Erik heter jag och kommer dela med mig av min berättelse om mobbning och utanförskap. Jag skrev den först i ett brev till Jakob och beslutade mig sen för att låta den bli en av alla berättelser.
 

Jag har i vuxen ålder totalt kraschat av att försöka bearbeta, begripliggöra, hantera och härbärga de fruktansvärt plågsamma minnen jag burit på. För att jag har blivit mobbad både hemma och i skolan under mina tidiga tonår, i slutet av mellanstadiet och sedan blivit utsatt för daglig verbal mobbning och utfrysning. Min "familj" består av två narcissistiska föräldrar som båda dels bara bråkade med varandra under uppväxten och skyllde allt på varandra. Min mor var den som var den som var mest kontrollerande och vägrade se eller erkänna hur det egentligen stod till. Istället blev jag mobbad hemma pga. att jag var utanför i skolan skolan! Mobbningen blev således aldrig någonsin varken erkänd eller avbruten. Jag blev istället totalt isolerad och systematiskt nedbruten var jag än befann mig.
 

Jag växte upp i ett "ökänt" område i staden Falun, det blev svårare och svårare för mig att hantera mitt sociala liv i samband med att föräldrarnas relation brast. Relationen började enbart präglas av bråk, gräl, avundsjuka och oenighet, ofta drabbades barnen. I övergången till mellanstadiet och högstadiet drog mobbningen igång som värst då alla mina forna klasskamrater inte tyckte jag var "cool" nog för att umgås med i den nya skolan. Alla övergav mig kort sagt, framförallt en av de vänner som jag var närmast blev vän med den värsta mobbaren, en kille som hette Oskar. Jag kände mig ensam och övergiven.

Hela mitt liv har varit en stilstudie i en personlighetsstörning (narcissism) och i gymnasiet blev jag "vän", med en för mig extremt störd kille i min klass eftersom han mobbade allt och alla. Framför allt mig, jag blev helt enkelt ett gott narcissistiskt bränsle åt honom. Av denna orsak blev jag på sätt och vis också en mobbare under en tid.

Jag försökte "byta" miljö i sista ring genom att flytta upp till Luleå, men självklart med den släkt och livslögn som de byggt upp i generationer (med emotionell incest, övergrepp, total förnekelse, fasader utåt etc.) upprepade jag bara samma mönster och kände mig återigen ensam däruppe. Min mors släkt fördömde skenbart vänliga åskådare. I Luleå blev jag återigen utfryst, utsatt för viss verbal mobbning och förtal. Samtidigt började jag bli mer o mer osäker på och orolig för min framtid jag kände hela tiden att något var fel men visste inte vad. Kunde det vara så att mina föräldrar som hela sina liv spelat en roll och aldrig sett sig själva som sådana de är utan projicerar sina problem på andra, ser sina barn som bara en förlängning av inte separata individer? Därför kanske min mor gjort allt för att binda mig vid henne genom att ta mitt tolkningsföreträde ifrån mig, konstant kränka mina gränser och utöva verbal och emotionell misshandel utan dess like.

Det tog dock flera år förens jag började inse hur sjuk och störd min mor är och även min far, som har maniska och psykotiska drag, känsloförtyckande (var inte arg, var inte det känn inte så, var ingenting med andra ord!) och att jag borde med mina extremt knäppa resurser i denna strängt kontrollerade och undangömda värld och tillvaro var också svårt att inse. Tillslut försökte jag bryta mig loss, vid 25 års ålder!

Hade då sen två år drabbats av vad som kallats PTSS- posttraumatisk stress syndrom - vilket består av Flashbacks och återupplevelser av smärtsamma minnen (för mig var mobbningen i högstadiet och gymnasiet återkommande minnen). Symtomen var även överdriven vaksamhet, utmattning pga. vilket bidrog till extrem stress för hjärnan (och indirekt kroppen).

Eftersom jag fortfarande var bunden vid föräldrarna och min mor hade som sagt tolkningsföreträdet på mig och vem jag var, jag skulle ju inte tro att jag var någon, mina gränser blev konstant kränkta, inte ens mitt rum var helgat utan där tog hon sig också friheter att ändra efter hennes behag.

Självklart blev jag då traumatiserad genom hennes svek och förminskande av mig och mina erfarenheter (lägg därtill daglig emotionell och verbal misshandel av både föräldrarna) så jag blev därmed en människospillra, helt övergiven, ensam och utlämnad åt extremt sadistiska och störda föräldrar bakom en enorm livslögn som hela min släkt byggt upp.

Jag har även två syskon, jag är förstås (ironi) mellanbarn och tidigt blev jag pga. den på förhand svaga positionen vald att vara den som skulle bli familjens skamfläck, medan min bror fick stöd, uppmuntran och förpliktelser blev jag helt utanförställd och som sagt manipulerad och styrd.

Idag är jag 31 år jag har få vänner, brottas än med mina återupplevelser, gått i terapi till och ifrån men det är svårt för mig att få den där rätta hjälpen. Jag har i vuxen ålder 2008 som praktikant återigen drabbats av mobbning och utfrysning återigen med Narc. (förtecken via en extremt kontrollerande och härskartekniksutövande chef och en personal som har liknande osunda narcissistiska drag som min mor har). Hur jag palla med en sådan förgiftad miljö, vet jag inte. Jag var vid detta lag mkt illa åtgången av mitt hemska liv, jag hade börjat resignera då jag inte såg någon väg till ett värdigt liv eller goda relationer eftersom jag aldrig haft ett regelbundet och fast support och stöd runt omkring mig. Så jag accepterade det utan att lämna jobbet, då jag dels hade socialtjänsten som övergav mig som praktikant utan uppföljning, dels var jag som sagt försvagad i mitt självstöd och i mina naturliga försvar, så jag gick tom tillbaka och jobbade där trots att jag fick ta personalens arrogans, utfrysning och chefens hån och spä.

Så ungefär kring denna tid började jag utveckla ett spelmissbruk som skulle komma att inkapsla mig och nu fick konsekvenserna jag tappat de få goda relationer jag haft kraft. Dessutom kunde jag inte hantera min ekonomi.

Jag bor för närvarande hemma hos en släkting i Torsby i Värmland. Än så länge har jag klarat fem veckor spelfri här, under drygt två månader (det längsta jag klarat under de dryga 2 och ett halvt år jag varit varit speldjävulens "bitch"). Detta pga. av att jag att blev förälskad i en tjej från Kumla via en nätdejtingsida. Jag har försökt förtränga minnena av den mobbning jag utsatts för under mitt liv genom spelandet istället för att hela gå vidare och inte låta det bryta ned mig. Tyvärr har spelandet varit mycket effektivt för att stänga av och reducera stress eller ångest. Det har hållit mig ifrån att söka andra, mer konstruktiva vägar för att hantera och bearbeta mitt stora trauma.

Ljuspunkten har för mig i vuxen ålder varit att jag lyckats sent omsider återvända till studier trots stort motstånd pga. min begåvning har jag i vissa kurser fått högsta betyg och hävdat mig mkt bra i den akademiska världen. Jag vill nu återvända redan till hösten och har ansökt till CSN att de slopar de poäng jag "måste" ta för att återigen få studiestöd för det hänger lite grann på om jag får studiestödet eller ej. Jag vill gärna arbeta med människor i någon pedagogisk funktion gärna just spelmissbrukare kanske!

Jag försöker också lära känna nya människor genom idrottsföreningar såsom kampsport och löpträning och sedermera via skolan. Dock har jag som sagt senaste ett och ett halvt åren blivit mer o mer isolerad med mitt spelmissbruk vilket jag nu vill bryta upp med för gott. Jag har mått bra i perioder trots allt och det har ofta varit då jag kunnat hävda mig akademiskt, för att jag haft ett visst socialt nätverk runt omkring mig och skött om min kropp o min hälsa efter bästa förmåga.

Idag försöker jag mest skrapa ihop mig själv och mitt liv så gott jag kan. Situationen har inte vänt på något vis och det kommer krävas hårt, mödosamt och kontinuerligt arbete för att jag ska kunna läka eller "korrigera" den bild av mig själv jag fått av all mobbning och utfrysning jag utsatts för under större delen av mitt liv. Det har varit en enda kamp för överlevnad utan att vare sig sociala myndigheter eller skola någonsin förstått eller sett vidden av det jag varit drabbad av. Det har varit en kamp för att kunna förstå mig själv då jag varken blivit sedd eller accepterad som den människa jag är utan i regel enbart som ett objekt, fråntaget rättigheter, möjligheter och chanser. Allt för att perfektion, prestationer och "legitima" accessoarer.

Önskar jag kunde säga att mitt liv hade ett stort hopp just nu, men jag kan det inte. Just nu pekar allt på att det blir en lång och hård kamp för att inte bara överleva utan också för att skapa ett gott och värdigt liv med givande och sunda relationer till mina medmänniskor.

upp igen.

Erik, 14 december 2012