Från offer till förövare
2000 -
Jag börjar en ny skola som heter Apalbyskolan. Jag går från en lugn skola med bra sammanhållning till en skola där det är raka motstsen till vad jag är van vid. Jag är en kille som alltid är snäll och vill alla väl. Jag fick ingen plats i gänget och blev utfryst. Jag var väldigt anorlunda mot de andra i klassen. Jag var tyst när läraren pratade och visade respekt.
Den stora, tydliga mobbningen började andra terminen i årskurs 3. Jag var överviktig vid den tiden och det var något som en kille kommenterade efter en idrottslektion i omklädningsrummet. Då var det igång. Första gången som jag fick kommentaren så reagerade jag, men inte så värst kraftigt.
När vi kom åter till klassrummet så sa jag till min lärarinna att jag fick denna kommentar av denna elev. Min lärarinna pratade med killen, den kommande rasten så var alla killar på mig och jag var då en såkallad "skvallerbytta". Det accepterades inte att skvalra av dem.
Nästa vecka så var det åter idrottslektion. Liknande kommentar kom då igen men av en annan kille. Likt som innan berättade jag för min lärarinna och hon agerade som tidigare.
På rasten fick jag ett slag mot ansiktet av killen som lärarinnan pratade med och fick förklarat för mig att det skulle bli värre om jag fortsätter "skvallra" till våran lärarinna.
I omklädningsrummet så fick jag kommentarer. På rasterna blev jag slagen för att jag "skvallrat".
Så var det under ett års tid. Efter detta år så hade jag gått från en så självsäker kille till att bli riktigt svag. Jag var alltid nervös och blev väldigt asocial. Varje kväll så grät jag. Min mamma började förstå att det var något som inte stod rätt till i skolan så hon tog i kontakt med rektorn. Det kom fram att jag fick kommentarer då och då men lärarinnan tyckte att det inte var så allvarligt som jag uppfattade det.
2002 -
Lärarinnan är nu trött på mitt skvaller och varje gång som jag kommer till henne för att få stöd så fick jag bara höra att - jag fick skylla mig själv. Jag skulle ta hand om situationen själv och inte komma till henne. Då brast allt! Min mamma var och är mitt allt och jag kom till henne för stöd och råd. En dag kom jag hem från skolan och hade blåmärken på kroppen och blå-öga. Mamma blev rasande! Det blev till slut ett möte med min mamma, mig, min lärarinna och rektorn. I slutändan så var mobbningen i alla fall mitt fel och de tyckte att jag ska sluta berätta allt som händer och att jag bara ska vända kinden till. Lätt att säga men svårt att göra.
2003 -
Jag har nu slutat berätta för vuxna i skolan om allt som sker men inget blir bättre. Det har blivit en vana för dem. Oavsett vad jag gör så finns det alltid något som de kan hänga upp sig på.
2004
Andra terminen i 5an. Jag började nu få nog och det börjar uppstå ilska inom mig. Jag började ta hand om mina känslor i form av ilska när jag kommer hem och det började kännas lite bättre när man får lite utlopp. När den här terminen snart var slut så fick jag nog. Den killen som var värst i min klass kom med kommentarer när vi var på väg ut på rast. Jag gav han en varning med en lugn ton - om du inte är tyst så kommer du få ångra dig! Han, som alla andra i klassen trodde inte att jag kunde bli arg men jag förvandlades till ett monster. Jag börjar rikta slag mot han och skrika. Jag blev rädd för mig själv, över att jag kunde bli så arg och att jag hade den styrkan som jag då hade. En manlig lärare gick emellan oss och jag fick gå på ett möte med min rektor. Vid denna händelse så var allt mitt fel, som vanligt.
Jag hade nu sett vad jag kan åstadkomma och har sett en lätt väg genom mobbningen. Som människa så letar man alltid efter det smidigaste sätt att hantera känslor. Detta blev min lättaste väg.
Sommarlovet kom och jag skulle börja i åk 6. När sommarlovet var över så skulle jag börja i en ny klass och på högstadiet. De få killar som gick i min klass var de killar som var som mest på mig i lågstadiet. Killen som jag slog terminen innan hade glömt händelsen och var ganska snabbt på mig. Jag påminde honom om hur det kan gå när man ger sig på fel person och det fick han att tänka tillbaka. Jag fick mina första vänner i skolan de gick alla en klass ovanför mig. Vi blev väldigt fort nära vänner. I gänget var jag ensam kille och de andra var tjejer.
Under hela detta år var allt relativt lugnt. Allt som behövdes var varningar från min sida, till de killar som "känt" mig sen innan, men inte mera.
Jag började åk 7 och 2 tjejer som börjar åk 6 hamnade i vårat gäng.
Vi blev slutna och hördes alltid på skolan.Vi skolkade alltid och sysselsatt oss med att röka eller att slänga ut kommentarer i korridorerna åt de som passerade. Det var inte många som gjorde uppror men de som gjorde det förlorade alltid.
Jag började nyttja min styrka och jag var fasligt stark. Man blev som en stridsmaskin.
Jag mådde ett tag som bäst och ingen vågade vid den tiden slänga ut kommentarer eller mobba mig.
Ju äldre vi blev ju mera respekt fick vi från de i min ålder och nedåt. När jag gick i åk 8 så var respekten på toppen.
Det hela blev en kamp för att få hålla kvar den pondus och "respekt" som man hade. Man kunde inte vänta allt för många dagar innan man gjorde något nytt som ett slagsmål eller liknande. Jag började gå ner mig och må dåligt. Jag ville egentligen inte slåss men rädslan för att någon skulle pröva sätta sig på mig igen, var enorm.
Att gå från en person där folk drar sig mot väggarna när man kommer i korridoren till en som pratar med "töntar" som inte har status eller hävdar sig konstant var otänkbart. Det började bli värre än när man var mobbad. Som mobbad så är man "bara" passiv och som mobbare måste man hela tiden vara aktiv. Hålla koll på tider mellan alla uppror. Spela de spel som man gjorde framför sina kompisar och aldrig kunna vara sig själv. Jag kände att jag höll på att kvävas. Den ångest som man gick med varje gång som man gjort något dumt som att vara spydig mot lärarna, trycka ner folk så att dom grinar eller att slå en annan människa som egentligen är helt oskyldig var inte så stärkande längre.
Sista terminen i 9an så får jag nog av allt. Jag vill då bara vara mig själv.
Jag började sakta men säkert höja mina betyg. Jag började prata med lärare på ett mera moget sätt och bröt kontakten med de gamla gänget.
Jag blev fri och såg att man inte behöver slåss för att bli respekterad. Jag pratade med alla som jag kom i kontakt med och fick fler vänner än vad jag kunde drömma om. Jag kunde säga förlåt till många som jag varit elak emot och fick visa mitt rätta jag. Vilken enorm känsla!
I början så fick jag jag konstiga reaktioner och många förstod inte vem jag egentligen var men det brydde jag mig inte så mycket om för jag fick i alla fall rensa mitt samvete och ställa mycket till rätta.
Än idag finns det folk som jag inte bett om ursäkt till och det tynger mig men lyckan över att jag bröt mitt mönster innan det var allt försent och att jag har kunnat få möjligheten att be om ursäkt till några i alla fall. Att det har blivit accepterat, är störst.
Idag är mitt stora mål att föreläsa om mobbning och bidra till minskad mobbning i skolan. Jag har sett mobbning både från offrets och förövarens perspektiv. Tro mig ingen mår bra! Det är fruktansvärt att bli mobbad men att vara mobbare är inte som en dans på rosor direkt. Man är allt annat än stark då när man väljer denna lätta väg att få utlopp för de som man har inom sig eller för att vinna lite pondus i sitt gäng på andras bekostnad som kan bidra till men för livet för de utsatta.
Pontus, 14 September 2011
"Det hela blev en kamp för att få hålla kvar den pondus och "respekt" som man hade.
Man kunde inte vänta allt för många dagar innan man gjorde något nytt som ett slagsmål eller liknande."
"Jag kände att jag höll på att kvävas. Den ångest som man gick med. Varje gång som man gjort något dumt som att vara spydig mot lärarna, trycka ner folk så att de grinar eller att slå en annan människa som egentligen är helt oskyldig var inte så stärkande längre."