Du är aldrig ensam
Jag har inte haft ett lätt liv. Visst finns det många andra som haft och som ännu har det värre, mitt liv har ändå varit långt ifrån storartat. Det sägs att varje människa har sin historia, att man inte ska jämföra sig med andras livsöden. Jag har under mer än hälften av mitt liv hatat mig själv. Jag har hatat min kropp, min personlighet och mitt liv. Jag har också hatat andra, under de perioder avskyn varit som värst. Jag har varit med om saker och sett saker, som ingen speciellt ingen under 18 år borde vara med om, se och uppleva. Det är inte tillfällen som jag själv valt, det har helt enkelt bara blivit så på grund utav personer.
Det finns minnen från diskot i tredje klass, hur alla hade någon att dansa med nästan alla. Ingen frågade mig de tre små orden ”vill du dansa?”. När jag frågade fick jag ett och annat nej, men också grimaser samtidigt som personen ifråga sprang därifrån. Jag var nio år. Vad hade jag gjort för att ”förtjäna” en hård elakhet. Jag kan för guds skull inte komma på vad jag någonsin gjort för att bli behandlad såhär. Varför jag var den som prompt skulle bli nedtryckt i en djup grop och hånad inför andra människor, finns det någon där ute som skulle kunna förklara det för mig? Snälla hör av dig, skriv till mig, maila mig eller varför inte skicka ett handskrivet brev? För jag skulle så hemskt gärna vilja veta varför just JAG skulle må så dåligt under så många år. Jag har gjort illa mig själv alldeles för många gånger, jag har i alldeles för ung ålder druckit lite för mycket alkohol för mitt eget bästa, jag har testat droger i ett desperat försök att för en stund känna mig bättre tillfreds. Det är nog inte mycket av detta som synts utåt, då jag alltid har försökt få andra att tro att jag mått bättre än vad jag egentligen gjort för jag har helt enkelt inte mått bra. Jag har mått skitdåligt och jag vill att ni ska veta det.
Tolv år, första gången jag tog till vassa föremål i ett försök att må en liten gnutta bättre för att få smärtan på utsidan, där den enligt mig var lättare att hantera. Tolv år, jag gick i sexan vi hade börjat på en ny skola igen nästan på direkten började flera personer att trycka ned mig djupare än någonsin. Jag fick alltför länge genomlida er fysiska och psykiska misshandel. Jag trodde faktiskt att det skulle bli bättre i sexan när vi började på "den stora skolan”, det nya livet det som jag trodde skulle bli så mycket bättre.
Ett annat minne, en av de äldre tjejerna tror hon är två eller tre år äldre än mig ställer sig plötsligt upp och skriker på mig i kapphallen. Det var säkert ett tjugotal elever runtomkring oss, ingen gjorde något hon bara skrek för full hals och utan anledning. Jag fick många nya namn den dagen. Förresten jag kommer ihåg anledningen. Jag hade berättat för en gemensam kompis att vi hade gått på dagis samtidigt. En ynka liten mening gjorde att jag under säkert tio minuter blev psykiskt misshandlad framför ett tjugotal personer som inte gjorde ett skit, förutom att några pekade och skrattade. Jag blev knuffad, slagen, de spottade på mitt skåp och även på mig i flera år. Jag fick höra tusentals olika glåpord och elaka namn, ord och slag som varje gång skar ett lite djupare sår i min ängsliga själ. Jag kan inte räkna hur många gånger jag låste in mig på toaletten för att gråta ögonen ur mig, hur många gånger jag somnade gråtandes med orden ”Varför tycker ingen om mig?” snurrandes i skallen som ett mantra, hur många gånger jag tänkt; "Att jag nog inte är värd mycket mer än ett sandkorn". Och alldeles för många gånger kom tankarna att jag var tvungen att avsluta mitt lidande på ett väldigt abrupt sätt. För hur många skulle egentligen sakna mig? Jag har under mer än halva mitt liv mått så pass dåligt på grund utav andra, att jag har synliga märken på utsidan av min kropp, ärr som alltid kommer att finnas där samt öppna sår på insidan som kommer ta väldigt lång tid på sig innan de läker helt och hållet. Men jag försöker och krigar varje dag. Varje dag undrar jag vad jag gjort för att förtjäna detta? Jag har sedan jag gick i förskolan fått lära mig att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, jag har alltid varit trevlig mot andra (även fast de ibland verkligen inte varit vänliga mot mig). Jag ställer er återigen frågan som jag ställer till mig själv varje dag - Varför just jag, varför var jag inte lika mycket värd?
Min mor och min äldsta bror har dock varit ett otroligt bra stöd under hela mitt liv, speciellt under de allra värsta epokerna av mobbingen. De har alltid stått vid min sida och det är jag väldigt tacksam för. Även min extramamma som tyvärr inte längre finns med oss har varit ett fantastiskt stöd. Tack vare att jag fick bli en del av hennes liv, så fick jag också ännu en storebror, en bror som finns där om jag behöver honom. Jag vet att jag inte är ensam, jag är aldrig ensam.
En annan grej gjort mitt liv tusen gånger bättre och starkare hände för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag träffade han jag idag älskar och lever med, han som räddade mitt liv! Sen han kom in i mitt liv har jag inte en enda gång tänkt tanken på att göra illa mig själv, jag har inga mörka tankar längre och jag känner inte längre att jag måste dricka mig dyngfull flera gånger i veckan för att inte plågas.
Men alla har inte den turen som jag haft, dvs. att ha stöd från nära och kära. Det finns alldeles för många som står ensamma, utan hjälp av människor de litar på. Till er vill jag säga att ni inte är ensamma. Det finns så många som går igenom liknande saker, det finns hjälp att få. Att bara få prata av sig med någon kan vara ett stort och modigt kliv. Jag gjorde det aldrig, jag ringde aldrig till någon hjälplinje eller ens kontaktade någon för att få hjälp. Jag hamnade på BUP när jag gick i gymnasiet, men där pratade jag inte heller med någon min tillit var förstås rubbad. Men såhär i efterhand önskar jag att jag hade berättat för någon eller några tidigare, mina sista skolår hade nog blivit mycket bättre då. Om jag bara hade fått prata med en person, 1-3 gånger i veckan istället för att proppa i mig massa tabletter så hade jag kanske också sluppit mycket oro. Jag fick och tog inte chansen. Därför blev det som det blev.
Trots allt detta har jag klarat mig. Det finns ett talesätt som lyder ”Det som inte dödar, det härdar”, och jag kan utav egna erfarenheter bekräfta detta – Det stämmer. Mitt liv kunde ha varit slut för många år sedan, men jag tog mig starkare än någonsin ur detta och jag kan idag prata om det. Jag kan hjälpa andra, för jag har varit med om det själv. Jag tror inte riktigt att personer som själva inte varit med om självmordstankar och ångestattacker kan hjälpa lika mycket som en person som levt med ångest i flera år. Visst kan de hjälpa otroligt mycket de också, men jag personligen känner att någon som har en någorlunda aning om vad en människa faktiskt går igenom kan hjälpa lite extra. Det är ju en andra orsak till varför jag skriver just den här texten.
Egentligen kanske jag borde tacka de som gjort mitt liv till ett helvete. Tacka dem för att de gjort mig så otroligt stark som jag faktiskt är idag. Så om du vet att du varit otrevlig mot mig, rent utsagt mobbat mig, någon gång under de senaste tio åren – Tack.
(Jag har inte skrivit denna text för att på något sätt få andra att ”tycka synd om” mig eller för att provocera. Jag vill bara berätta om min syn på livet, hur jag har haft de, och för att kanske nå ut till andra som varit med om liknande händelser – Att berätta för dem att de inte är ensamma. Jag vill berätta att jag tog mig ur ett helvete levande.)
Det finns minnen från diskot i tredje klass, hur alla hade någon att dansa med nästan alla. Ingen frågade mig de tre små orden ”vill du dansa?”. När jag frågade fick jag ett och annat nej, men också grimaser samtidigt som personen ifråga sprang därifrån. Jag var nio år. Vad hade jag gjort för att ”förtjäna” en hård elakhet. Jag kan för guds skull inte komma på vad jag någonsin gjort för att bli behandlad såhär. Varför jag var den som prompt skulle bli nedtryckt i en djup grop och hånad inför andra människor, finns det någon där ute som skulle kunna förklara det för mig? Snälla hör av dig, skriv till mig, maila mig eller varför inte skicka ett handskrivet brev? För jag skulle så hemskt gärna vilja veta varför just JAG skulle må så dåligt under så många år. Jag har gjort illa mig själv alldeles för många gånger, jag har i alldeles för ung ålder druckit lite för mycket alkohol för mitt eget bästa, jag har testat droger i ett desperat försök att för en stund känna mig bättre tillfreds. Det är nog inte mycket av detta som synts utåt, då jag alltid har försökt få andra att tro att jag mått bättre än vad jag egentligen gjort för jag har helt enkelt inte mått bra. Jag har mått skitdåligt och jag vill att ni ska veta det.
Tolv år, första gången jag tog till vassa föremål i ett försök att må en liten gnutta bättre för att få smärtan på utsidan, där den enligt mig var lättare att hantera. Tolv år, jag gick i sexan vi hade börjat på en ny skola igen nästan på direkten började flera personer att trycka ned mig djupare än någonsin. Jag fick alltför länge genomlida er fysiska och psykiska misshandel. Jag trodde faktiskt att det skulle bli bättre i sexan när vi började på "den stora skolan”, det nya livet det som jag trodde skulle bli så mycket bättre.
Ett annat minne, en av de äldre tjejerna tror hon är två eller tre år äldre än mig ställer sig plötsligt upp och skriker på mig i kapphallen. Det var säkert ett tjugotal elever runtomkring oss, ingen gjorde något hon bara skrek för full hals och utan anledning. Jag fick många nya namn den dagen. Förresten jag kommer ihåg anledningen. Jag hade berättat för en gemensam kompis att vi hade gått på dagis samtidigt. En ynka liten mening gjorde att jag under säkert tio minuter blev psykiskt misshandlad framför ett tjugotal personer som inte gjorde ett skit, förutom att några pekade och skrattade. Jag blev knuffad, slagen, de spottade på mitt skåp och även på mig i flera år. Jag fick höra tusentals olika glåpord och elaka namn, ord och slag som varje gång skar ett lite djupare sår i min ängsliga själ. Jag kan inte räkna hur många gånger jag låste in mig på toaletten för att gråta ögonen ur mig, hur många gånger jag somnade gråtandes med orden ”Varför tycker ingen om mig?” snurrandes i skallen som ett mantra, hur många gånger jag tänkt; "Att jag nog inte är värd mycket mer än ett sandkorn". Och alldeles för många gånger kom tankarna att jag var tvungen att avsluta mitt lidande på ett väldigt abrupt sätt. För hur många skulle egentligen sakna mig? Jag har under mer än halva mitt liv mått så pass dåligt på grund utav andra, att jag har synliga märken på utsidan av min kropp, ärr som alltid kommer att finnas där samt öppna sår på insidan som kommer ta väldigt lång tid på sig innan de läker helt och hållet. Men jag försöker och krigar varje dag. Varje dag undrar jag vad jag gjort för att förtjäna detta? Jag har sedan jag gick i förskolan fått lära mig att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, jag har alltid varit trevlig mot andra (även fast de ibland verkligen inte varit vänliga mot mig). Jag ställer er återigen frågan som jag ställer till mig själv varje dag - Varför just jag, varför var jag inte lika mycket värd?
Min mor och min äldsta bror har dock varit ett otroligt bra stöd under hela mitt liv, speciellt under de allra värsta epokerna av mobbingen. De har alltid stått vid min sida och det är jag väldigt tacksam för. Även min extramamma som tyvärr inte längre finns med oss har varit ett fantastiskt stöd. Tack vare att jag fick bli en del av hennes liv, så fick jag också ännu en storebror, en bror som finns där om jag behöver honom. Jag vet att jag inte är ensam, jag är aldrig ensam.
En annan grej gjort mitt liv tusen gånger bättre och starkare hände för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag träffade han jag idag älskar och lever med, han som räddade mitt liv! Sen han kom in i mitt liv har jag inte en enda gång tänkt tanken på att göra illa mig själv, jag har inga mörka tankar längre och jag känner inte längre att jag måste dricka mig dyngfull flera gånger i veckan för att inte plågas.
Men alla har inte den turen som jag haft, dvs. att ha stöd från nära och kära. Det finns alldeles för många som står ensamma, utan hjälp av människor de litar på. Till er vill jag säga att ni inte är ensamma. Det finns så många som går igenom liknande saker, det finns hjälp att få. Att bara få prata av sig med någon kan vara ett stort och modigt kliv. Jag gjorde det aldrig, jag ringde aldrig till någon hjälplinje eller ens kontaktade någon för att få hjälp. Jag hamnade på BUP när jag gick i gymnasiet, men där pratade jag inte heller med någon min tillit var förstås rubbad. Men såhär i efterhand önskar jag att jag hade berättat för någon eller några tidigare, mina sista skolår hade nog blivit mycket bättre då. Om jag bara hade fått prata med en person, 1-3 gånger i veckan istället för att proppa i mig massa tabletter så hade jag kanske också sluppit mycket oro. Jag fick och tog inte chansen. Därför blev det som det blev.
Trots allt detta har jag klarat mig. Det finns ett talesätt som lyder ”Det som inte dödar, det härdar”, och jag kan utav egna erfarenheter bekräfta detta – Det stämmer. Mitt liv kunde ha varit slut för många år sedan, men jag tog mig starkare än någonsin ur detta och jag kan idag prata om det. Jag kan hjälpa andra, för jag har varit med om det själv. Jag tror inte riktigt att personer som själva inte varit med om självmordstankar och ångestattacker kan hjälpa lika mycket som en person som levt med ångest i flera år. Visst kan de hjälpa otroligt mycket de också, men jag personligen känner att någon som har en någorlunda aning om vad en människa faktiskt går igenom kan hjälpa lite extra. Det är ju en andra orsak till varför jag skriver just den här texten.
Egentligen kanske jag borde tacka de som gjort mitt liv till ett helvete. Tacka dem för att de gjort mig så otroligt stark som jag faktiskt är idag. Så om du vet att du varit otrevlig mot mig, rent utsagt mobbat mig, någon gång under de senaste tio åren – Tack.
(Jag har inte skrivit denna text för att på något sätt få andra att ”tycka synd om” mig eller för att provocera. Jag vill bara berätta om min syn på livet, hur jag har haft de, och för att kanske nå ut till andra som varit med om liknande händelser – Att berätta för dem att de inte är ensamma. Jag vill berätta att jag tog mig ur ett helvete levande.)
Julia Sandelin Lindström 24 februari 2015 Upp igen.