av alla lärare, det var en bra mix mellan medel ålders och lite äldre. Mitt bland lärarna så stod hon, en kvinna i 40 årsåldern som gav mig en konstig känsla i min mage som jag aldrig tidigare känt. Jag hade ingen aning om vad det var för någonting. Efter rektorn presenterat lärarna så var det dags och gå till mentorsgrupperna. Vi fick scheman i våra respektive mentorsgrupper, sen fikade vi lite. Hur ska jag kunna förklara hur min mentor är? Han är en rolig filur i 30årsåldern, men mina "mentors kamrater" var inte de bästa. De ignorerade oss redan från början så jag och min kompis tillhörde inte "deras grupp", men vi brydde oss inte. Redan efter de första dagarna i skolan började en kille som går i min klass att reta mig. Han kallade mig skogstroll, till en början var de lite kul. Men efter att ha hört de hela tiden i några veckor så lessnade jag på att bli kallad skogstroll. Jag sa till honom flera gånger att sluta men han lyssnade inte.

Detta resulterade i att jag hade hög frånvaro under mitt första år på högstadiet. Lärarna förstod ändå inte vad som pågick. Rättare sagt de brydde sig inte särskilt mycket, ingenting hände! Allt fortsatte och de blev värre och värre för varje dag som gick. En dag satt jag och mina kompisar och jobbade vid en dator i skolans bibliotek, några killar kom fram till oss. Jag hade ingen aning om vilka de var, men de började prata och driva lite smått med mig. Han som stod bakom mig hällde timglas sand innanför min tröja (i nacken).

En dag när jag precis hade börjar klass 8 så talade min mentor om att jag skulle gå och göra några tester hos specialpedagogen. Visst kunde jag göra de, det var väll inga problem tänkte jag. Så jag gjorde läs och skriv testet och det klarade jag utan problem, damen sa; "Du behöver inte min hjälp, det finnas andra som behöver min hjälp mer än du".

Trots upprepade kränkningar blev jag ändå tvingad till specialpedagogen. Jag slutade att gå dit efter ett tag, för att det kändes så fruktansvärt obekvämt. En dag smet vi från vår SO lektionen. Vi gick runt i korridorerna på övervåningen och gick förbi speciallärarens dörr. Hon kommer ut rusande och försöker tvinga in mig i hennes rum men jag säger ifrån. Då blir damen så arg att hon tar tag i min arm och försöker dra mig in i hennes rum. Jag blir rädd och jag håller emot med andra armen i räcket. Där står en kvinnlig specialpedagog och drar sin elev i armen, ska det verkligen få vara såhär? Får en lärare/vuxen göra såhär? Tillslut tappar jag greppet och åker med henne in i sitt rum. Hon kastar ner mig på en hård trä stol! Hon börjar skälla på mig, när hon har skällt på mig i kanske 5 min så säger hon iskallt; "problembarn som dig, borde ta emot min hjälp istället för att säga nej". Jag har aldrig blivit så kränkt och sårad i hela mitt liv, så jag rusar ut med gråten i halsen och drämmer i gen dörren. Sen går jag tillbaka till SO lektionen som jag smitit ifrån. Jag sitter där tyst med ögonen fyllda av tårar. Min lärare ger mig en undrande blick, jag har aldrig varit tyst på hennes lektioner. Men jag tar ner min blick, orkar inte med att ge tillbaka någon blick. Efter lektionen tar mina vänner med mig till rektorn för att berätta vad specialläraren gjort tidigare idag. När jag berättat allt så får jag tillbaka i svar av rektorn; "Nej de tror jag inte riktigt på men jag ska prata med specialläraren, jag hör av mig när jag gjort det". Dagarna gick, men inte hörde han av sig. Jag gick tillbaka efter en vecka och frågade varför han inte hört av sig? Svaret blev; "nja, jag tycker inte det var någon idé eftersom (hennes namn) inte säger att de har hänt så det finns ingen mening med att gå vidare med det hela."

Nu så här efteråt så funderar jag, gjorde min rektor rätt? Som tog speciallärarens parti? Skulle jag ha stått på mig mer? Polisanmält, det är alltid lätt att vara efterklok. Hoppas ni kan lära er av min historia!

Angelica Lemoine, december 2011