Där står hon. Hon som är och ser så"äcklig ut"," ful","hora", "fetto","Big Mac","en skam för blondinerna" som det hette.Ja,enligt dem andra. Enligt Lilly och Filippa och resten av klassen.Enligt hela och stora världen känns det som. "Haha tror du verkligen seriöst Madeleine att någon kille vill ens vara ihop med dig så oattraktiv, ett sådant fetto och så fucking ful som du är?!"hånskrattade Lilly rått och gav Madeleine en iskall bitchblick. "Eller,nej just det jag glömde bort att lebben inte tänder på killar eller hur var det?!" säger Lilly med en sur och förnäm ton till ironi och ler ett riktigt plastigt som fejkat leende med hennes perfekta och osmorgsfullt målade rosa fiskpluts läppar av Christian Dior.

Hon viftade undan en hårslinga som bara en person med riktig hög status eller en diva kan göra från sitt böljande och glansiga kastajnbruna hår med sina långa och smala pianofingrar till perfekt nylackad manikyr.Inte en skråma.Flippa kunde flika in ibland och hålla med men varken Filippa eller resten av klassen som stod runt omkring eller var i närheten sa emot eller gjorde någonting-tvärtom!De höll med eller det allra värsta : de som bara står och tittar på när det väl händer men står där och gör absolut ingenting!

Men de är kanske rädda. Rädda och oroliga för att om de tar "fettot" i försvar eller umgås med henne så sänks deras redan osäkra status till botten. Kanske är det därför de kniper igen och lider med "Big Mac" i det tysta. Eller kanske är det för att de en gång i tiden blev inlärda av de äldre vuxna som föreläste och upplyste de om detta:  "tala är silver men tiga är guld"?

"Kom Flippa, vi drar innan hon snart typ börjar säkert stöta på dig och taffsar med sina disgusting lebbhänder på dig!" flämtar Lilly till nonchanlant och kastar en snabb blick mot Filippa för att sedan ge en isig och ondskefull blick till Madeleine som krymper ihop till en bolls storlek. Hon tittar ihärdigt skamset ner mot det gråbruna och kalla golvet. "Du är så jäääävla, fucking fuuul så du borde ta mig faan sätta på dig en pappåse över ditt feta,fula fejs!Först då ser du ut som något, om knappt ens det!" gastar Lilly i Madeleines öra och stirrar på henne med hatiska ögon som bara självaste Satan borde kunna göra. "Jävla lebb!" spottar Filippa ut precis som den där spotloskan som Hampus i klassens pararellklass gjorde och rufsade till vilt i hennes hår. Han lade en slemmig loska mitt på Madeleines huvud förra veckan på rasten. När ingen lärare eller vuxen såg.

Värst var det när ingen lärare eller vuxen var till hands. Det var just då det mest otänkbara och djävligaste kunde inträffa!

Men det lurigaste av allt var att man visste inte hur Lilly och Filippa kunde vara. För trots deras ord och behandligar jämtemot Madeleine så kunde de faktiskt vara ganska snälla och rara mot henne ibland. En gång försvarde de henne tom när någon från en annan klass sa något inte ens till hälften så elakt som de kunde vräka ut sig när de var på sitt Helvetshumör. De har olika humör bereonde på vilken dag. Ena dagen kan de vara på Helvetshumör och andra dagen snäll som en ängel. Dilemmat i det hela är att man kan inte riktigt veta vilken dag och när de är någonting ut av det. Utan det märker man väl på plats och ju mer tiden går. Det är som ett lotteri. Ena gången har man tur andra gången inte lika så mycket tur. De går iväg. Lika så väl skocken resten av klassen medans en tår silar ner från ögat. "Jävla Lebb!" Orden ekar i Madeleines huvud. Aj,aj tusan vad ont det gör! Ordet går in som en vass och nyslipad kniv i hjärtat på henne. Återigen skär de upp hennes hjärta och själ endast med några ord. Hur kan ord göra så ont?

Det var långt ifrån den första gången. Det har hänt förr. Detta var bara en ytterligare punktering i hjärtat som självkänslan som aldrig kommer läkas helt. Även om den läker så finns ändå de själsliga ärren kvar i henne som ärren på hennes armar som Angela och Lydia skar upp med ett rakblad mot hennes vilja.

Glåpåorden ekar än i Madeleines huvud. De går om och om igen. Som repeat på favoritlåten i CD-spelaren. Som ett mantra man intalar sig själv även om orden må vara lögner så blir de sanning tillslut för att man upprepar dom så ofta. Tillsist blir löngnen till sanning.

Anna 20, september 2011

Läs del 2 här.