Jag föddes i slutet på 1960 - talet.

Jag har redan sedan barnsben varit rädd för allt och alla. Hemma var det ofta fester. Jag tyckte det var obehagligt när mina föräldrar drack de förändrades, som personer. Pappa blev gladare och skojfrisk. Han var annars tyst och inåtvänd. Mamma blev flamsig och tramsig. Hon var annars bitter och sur. När jag var 6 år dog min trygghet min farmor. Jag var ofta hemma hos henne. Vi sjöng och jag anförtrodde mig till henne. Mina föräldrar flyttade isär, lite efter att hon dog. Mamma, jag och min 3 år yngre bror flyttade till en "ny pappa". Jag tyckte så synd om pappa. Den "nya pappan" gjorde närmanden på mig. Efter ett halvår flyttade vi tillbaka till pappa, med mammas motivering att vi inte hade några pengar. Jag bodde på en och samma gata som några av mina klasskompisar, men de valde att gå tillsammans till skolan utan mig. Jag hörde någon säga att jag var konstig. Pappa sa också en gång till mig att han tyckte jag var konstig. För att få uppmärksamhet spelade jag teater på "roliga timmen", som det hette då om fredagar. Jag läste roliga historier och apade mig. Någon enstaka gång var en klasskompis hemma hos mig eller jag hos henne, men det var då bestämt mellan min mamma och hennes mamma. En tjej i klassen var en psykisk plåga, eftersom hon var väldigt snäll mot mig inför vuxna men nonchalerade mig fullständigt annars. Jag har alltid haft svårt med matematik och logiskt tänkande. Jag har ett minne när jag gick i 4:e klass. Vi hade matematik lektion. Jag förstod inte vad läraren menade i talet och frågade flera gånger. Till slut blev han så förbannad att han tvingade mig att slå mig med min egen linjal i sin kateder. Han röt..."du tar linjalen och gör så här"... Jag kände mig skamsen och dum och förstod fortfarande inte varför.

När jag var 10 år kom min syster till världen. Hon tog all tid för mina föräldrar och blev bortskämd, med saker. Regler som gällde för mig att komma hem på bestämda tider och äta när maten stod på bordet, gällde inte för henne. Jag blev arg, rädd och bitter. Hade jag något att berätta så lyssnade dem inte. Var jag ledsen för något skickades jag till mitt rum. Jag kände att här hemma fanns ingen plats för mig. Jag började där av att träffa min faster allt oftare. Hos henne kände jag mig trygg, eftersom hon lyssnade och vi hade roligt tillsammans. Hennes två barn (mina kusiner) kom att kännas som mina syskon, istället för mina egna. De blev glada när jag kom vi spelade spel och hade roligt. Min fasters man var dock inte snäll, eftersom han misshandlade barnen. Jag fick absolut inte berätta det för någon, vilket jag inte gjorde heller. De båda skilde sig när jag var tretton år och min faster träffade en ny man. Han kom inte bara att bli som en fadersgestalt för mina kusiner, utan även mig. Väldig hjälpsam och omtänksam, men skenet bedrog. Han gjorde närmanden på mig och förklarade och visade sitt könsorgan och tafsade på mig. Det fick jag inte tala om för någon, vilket jag inte gjorde.

När jag var femton år förstod jag hur fel han hade gjort och ville inte träffa dem mer. Jag började i 7:e klass med dålig självkänsla, skam, självförakt och ilska. Tyckte inte alls om mig själv varken hur jag såg ut eller hur jag kände mig. Jag lade på en mask genom att sminka mig hårt och klä mig i jeansjacka med avklippta ärmar och skriva hårdrocksnamn på. Jag var väldigt sårbar men skrattade med dem som mobbade mig för att jag är kortväxt. (145 cm). Taxen, din lille jävel och mini var några av öknamnen. Mitt skåp med böcker i blev oftast insparkat, glåpord och skratt var förstås ingen ovanlighet. En del knixade sina ben för att göra sig kortare än de var, medan de gick förbi mig. Jag blev alltid sist vald på gymnastiken, när vi hade lagsport. Har skolios (sned ryggrad) och fick korsett, i 8:e klass. Den tyckte vissa i skolan var kul att sparka på, eftersom jag lätt ramlade då. Jag hade ingen att umgås med i klassen. Mina föräldrar och lärare hade möte om att jag skulle byta till en parallellklass.

Där var en tjej jag börjat umgås med och det skulle då bli bättre för mig och jag skulle kunna få bättre betyg. Jag och den nya klasskompisen, som också mobbades, blev revanschsugna de skyddade alltid varandra om det hände något. Skolarbetet var inte alls lockande och vi skolkade. Vi fick en ide att sno öl i en livsmedelsaffär och dricka dem i källaren i skolan. Ord blev till handling, men vi blev tagna av butikschefen, när vi precis kommit ut ur affären. Jag hade inte ens smakat alkohol, men hade tidigt i tonåren en dragning till just alkohol. Kanske till följd av min uppväxt. Jag hade sett hur pappa blev rolig och lugn. Han var min förebild i tonåren och jag ville bli som far. Han var skämtsam, lugn och han skötte sitt jobb.

Jag drack alkohol första gången när jag var 15-år och det var som att "hitta hem". All ångest, rädsla, skam och ilska försvann. Jag var alltid rädd annars för allt, men vad alkoholen gjorde med mig skrämde mig inte. Jag hade ramlat ner för en trappa och hade blåmärken överallt och en stukad fot på köpet. Gick trots det, över en mil för att komma hem, men mina föräldrar sa ingenting till mig om i vilket skick jag var. De brydde sig rent ut sagt inte!

Jag blev tillsammans med en kille som var tio år äldre än jag. Han använde alkohol och hasch, vilket jag tyckte var lockande. Jag var hos killen varje dag. Ofta gick jag inte hem. Mina föräldrar blev till slut oroliga och ringde polisen, så de kunde hämta mig. Mina föräldrar hade nämligen ringt och knackat på hos honom, men vi ville inte öppna. Jag följde med dem hem, tillsammans med polisen och om jag träffade honom igen skulle barnavårdsnämnden kopplas in. Jag försvarade och förskönade. Jag gick på samtal hos en människa som skulle få mig att förstå att den mannen som missbrukade inte var bra för mig, men jag kommer inte ihåg mycket av våra samtal. Jag träffade honom några gånger till utan att föräldrarna visste om det.

Mobbningen fortsatte och tillslut bröt jag ihop och storgrät på en rast i skolan. En lärare kom fram till mig och det blev en diskussion i klassen om att man inte ska mobba varandra. Det blev lite bättre, efter det ett tag i alla fall. När jag gick 9:e klass var det temadag om alkohol och droger. Fakta om deras verkan och skador. Man fick se bilder på ungdomar som använde sådant och hur eländiga de såg ut, med stripigt hår, blek hy och tom blick. Syftet med informationen var att vi skulle bli skrämda av detta och avstå från sådant, men jag blev i stället lockad och kände en trygghet i det. Märkligt nog! Efter nian ville jag inte ha mer med skola att göra. Jag ville jobba istället, men mina föräldrar höll inte med. På den tiden fanns det något som hette frikvot, alltså om man har dåliga betyg kan man komma in på gymnasiet i alla fall. Jag fick börja på en lanthushållsskola för att lära mig laga mat m.m. Mobbningen började på nytt om min ringa längd. Jag skolkade mycket från skolan där också. Alkoholen var nu den ända tröst jag hade och det var inte svårt och få tag i. På kvällarna kom det folk och bjöd dem som ville ha. Jag hade väldigt svårt att ta hand om mig själv. Jag gjorde vad som helst för att någon skulle ta ansvar för mig. Det där med kärlek visste jag inte vad det var. Kravet jag hade var att de drack alkohol. Gjorde de inte det var de "torrbollar".

Läs mer här.

Anonym