Jag har ända sedan högstadiet undrat varför jag inte förstod och klarade av läxor och prov i skolan, som dem andra. Jag hade oftast ett eller två rätt och skämdes som en hund när läraren skrev på tavlan, hur många av oss i klassen, som hade alla rätt osv, efter han rättat proven. Jag har kollat lite själv på senare tid och ända sedan småskolan hade jag svårigheter med matte. Det skulle följas upp, men det blev inte så. Jag kommer ihåg en gång på lågstadiet, när vi hade matte och jag frågade läraren hur han menade. Efter x antal gånger jag frågat blev han så arg att han slog med linjalen i katedern och skrek åt mig. Jag gick tillbaka till min bänk, rädd och utblottad.

Jag blev mobbad för att vara kortvuxen (144 cm), jag hade korsett pga en sned ryggrad och insåg inte att det var mobbning förrän i 8:e klass. Jag trodde att dem skojade och jag var glad för att dem såg mig överhuvudtaget. Min självkänsla var ganska låg och det blev till slut outhärdligt att vara med om detta varje dag. 

Det var inte bara klassen som mobbade, utan äldre elever också. Jag bytte klass, men det blev ingen skillnad. Sparkar och glåporden fortsatte. Mina föräldrar visste om det men gjorde inget, jo, dem var med på ett möte med lärare och rektor. Föräldrarna gick med på att jag skulle byta klass. Lärarna försökte genom att informera om vad mobbning var inför klassen få ett stopp på det hela.  Det blev bättre ett tag, men dem äldre eleverna fortsatte som vanligt. Jag kunde ligga i timmar innan jag somnade och tänka ut vad jag skulle säga och göra för att få tyst på dem för alltid, men lyckades inte. Resultatet blev i stället att jag bröt ihop och och storgrät. En lärare informerade ännu en gång för klassen om varför man inte ska mobba. 

Jag försökte ändra mitt sätt att vara genom att föreställa någon annan, för att bli omtyckt och bekräftad. Jag trodde att om jag gör si, kommer det att hända och gör jag så kommer det hända. Vad gällde kläder, smink, frisyr och beteende. Jag gjorde min röst grov när jag pratade för då skulle dem lägga märke till mig. En slags inbillad kontroll, skulle jag tro.

Ångesten som hade börjat långt tidigare blev värre och jag fick börja prata hos skolkuratorn, men jag kommer inte ihåg om det hjälpte överhuvudtaget. 

Många i klassen hade inga problem att hitta till salar vi skulle vara i, olika salar i olika ämnen. Jag hittade oftast inte och gick in i fel sal eller kom för sent. 

I klassen jag bytte till fanns en tjej, som inte heller hade vänner. Vi började umgås, men inte för att plugga tillsammans snarare för att umgås med män som var äldre än oss. Vi såg upp till dem och männen blev våra förebilder. Men männen var missbrukare. Nästan varje dag efter skolan träffade vi dem och fick snart prova på deras preparat, vilket lugnade min oro och ångest. Det hände som oftast att jag hade för ont i magen och var därför inte i skolan. För att mina föräldrar inte skulle misstänka något tog jag skolbussen som vanligt, men åkte vidare till stan i stället och där var även missbrukarna. 

Jag var överlycklig när jag gått ut 9:an. Eftersom jag då skulle jag slippa mobbarna. Visserligen liknade mitt betyg en tipsrad, men vad brydde jag mig om det. Jag ville nu inte ha med skolvärlden att göra alls, men föräldrarna mina höll inte med. Dem ordnade så jag kom in på en lanthushålls skola, på fri kvot. Det blev ännu en jobbig tid framöver med mobbning och förtal. Kurserna vi läste förstod jag inte, som hur jag lagade mat och skulle jämföra priser i affärer till exempel. Det enda ämnet som gav mig något var handarbete. Det är just det där med att sortera, strukturera samt  tänka logiskt och praktiskt som jag brister med. Jag och sju tjejer bodde i en studentstuga i veckorna och på kvällarna kom det äldre killar med alkohol och jag drack. Utbildningen var 40 veckor och sen var det skolavslutning. Hade inte en aning om vad jag skulle ha på mig och blev stressad och ångestfylld. Inga kläder fick sitta tajt på mig, vilket var obehagligt och skamfyllt. Det fick bli en blå/vit randig klänning, men jag kände mig inte okej. Eftersom jag jämförde mig med dem andra tjejerna i klassen. Tyckte dem var finare än jag. Jag tyckte det var skönt att sluta, eftersom jag inte visste vad som komma skulle efteråt.

Mellan åren 1996-2001 läste jag in grundläggande och gymnasiets kurser och då gick det ganska bra. Svenska, Engelska, Religion och Psykologi var jag bättre på än Matte, Historia, Geografi, Biologi, Kemi och Fysik. Jag fick inte godkänt i dem sistnämnda, trots att jag kämpade som ett djur.

Under året 2003 försökte jag läsa omvårdnadsprogrammet för att bli personlig assistent, men jag förstod inte vad som stod i böckerna. Jag fick helt enkelt sluta, efter att bett otaliga i klassen och lärare om hjälp förstod jag fortfarande inte. 

Ungefär så här såg det ut. Så här i efterhand kan jag se att jag skulle kollats upp vad gäller inlärningsförmåga mycket tidigare och val av umgänge. 

Dock har jag lärt mig, under resans gång att mina erfarenheter är till hjälp för andra, eftersom jag vet att jag inte är ensam. Jag har bearbetat mycket genom att skriva, läsa, prata och förstå andra människor, på ett jordnära och grundligt plan. Jag har även utbyte av en man jag fick kontakt med via FB, jag skrivit en hel del till han, har visat på att mobbning och missbruk är inte alls ovanligt. Vilket jag tycker är mod värt att ta upp till ytan. 

Jag har insett att personer som mobbar själva mår dåligt och behöver hjälp dem också. Jag är inte längre arg på dem, men ärr har det satt. 

Vad gäller utbildning och skola idag är jag övertygad om att med rätt nivå och kunskap fungerar det.  

Jag är inte avskräckt! 

Annika 6, november 2013

För att läsa om Annikas situation när det gäller arbetslivet klicka här.