Jag bodde där väldigt länge, det var ett låst ungdomshem själv bodde jag där för allvarligt självskadebetende och utåtagerande. Jag följde den här mannen genom livets svåra dagar. Vi började ty oss till varandra, varje dag fick vi en timme på morgonen och en timme på eftermiddagen. Vi började att ha oralsex på eftermiddagarna för att han ville, jag visste inte riktigt om jag ville.. 

Jag flyttade 1 år efter att jag bott på hemmet till ett familjehem. Där fortsatte vi att träffas, nu började vi även att ha analsex. Dagarna gick och veckorna gick. Plötsligt bodde jag ensam, vi hade sex nästan 2 gånger varje gång han kom. Han åkte i smyg eftersom han var tillsammans med en annan kvinna. Inse här att jag bara var runt 16-17 år och han 57 år. Jag var verkligen kär men ändå inte. Att han bara utnyttjade mig, den tanken slog mig aldrig då. Men idag har det tagit hårt på mig.

Vi började bråka rätt ofta, eftersom jag misstänkte att han var tillsammans med denna kvinnan. Jag trodde ju han älskade mig! Det hela kändes så absurt på något vis. Det var då som han började att misshandla mig. Jag tog till slut in på kvinnojuren och fick bo skyddat hos en som jobbade där. Han mordhotade mig även inför henne. Hon är ett vittne idag, likaså en nära vän som jag bodde med under den här tiden. Hon har även sett hur han förgripit sig på mig vid något tillfälle.

Några i personalen märkte att det var konstigt, några gick till och med upp till högsta chefen och berättade det men ingen ville berätta inför polis vad han gjorde mot mig. Idag känns det inte bara som att han svikit mig, snarare som att många svikit mig. Det gick som sagt så långt att jag fick bo på skyddat boende. Men även då träffades vi ibland för jag trodde han kunde förändra sig. Jag trodde han älskade mig och ville ge honom en chans. Tills han började bråka igen, han slet sönder min jacka och tog även strypgrepp på mig. Han hade även några veckor innan lurat på mig att börja knarka amfetamin. Som tur är lyckades jag sluta med det. Till slut fick jag nog och polisanmälde honom. Vad som händer nu vet jag inte, jag kan bara hoppas på upprättelse för allt vad han utsatt mig för. För det var fel, det han gjorde mot mig så får man inte göra mot ett barn och inte mot någon. Han skulle ju hjälpa och stötta mig, det var hans skyldighet och plikt. Dock har alla som jobbat där börjat skratta åt mig, om jag tex.går förbi dem på stan. Vissa hälsar inte ens. Det känns som att jag har blivit helt mobbad från samhället. Jag bryter snart ihop om jag inte får upprättelse.

Maria, 14 april 2013