Uppsala central var fullt av liv och folk sprang som yra höns fram och tillbaka förbi mig, jag hade lagt mig på bänken efter att jag hade fått i mig min första flaska marinella för dagen. Jag hade även lyckats komma över några sobril, jag behövde verkligen sova nu för jag hade inte sovit ordentligt på flera dygn. Det hade blivit någon timme här och där i något öppet trapphus och det hade börjat tära psykiskt på mig. Jag hade börjat tappa livslusten och hade flera gånger ställt mig vid spåret och inväntat tågen, men jag ångrade mig varje gång de kom: "tänk om jag inte skulle dö, om jag bara blev en grönsak som låg där med hjärnskador, var det värt det då?" Nej jag hade gått och lagt mig på bänken istället.

Det var sommar och det var riktigt behagligt att ligga där på bänken med solens strålar som värmde min kropp. Jag blundade och njöt, jag satt där på köksstolen i drömmen med en kopp kaffe och tittade ut genom ett fönster, ja jag tittade ut och tittade inte in för en gångs skull. Det enda som hördes var fåglarnas kvitter och vinden som tog några djupa andetag då och då. I drömmen var jag nykter hel, ren och jag hade säkert en underbar fru också.

-Hallå där!
Jag vaknade till med ett ryck, av att någon stod och ryckte i mig. Jag var i något halvvaket tillstånd, helt bedövad av starkvin och sobril. Egentligen visste jag väl inte om det var verklighet eller om det bara var en dröm, så jag slog ut med armen och kände att det tog emot. Det var verkligen någon som stod där.
-Hallå där vakna, här kan du inte ligga och sova!
-Håll käften och låt mig vara för helvete..
Skrek jag utan att öppna ögonen, personen som stod och skrek på mig hade tagit tag i min arm och försökte få upp mig, men jag var så jävla trött. Jag orkade helt enkelt inte vakna.
-Det är polisen här, sätt dig upp nu annars får vi ta med dig.
Jag satte mig upp, men det var precis att jag klarade det, jag lovade att jag skulle vakna till liv och röra på mig för det var på det villkoret som jag slapp åka med dem in och nyktra till. Han klappade mig på axeln och sa åt mig att snabba på, sen vände dem på klacken och gick.
Jag vet inte riktigt vad som hände, om jag bara tänkte högt eller inte tänkte alls, för det som flög ur mig var inte jag.
-Snutfitta!
De vände om och kom tillbaka, de frågade om jag hade sagt något eller om det var något jag ville säga dem. Jag tittade på dem med min tomma döda blick, jag sänkte huvudet och spottade på dem.
-Era jävla äckliga snutfittor, bögjävlar och fascist svin.

Den ena av dem han som hade ryckt mig i armen och klappat mig på axeln, han ändrade sin attityd direkt från förstående polis till ett riktigt snutsvin. Han tog tag i mig och slet upp mig från bänken, han hade fått nog skrek han och jag skulle minsann med in och sova ruset av mig. Men jag vägrade, började fäkta med armarna och jag slängde mig ur hans grepp. Nu kom den andre, han som bara stått tyst och tittat på innan. De tog tag i mina armar och slängde ned mig på marken, de tryckte mitt ansikte mot asfalten och jag kände hur blodsmaken började komma i munnen. Han satte ett knä i ryggen på mig, jag skrek bara högre och mitt i all tumult så råkade jag pissa på mig, jag kände inte det själv, jag bara kände hur det blev varmt i byxorna.

-Din äckliga jävel!
Skrek nu han som hade varit tystlåten innan, de satte handfängsel på mig och slet upp mig på fötter igen, jag trodde båda axlarna hade hoppat ur led. Dem ledde mig nedpissad över perrongen och folk som bara hade gått förbi mig innan stod nu och tittade på mig som om jag vore ett monster.

Jag vägrade gå in i bilen till en början, men efter några sparkar och slag av batongen gav jag upp och lade mig på det galonbeklädda baksätet. Vi hann inte långt förrän jag började spy ner polisbilen, jag vet inte om det var på grund av alkoholen eller om det var för att jag hade fått flera slag på huvudet av batongen. Jag spydde så jag trodde att jag skulle sluta andas, de satte på blåljusen och snabbade till stationen. Väl på stationen nere i garaget så klev den polismannen av han som hade tagit mig första gången, han tog tag i mina ben och slet ut mig på golvet i parkeringshuset. Jag hade inte en chans att kunna skydda mig med händerna i handfängsel, han den tystlåtne kom fram till mig och sparkade till mig så jag hamnade på rygg. Han förklarade för mig hur jävla vidrig jag var, att folk som mig inte borde finnas, sen slet dem upp mig igen så armarna lät som om de knäcktes mitt av.

Jag frös när jag vaknade och huvudet värkte. Poliserna hade plockat av mig alla mina kläder, jag låg på en gallonmadrass i mitt eget piss, spyorna hade torkat in i ansiktet på mig så det kändes som om jag hade lermask på mig. Det gröna betongrummet var kallt och kallt och förutom min madrass så fanns det inte mycket mer. Jag reste mig upp med vacklande steg och gick fram till den stora pansardörren, jag bankade på och det kom en arrest vakt och öppnade luckan på dörren, han sa att om jag lugnade mig så skulle jag få komma ut. Vadå lugna mig, vad fan hade jag gjort, jag mindes inte ens varför eller hur jag hade kommit hit. Jag fick panik och jag kände hur ångesten kröp i min kropp när jag insåg att jag var inlåst, naken i en arrest cell.

Jag fortsatte banka på dörren men ingen kom, jag bankade både med huvud och med nävar så jag såg märken efter blod på dörren, men ingen kom och pratade med mig.Efter ett par timmar hörde jag hur dem satte nycklarna i den gigantiska pansardörren, låset vreds om nu hade dem bråttom, jag skulle ut på en gång! Jag som precis hade lugnat ned mig och somnat om.

Jag fick mina kläder som var fulla av piss och spyor och jag fick ta dem på mig igen, fick gå in på toaletten och tvätta av mig det värsta i handfatet. Min ryggsäck med de rena kläderna hade de lämnat kvar när de hade tagit mig med, så alla mina ägodelar var borta. Han den som grep mig igår kom i korridoren, han skulle sluta sitt pass, han tittade på mig och sa att jag var tvungen att ändra attityd. Det var väl för fan bara strunta i att dricka så hade allting gått bra i mitt liv.

Vad fan visste han om mitt liv egentligen, visste han att ja bara för några timmar sen stått halvvägs ut i spåret, att jag inte hade sovit på flera dygn, att jag inte hade någonstans att ta vägen och att jag var bostadslös. Jag svarade inte för jag mindes inte något av det som hade hänt, antagligen skulle jag snart gå i samma korridor igen...

Jonny Karlsson, juli 2012